Kommer vi att orka?
Vi har två barn. Ett som fyller fyra i sommar och ett som är åtta månader.
Stora pojken har från start varit väldigt ?krävande?. Kunde från start aldrig vara på golvet, utan vi fick bära honom alla vakna timmar om man inte har honom ute i rullande vagn. Han vaknade och var tvungen att bli upplockad 12-17 ggr/natt fram tills två års ålder. Kunde inte sova inne under de första sju månaderna på dagarna, jag fick vara ute och dra vagn minst 4 timmar/dag. Annars var han helt vaken och bara skrek.
Sedan vi tre år så lossnade det och han började äntligen sova hela nätter.
Tur det eftersom han fick en syster.
Hon är betydligt lugnare, kan sitta på golvet och leka. Hon är i allmänhet enklare att ta hand om, om man bortser från hennes tremånaderskolik.
Pojken är otroligt klipsk och intuitiv men vet hur man fullkomligt dränerar oss.
Det är så hjärtskärande eftersom vi såklart älskar honom mest i hela värden tillsammans med hans syster. Men när vi är hemma alla så slutar det alltid med att vi får vara arga, är helt slut på energi och inget känns roligt.
Han skriker nästan hela tiden (även då han är glad) och följer oss vuxna som en skugga och pockar på fullständig uppmärksamhet. Vi vuxna får knappt prata med varandra, allt ska handla om honom och hans lekar och hela tiden upprepar han ett mantra ?leka med mig?.
Ju mer tid vi avsätter att leka med honom, desto mer verkar det bidraga till att han ska lekas med ännu mer.
När man sitter och leker och bara fokuserar på det, så kan han fortfarande upprepa ?lek med mig?.
I somras då dottern föddes, lekte hans pappa med honom från 06-19 nästan varje dag, detta resulterade bara i att han följde efter pappan överallt (fick inte vara själv på toaletten), utan han vaktade honom för att vara säker på att han skulle leka med honom hela tiden.
Jag har sagt ifrån att jag inte leker på morgonen tex men han tjatar ff hål i huvudet på oss.
Det är så trist, men det känns som att han kväver men det ständigt krävande av uppmärksamhet.
Vad gör man? Det känns som hemmet är ett fängelse och jag tror inte vi kommer kunna hålla ihop om detta fortsätter. Vi orkar helt enkelt inte ha detta alla dagar i veckan. Känns deprimerande.
Även tråkigt att alltid behöva vara arg och kort, ger man lite extra så tar han över.
Mor- och farföräldrar älskar honom såklart men även dem har han inte så gärna över ett dygn tex eftersom ju mer tid de spenderar, desto mer total uppmärksamhet försöker han att få.
Någon som kan ge några tips? Finns det familjerådgivning för sådana saker? Vi älskar ju varandra i vår lilla familj och det är sårande att jag ser på min son på detta sätt men så är det.