Jag jobbar som socialsekreterare för barn och unga - Fråga mig vad du vill

Har lite svårt att förstå. Menar du såhär?

Du är i vårdnadstvist med barnens pappa och du har en ny sambo som inte är barnens pappa som du under vårdnadstvisten separerar ifrån?

Vad ska rätten tycka? Vad ska familjerätten tycka? Vad ska soc tycka? Ingenting förmodligen.

Det är svårt att veta när man inte vet varför du anser att sambon inte är något bra umgänge i närheten av barnen?

Vad tänker du att soc hör på besök hos er? Att ni tjafsar? Att det är tjafs med barnen?

För att få ekonomiskt bistånd krävs att man antingen står till arbetsmarknaden förfogande och aktivt söker arbete eller att man är sjukskriven. Så något av dessa två gör dina bekanta. Handlar det att de har en ovilja till att arbeta måste de på något vis fuskat till sig en sjukskrivning och då handlar det om bidragsbrott. Då erhåller de ekonomiskt bistånd utan att ha rätt till det. Men... De har förmodligen någon form av problematik som gör att de inte arbetar idag.

Varför ska socialen ta barnet av dem för att de inte har arbete? Av just den grunden kommer det aldrig ske.

Målet är att alla ska vara självförsörjande. Är de sjukskrivna ligger fokus på rehabilitering för att kunna återgå till arbete. Är de inskrivna på Arbetsförmedlingen brukar dem ha olika program man ska delta i för att öka chanserna att få ett arbete, det kan handla om att ha praktik eller gå någon utbildning. Detta är något som sker löpande under någons arbetslöshet/sjukskrivning och är inget som kommer öka för att de får barn.

Sen vet inte jag vad de har för svårigheter eller liknande som gör att de inte arbetar. Handlar det om svår psykisk ohälsa, intellektuell funktionsnedsättning eller likande så kan det bli aktuellt att utreda deras föräldraförmåga. Men det ska ganska mycket till för att ett barn ska bli omhändertagen på BB. Då pratar vi om tydliga svårigheter som syns redan på BB. Där föräldrarna redan då visar stora svårigheter på att knyta an till barnet, kunna tillgodose dess behov etc. De gånger jag varit med om placering direkt från BB har det antingen handlat om föräldrar som är i missbruk eller föräldrar som haft svår psykisk ohälsa eller intellektuella funktionsnedsättningar.

Vi diskuterar olika ärenden vi tycker är svåra i samråd som vi har ett par gånger i veckan. Det är den enda insynen vi har i varandras ärenden och då är ärendena anonymiserade. Dvs vi uttrycker oss såsom "Pappa 42, Mama 41. Två döttrar 8 och 6 år. Bla bla bla" så vi inte röjer deras identiteter. I övrigt är det sekretess mellan oss. Där och då kan vi diskutera fel eller liknande man tycker den socialsekreterare gjort. Vi alla bedömer olika. T ex kan en socialsekreterare uppleva att ett barns umgänge med sin förälder ska vara mer än vad vi andra tycker. Då diskuterar vi för- och nackdelar och kommer fram till något tillsammans.

Det är svårt detta med det man läser i tidningen. Alla mynt har två sidor. På ena sidan står de som ger tidningen information och på andra sidan står socialtjänsten med sekretess och kan inte uttala sig.

Jag vet att det ofta är mer till än vad som står i tidningen.

T ex denna lilla flicka vars föräldrar nu sitter häktade misstänka för grovt vållande till annans död. Där har socialtjänsten placerat barnet direkt från BB pga pågående missbruk hos föräldrarna. Kammarrätten väljer sedan att upphäva LVU när flickan är 2,5 år. Föräldrarna har inte lämnat drogprover på flera år. De har fortsatt psykisk ohälsa. Svårt att förstå varför flickan är placerad. Umgänge 90 timmat var tredje vecka. Flickan ser familjehemmet som sitt hem. Där kan man lätt tänka att "Hur fan tänker socialtjänsten?". Men. Socialtjänsten har inte på något vis gjort fel. De har i sitt yttrande till Kammarrätten skrivit precis detta och tryckt på att flickan ska vara kvar i familjehem. Kammarrätten dömde annorlunda.

Sen finns det såklart fall där socialtjänsten uppenbarligen brustit. T sa fallet med Yara eller Bobby. Men. Detta beror knappast på den enskilda socialsekreterare utan på myndigheten i stort. Det finns inte tillräckligt med tid och resurser för att lägga ner tillräckligt med tid. I många fall kan en socialsekreterare snabbt göra en skyddsbedömning som kanske inte alltid blir helt korrekt. Ofta skulle man behöva besöka familjerna MÅNGA gånger för att kunna se den problematik som finns. Den visar sig sällan på ett par möten på vårt kontor. Men det handlar också om integritet. Vi kan inte vända ut och in på människors liv utan direkta skäl förutom misstänksamhet. Om man tänker på hur många ärenden vi får varje år där majoriteten inte är något, så förstår man hur fel det skulle bli att gräva i allas liv. Vi ska inte utreda mer än vi behöver utreda.

