Hur hantera 6årig bonus?

Hur mycket är sonen hos sin pappa?

Är det bara varannan helg så spelar det ju inget jättestor roll, är det däremot varannan vecka så hade iaf jag inte flyttat ihop på väldigt, väldigt länge. Läs flera år, minst tills sonen börjar högstadiet.

Jag råder ingen att flytta ihop med någon som har barn under högstadieåldern, om ens då.

På vilket sätt är en curlad menar du?

Ni har varit ett par i 4-6 månader och du har spenderat tid hemma hos dom och det har sonen gillat men nu är du där oftare och klart han funderar på varför du är där så ofta då det innan har varit pappa och son och nu väldigt kort tid för sonen är du ofta hemma hos dom och med på olika saker.

Det är klart att en 6 åring funderar på varför du är så mycket med dom nu.

I hans värld har det varit mamma och pappa och dom verkar bra på att komma  överens och har umgåtts en del och nu har det kommit in en ny person i hans hem.

Det är inte lätt för en 6 åring att greppa allt.

Han kan ju inte veta vad som väntar, ni planerar att flytta ihop men det kan ju inte han veta.

Ta det lugnt, han verkar ju ha gillat dig så det kan ju självklart fortsätta men just nu funderar han säkert varför du har kommit in i deras liv och om du ska stanna osv. 

Det är inte alltid lätt för ett barn att ta in att en ny person ska finnas med i familjelivet och som barnet inte har någon talan om utan bara får finna sig i.

Det är sällan helt komplikationsfritt i en bonusfamilj men ni verkar ju ändå ha bra förutsättningar med bra föräldrar och en son som verkar gilla dig.

Så bra att du trivs och gillar barnet! Den bästa starten!

Efter det ska du se till att visa respekt för deras relation - mamman, pappan och barnet. Lägg dig inte i alls! Du är utomstående än så länge, även fast du har en relation med pappan!

Se till nu att bli bra kompis med barnet när du är med dem, visa att du inte är ett hot som kommer att förstöra något mellan honom och hans föräldrar. Att allt kommer vara som tidigare - fast bli bättre och roligare när du kommer med in i bilden! Ni kan gå på bio, teater och leka i parken. Äta glass och umgås, se filmer hemma och visa alltid intresse för hur hans/hennes dag har varit. Fråga och prata även om din dag (på lämplig nivå).

Börja sen smyga in sakta att prata också med barnet bara du och hon/han, och förklara att du gillar pappa jättemycket och att du lika mycket tycker om barnet, att du tycker det är så roligt att träffas allihopa. Du måste komma över tröskeln där barnet känner svartsjuka och kan vara ett hot för dennes nuvarande tillvaro, och hitta tillit och framför allt visa att du inte tänker flytta in på länge. Gör du det tror jag du sabbar allt! Jobba sakta för bästa långsiktiga resultatet för alla!

För att styvbarn sällan blir någon positiv kraft i ens eget liv, de kostar bara energi och ger inte mycket tillbaka.

Du får alltid stå tillbaka för hans barn och kommer få höra till leda att "barnet går alltid först".

Ifall ni ska resa utomlands, räkna med barnhotell. 

Är det så du vill leva så varsågod, jag vill det inte.

Hur gammal är du ts?

Jag har ingen erfarenhet av bonusfamiljer så kan kanake inte hjälpa så mycket, men funderar på n sak. Hur kan att fråga sonen varför han känner så vara svaret på sonens fråga om varför du är där så mycket?

Eller svarade han på frågan först?

Jag tycker inte att frpgan är märklig ens om han skulle tycka att det vore det roligaste i vörlden att du bor över där. Klart han undrar varför en ny person är så mycket i hans hem helt plötsligt. Så den frågan tycker jag att barnet har rätt till ett tydligt svar på.

Hans barn är van att ha sin pappa för sig själv, han upplever förmodligen dig som en konkurrent. Min åsikt är att det kommer inte att spela någon roll hur du gör, hans barn kommer att känna och tycka det han tycker oavsett vad du gör, du kommer alltid att vara i vägen för honom. Enklare sagt än gjort men försök att inte bry dig om det, det är bara så det är. Lägg inte energi på att försöka vinna hans hjärta eller att bli accepterad, han tycker förmodligen redan om dig och accepterar dig så mycket som han kan acceptera dig, men han vill bara ha sin pappa för sig själv. Var det inte du så hade det ju varit någon annan som hade varit i vägen, såvida hans pappa inte är beredd att leva utan partner tills sonen har flyttat hemifrån.

Det är upp till pappan att visa att du är viktig i hans liv och att du inte konkurrerar med sonen om hans kärlek. Svårt för ett litet barn att förstå, han fattar ju till exempel inte det här med sex. 

Du behöver inte bestyrka att du vill att hans barn ska vara prio ett, ni konkurrerar inte om samma uppmärksamhet. Glöm inte att er vuxenrelation behöver tas om hand också, det betyder inte att hans son kommer att bli bortprioriterad bara för att ni prioriterar er kärlek också. De flesta normala människor, och dit hör nog du också, förstår att barn tar en viss plats, men det innebär inte att det går till överdrift och att du måste gömma dig under en sten. Fortsätt att vara dig själv och se till att du mår bra själv i det här också. Möjligtvis, om ni inte redan gör så, låter du pappan och hans barn göra saker på egen hand medan du unnar dig att göra precis vad du vill och njuter av att inte ha barn. Ni måste inte göra allting tillsammans bara för att ni flyttar ihop. 

Ni har nyss träffats och pratar redan om att flytta ihop? Hoppas verkligen det bara är normala nyförälske snack utan minsta allvar bakom.

Ta upp den diskussionen igen OM ert förhållande kvarstår om ca 3 år och allt funkar med barnet då.

Det här tycker jag var ett bättre och mer nyanserat råd. Håll fast vid dig själv Ts! Det är lätt att slukas upp när man är den enda i ekvationen som inte har ett barn.

Har du någonsin haft en nära vän eller släkting på besök i ditt hem en längre tid?

Ofta känner man efter ett tag att det hade varit väldigt skönt om de åkte, trots att man tycker mycket om dem. Man kan känna sig lite trängd och obekväm i sitt hem.

Även om barnet tycker om dig och gillar att du är där så är han troligtvis inte lika avslappnad och sig själv som han varit annars. Du är välkommen men en gäst inte familj för sonen. Och det är inget en sexåring kan sätta ord på, vilket säkert är varför han inte svarar.

Kanske behöver han få ha lite fler inaktiva ?tråkiga? helger vara han och pappan? Vissa behöver det efter en lång vecka.