Du är ju inte heller anonym eller hur?
Sorry, men jag förstår snubben. Stark och självständig och han har fokus på sina barn. Han kan inte dissa sitt ansvar för kärleks skull. Kärleken funkar om den funkar ihop med hans situation.
Tjejer kan inte styra för mycket. Äkta jämställdhet innebär att vi killar måste ta mera plats. Bra tjejer kan klara det. Att vara särbo när man har ungar är bra. Då finns tid för kompisar och för lite lagom kärlek varannan vecka. Man vill vara fri och glad och ha bra kärleksliv utan kontrollbehov, negativitet och krav.
Ta pausen och känn efter. Kanske du ska släppa snubben fri. Ni kanske inte är rätt för varandra som det ser ut rent praktiskt. Skiljs då i så fall som vänner.
Har du läst att vi varit tillsammans i 1 år och 6 månader? Att vi var sambos förra året och att han kastade ut mig för att hans mamma spred lögner om mig? Att hans yngsta sons mamma inte godkänner mig? Vet du hela grunden?
Nu frågade jag inte om att vi skulle bo tillsammans eller inte, men har man barn och en flickvän sedan 1 år och 6 månader så borde de väl inte vara en hemlighet för hela familjen? För vännerna eller är de okej att din partner går ut och är ?singel? bland sina vänner?
Ligger mer bakom än de jag skrivit, det är jag som sett till att tvätten är tvättad, handlar så hans barn kan äta sig mätta, jag ser till att han har frukost med sig till jobbet, jag städar, diskar och lagar mat! Jag gör allt och han erkänner mig inte!!
Så samboskap är verkligen inte aktuellt alls på låååång tid!!!
Det har jag gjort, senast i söndags då vi hade denna diskussion igen!
Jag undrar Sebben om du har partner? Bor ni tillsammans eller sköter hon bara ditt hem, dina barn och i stort sett ditt privatliv med?
Anser du att de är rätt att någon annan du inte vill vara offentlig med sköter allt detta?
Ska en kvinna bara se till att mannen kommer hem till ett städat hem, en välfylld kyl och dunsta? Att tvättkorgen tömmer sig, för att du ska kunna ha din limma hemlighet i fred när de duger åt dig??
Förstår dig. Ingen rolig sits. Otacksamt. Att du gjort så mycket. Har det funnits krav eller har du bara gjort så mycket av ren kärlek? Förstår att du e lack nu.
Vi har nog inga större hemligheter nu i vår relation. Men man vet ju aldrig. Förstår inte riktigt din fråga?
Jag gör kanske 60-70% av hemjobbet mest för att jag har 1-2 timmar mer hemma pga av att hon pendlar med bilen till kneget och det tar tid.
Bra att du inte har kontrollbehov och sånt. Det är viktigt att man får vara lite fri i en relation med egna intressen och kompisar m.m. Jag hade gärna haft fritt förhållande men de flesta kärlekar jag träffat vill att man ska vara exklusiv.
Jag beundrar dig för att du kämpar och löser problem i förhållanden. Jag hålle rmed och jag kämpar med, fast till en viss gräns, och då släpper jag raskt och agerar. Struliga tjejer jag varit med brukar bli putt för de räknar med att deras killar ska fjäska och böna och be.. men det finns andra tjejer och det är väldigt osexigt med tjatiga, missnöjda, sura och lata partners. För mig har det också handlat om att man ska kunna skratta ihop, hångla mycket och ha ett aktivt liv, inte sitta i en jäkla soffa med mobilen... det är så dött liksom..
Det är bra att du låter honom fixa hushållet själv. Men du vill ju inte att han ska ha dig hos sig massor för att du ska vara hushållerska? Det låter ju som en sorts anställning liksom..
Jag hör att du är viktig för dina bonusbarn. Jag har sådana med som kramar mig och gillar sin styvfarsa massor - men de tidigare bonusbarn jag har är det ju rätt sällan man ses, även om det är kramar, skratt och minnen med de numera stora barnen. Allt hänger liksom ihop med den biologiska föräldern socialt och juridiskt. Jag var bara deras morsas förra kille som de gillade mycket.. så är livet för oss bonusföräldrar. Jag förstår din sorg över äldste sonens saknad och isolering.
Kallar han dig mamma t o m? Jag har alltid varit försiktig med att låta mina bonusbarn kalla mig pappa - men farbror/farsan (styvfarsan om folk frågat dem) har funkat. Själv sa jag far till min pappa i Skåne när jag var liten påg, det är det finaste.. men det har inte mina barn ens kallat mig, de säger pappa.
Du behöver fundera på vad du vill egentligen och om du kan vilja saker i steg med gränser för dig och kanske olika nivåer, vilka är dina lägsta nivåer med önskemål. Och du behöver prata vuxet med din kärlek.
Jag hoppas så att ni löser detta och att er kärlek och familj kan bli starkare av den här krisen. Om inte så är ju en separation ett steg för att kunna tänka efter. Skulle det visa sig att ni vill olika så måste ju vi som blir länade acceptera det fast det är smärtsamt.
Jag har blivit bryskt lämnad av två tjejer som efteråt ångrade sig rejält - men de dröjde med detta. Den ena kontaktade mig klokt och kärleksfullt efter ett halvår men då hade jag hunnit med att bli förälskad i en tjej som var helt otroligt fin, glad smart och så duktig i sängen. Åh.
Den andra tjejen blev arg och förvirrad och stalkade mig knäppt. Efter ett år skrev hon skumma brev med konstigheter och ännu tre år efter brytningen (som hon ville ha och inte ens diskutera, hon skulle ägna sitt liv helt åt barnen) stod hon med bilen ute på skogsvägen och kikade in i min och sambons hus.. hu.
Hennes barn saknade mig enormt, vilket kändes svårt. Vi träffades lite i smyg. Jag tror den tjejen hade nån sorts lättare psykproblem.
Styrkekram. Ta hand om dig och sköt om din sömn och hälsa. Var med vänner. Gråt ut och var arg ordentligt vissa begränsade stunder. Spotta upp dig. Du är duktig, värd att älska och du kan älska. Livet är både tufft och orättvist. Vi måste bara hantera det så gott vi kan.
Du är en kämpe! Det låter verkligen som en kärlek att kämpa för, men kom ihåg att lyssna på snubben och hur han tänker. Ni är ju två som måste kämpa ihop. Separationen kanske kommer att få honom att längta efter dig på alla sätt, det hoppas jag verkligen!
Sebben: Har du ens läst starttråden?
Allt handlar om: Är det okej att hålla sin partner hemlig för alla och gå runt som singel????
Inga hemligheter inom förhållandet utan att man inte kan säga ?detta är min flickvän? eller säga till sina vänner, sin familj, sina barn att ?jag och.... är tillsammans?
Kräver inte att vi ska leka familj sen, att vi ska flytta ihop! Utan bara vara tillsammans till 100%