Tänk dig själv. Det kommer en orosanmälan på dig. Barnet har sagt att du slår denne i skolan till en lärare. Du vet att det endast är påhitt och att barnet menar en gång när ni lekte och du råkade slänga med din arm i dennes ansikte. Du kommer till ett möte. Förklarar detta. Vi träffar barnet som lite halvt bekräftar detta. Denna hävdar fortfarande att du slog och förstår inte att det inte var med mening. Men där och då så kallar vi in dig igen. Vi begär in ditt belastningsregister, skolan och BVC ska fylla i konsultationsdokument, vi kommer på hembesök efter hembesök. Vill utreda samspelet mellan förälder och barn etc. Det skulle nog kännas ganska kränkande...

Vårt arbete är hela tiden en vågskål. När är vår oro tillräckligt stark för att inkräkta på någon integritet? När bör vi avstå?

Sen görs fel ändå. Ingen är felfri utan vi är endast människor vi som arbetar på socialtjänsten. Jag vet dock att just mina kollegor försöker göra det som är allra bäst, men det kan bli fel ändå. Jag har också fattat felaktigt beslut. Blivit utredd av IVO etc. Det blev inget av det. IVO fann mitt beslut rätt, men det fick konsekvenser för ett barn som jag så ångrar idag. Inga stora konsekvenser, men ändå. Det är lätt att vara efterklok. Där och då och i samråd med chef och min chefs chef var det rätt beslut men i efterhand blev det väldigt fel.

Vi är bara människor och precis som alla andra människor kan vi också göra misstag. Sen om misstagen beror på den lathet eller slarv har jag svårt att se igenom fingrarna med det. Har kollegor som fått sparken pga sådant och det har jag ingen ursäkt för.

Nej.

Ja. Men vill ha mycket sås på också.

Jag finns kvar. Men är inte inne här 24/7 och ser endast notiser när jag loggar in.

Svårt att uttala mig egentligen om fallet.

Det finns alltid mer till historien än vad man som utomstående vet. Hur vet du t ex att när de äldre barnet nämnde att mindre syskon blivit utsatta så satte polisen stopp för förhöret? Vid förhör medverkar förhörsledare. Socialsekreterare och annan polis brukar få medverka via video i ett annat rum. Förhör brukar ske utan förälders vetskap och föräldrar brukar få veta att förhört skett EFTERÅT. Oftast följer skolpersonal med barnet men denne får vänta utanför och inte ta del av samtal. Om åtal inte väcks får man aldrig ta del av det som sagts så det du säger låter märkligt...

Utredning skall alltid inledas utan dröjsmål när det rör våld. Då ska ingen förhandsbedömning göras. Skyddsbedömning ska göras inom 24 timmar dvs bedömning om barnet behöver omedelbart skydd. Bedömer man att detta inte behövs så göra utredningen som vanligt om socialtjänsten har då 4 månader på sig att utreda.

Gällande oron. Det finns många olika sorters våld. Inget våld är bra, men syftet till våldet är viktigt. Är det i bestraffningssyfte eller handlar det om en psykopat som finner njutning i att plåga? Två olika saker. Handlar det om våld i uppfostrade syfte. Vad för våld i sånt fall? Rycka i håret? Slå på fingrar? Smiska? Eller rena misshandlar med knytnävsslag och blodutgjutelse?

Är det våld i uppfostringssyfte så brukar man i första hand erbjuda föräldern hjälp och stöd för att lära sig gränssätta barnet på rätt sätt. Föräldern kan tacka nej till detta.

Men. Värt att nämna är att alla vårdnadshavare har ett ansvar att skydda sina barn. Vet föräldern att barnet blir utsatt för våld är föräldern skyldig att skydda barnet från detta genom att begränsa umgänget.

Vad har denne föräldern gjort?

Hur gamla är barnen?

Finns kontakt med familjerätt? Finns förslag om umgängesstöd?

Har föräldern ansökt om enskild vårdnad?

VAD förutom att oroa sig gör den andra föräldern?

Hur mycket påverkar denne barnen?

Vad säger förskola/skola?

Att anklaga den ena föräldern för våld är väldigt vanligt i vårdnadstvister eller efter separation. Det är väldigt svårt att handlägga när föräldrar säger olika saker. Vad säger de tidigare utredningarna? Varför låter föräldern barnen fortfarande vara ensamma tillsammans med våldsutövaren?

Oj. Missat din fråga.

Generellt svar Nej.

