Reagerar jag konstigt?

Min mamma dog hastigt efter 35 år som gift med pappa. Efter ett par månader träffade pappa en ny kvinna som också förlorat sin man och de hjälpte verkligen varandra. Han måste ju leva vidare och jag ser mycket hellre att han är glad (i alla fall mindre ledsen och ensam) än att han missar år av sitt för att man SKA sörja. Alla sörjer på sitt sätt. Han älskade inte mamma mindre för att han har en ny nu. Livet måste gå vidare tyvärr.

Beklagar verkligen sorgen. Du tänker inte konstigt, men det gör inte han heller.

Ser att en del i tråden verkar så dömande. Vi är alla olika i hur vi reagerar. Jag är helt övertygad om att man kan ha älskat djupt och fortfarande sörja, även om man gör det bästa man kan för att leva vidare.