Alla insatser (utom tvångsvårdande insatser dvs LVU) är frivilliga. Kontaktfamilj/stödfamilj brukar man erbjuda när man ser att barnet har behov av att få ett större kontaktnät, komma i kontakt med andra familjekonstellationer, få utforska andra aspekter av livet. Ofta används kontaktfamilj som en sorts avlastning för föräldrarna. I många fall handlar det om ensamstående utan kontaktnät. Insatsen får dock inte användas i endast detta syftet, men görs ofta det. Anledningen är att ensamstående förälder t ex blir slutkörd, saknar ork och därmed förlorar barnet mycket möjlighet till att få delta i aktiviteter, vara ute i samhället etc. Barnet kanske ofta blir sittande med en skärm för att föräldern är trött. Man orkar inte ta med barnet på öppna förskolan, gå på promenader etc. Barnet träffar sällan likasinnade. Därför används kontaktfamilj för att barnet ska "få se andra saker".

Ibland kan det även handla om familjer med psykisk ohälsa eller att barnet har någon funktionsnedsättning som gör att denbe tar väldigt mycket tid och ork av föräldrarna så syskon försakas.

Men. När man bedömer att det finns behov av kontaktfamilj betyder det inte att man bedömer att föräldern har så pass bristande föräldraförmåga att det finns skäl för omhändertagande. Det är för föräldrarna och barnens skull socialtjänsten finns och när det kommer till kontaktfamilj så handlar det om att skapa mer tid för återhämtning för föräldrarna samtidigt som barnet får ha roligt och uppleva nya saker tillsammans med en annan familj. Det brukar handla om t ex varannan helg. När det handlar om ett så pass litet barn som 11 månader kanske det handlar om en dag eller kanske som mest en natt hos kontaktfamiljen per månad. Det finns många insatser inom socialtjänsten men just i detta fall är det svårt att med andra insatser skapa möjlighet för föräldrarna att återhämta sig eller ge barnet möjlighet att få uppleva andra familjer.

Andra insatser som finns är ju olika typer av samtalsstöd t ex. Men då är fokuset på att lära sig t ex gränssätta sin barn på ett adekvat sätt, hantera en tonåring på glid eller likande. Dessa insatser passar nog inte i detta fallet.

Alla insatser inom socialtjänsten är frivilliga. När man tackar nej så brukar man få information om att man kan kontakta socialtjänsten om man känner behov av stöd.

Du frågar "Vad händer?". Vad tänker du vill ska hända?

Tveksamt.

Det ställs ganska höga krav på föräldraförmågan när de kommer till små barn eftersom de har så pass mycket behov att tillgodose.

Skulle placering vara ett alternativ skulle soc ha kommit med andra förslag. T ex att förälder och barn placeras tillsammans för att se deras samspel och tackar man nej där kan placering av barn bli aktuellt. Men här ser man att föräldern har föräldraförmåga. Men kanske behov av återhämtning eller att barnet lever väldigt ensidigt. I detta nu blir placering knappast aktuellt. Men i långa loppet kan det bli aktuellt om barnet fortsätter leva i en utsatt situation men en förälder som saknar ork t ex. Orken kommer ju inte komma tillbaka av sig själv.

Vad hade detta med det svaret jag gav att göra?

Vad dina personliga åsikter är får du stå för men socialtjänsten finns till för att hjälpa. I mitt fall barn.

Om ingen vuxen i ett barns närhet står upp för det barnet, vem ska då göra det? Om barnet far så pass illa att omhändertagande är nödvändigt, ska barnet då bo kvar hos föräldrarna för att föräldrarna inte ska må dåligt? Är det rättvist mot barnet? När har barnet valt att betala med sitt välmående för att föräldrarna ska må bra? Och varför ska barnet välmående vara mindre viktigt än föräldrarnas?

Jag har under min karriär dock aldrig varit med om att en förälder tagit livet av sig för att dennes barn blivit omhändertagna. Sedan väljer föräldrar själv att antingen ta tag i mående/missbruk etc för att få tillbaka sina barn eller så väljer de srr sjunka djupare ner i sitt mående/missbruk. Men det är knappast socialtjänstens fel. Vi gör allt vi kan för att få föräldrarna med på tåget, att förklara, motivera och stötta.

Det är dem inte. Inte vad jag märkt av i alla fall.

På min avdelning hanterar vi denna typ av ärenden såsom att när det kommit en anmälan som det gjorts utredning på och som inte visar något och man tydligt märker att det är konflikter mellan föräldrarna så hänvisar vi föräldrarna till familjerätten.

Men. Rör det våld är socialtjänsten enligt lag skyldiga att inleda utredning utan dröjsmål och då måste utredning göras. Denna ska innehålla vissa steg t ex hembesök.

Men det är svårt. Jag skulle dels ifrågasätta mamman i detta skede. Om hon misstänker att barnen far illa har hon en skyldighet att skydda dem. Finns det inget konkret skulle nog jag (om jag var du) fundera på att dels prata med familjerätten men om inte det funkar ansöka om enskild vårdnad. Det mamman gör, om det inte finns någon sanning i det, är att inte kunna samarbeta och kanske även påverkar barnen när de är hos henne.

Jag hade tagit mig en ordentlig funderare på hur jag skulle gå vidare om jag vore du.

Varför tillåter mamman att barnen är där?

Vad säger socialtjänsten?

Varför har inte du agerat genom kontakt med familjerätt t ex? För att få ett slut på detta alltså...