Nygift och otrogen

Okej, perfekt kanske är fel ord att använda, men han har aldrig någonsin skadat mig eller behandlat mig dåligt innan. Snarare tvärtom. Bortsett från hans otrohet har han varit den viktigaste personen, den mest omtänksamma och kärleksfulla person jag träffat. Jag har väldigt svårt att ta in att han - den genomsnälla, starka, smarta personen - har gjort som han gjort. Det går tvärtemot hur han varit all annan tid vi haft tillsammans. 

Ja så klart barnen spelar in, men det gör ju också situationen än mer komplex.. Återigen, det var känslor som växte fram, dom började som vänner. Jag visste ju att dom hade kontakt, han pratade om henne här hemma som en vän. Jag reflekterade aldrig det minsta över deras relation då jag var så säker på honom. 

Jag är medveten om vilket enormt svek han utsatt mig för. Jag förminskar inte det han gjort men för mig är det inte svart eller vitt. För mig är han inte bara ett otroget svin som han per automatik blir för er. Jag vet att han bär ansvaret för vad han gjort, jag vet att han är skyldig till ett enormt svek och jag vet att han förälskade sig i henne. Det äcklar mig varje dag. Men det är en del av vårt förhållande inte hela vårt förhållande och då står jag inför vad som väger tyngst - hans otrohet eller resten av allt vi delat? 

Ibland pga en otrognes dåliga samvete? Jag förstår inte vad du menar - vill du utveckla? Jag vet att det låter naivt att tro att han inte kommer att göra det igen men jag ser ju hans brutala ånger, hans smärta för vad han utsatt mig och min dotter för går nästan att ta på. 

Tack för tips på bok, ska kolla direkt!

Så klart, det är mer än ett svek han utsatt mig för. Han har utsatt mig för den största psykiska påfrestningen och sorgen jag förhoppningsvis kommer behöva möta. Att det för mig inte fanns en möjlighet att han skulle kunna göra något sådant gjorde så klart fallet ännu värre. Det är deras fel. 

Ja lögnerna gör ont, så brutalt ont. Jag förstår ju mekanismerna och även försvaret för otrohet. Att det blir som en bubbla osv. Jag försvarar det inte men jag förstår det. Uppenbarligen sker det ju något i kroppen när en person som tidigare sagt sig aldrig skulle kunna vara otrogen förbiser allt för en romans. Jag tror inte som många säger han att han riktigt förstod vad han gamblade med utan han ville testa förbjuden frukt och var väl säker på att inte bli påkommen. Därmed valde han inte henne för mig, han valde henne tillsammans med mig. Lika äckligt det men ändå..

vi går ju i parterapi där vi får utlopp för våra känslor. Jag är ofta ledsen eller arg där för jag känner mig så otroligt sviken, men jag känner också att jag står i ett vägskäl där jag måste välja. Även om vi idagsläget inte är ett par känns det som om jag skulle ångra mig om jag inte gav det ett försök...

Så klart jag kan göra fel, framförallt gentemot vår dotter. Jag vill göra vad som är bäst för henne. 

Jag är väl medveten om vad han gjort och det kommer finnas med mig för resten av livet och det kommer krävas en lång läkningsprocess. Det enda han kan göra nu är att försöka laga det han förstörde. Det jag överväger just nu är ju om jag ska ge honom en chans till det eller inte.., 

Problemet är inte att jag inte vet vad han gjort för det vet jag, jag tänker på det varje dag. Det är som sagt en lång väg men mitt problem här nu är att jag känner mig dömd  för att jag funderar på att ge det ett försök. 

Jag förmildrar inte det han gjort men det jag återkommer till är att han för mig är mer än sin otrohet. Jag försvarar inte det han gjort, jag avskyr det och lämnade honom också pga det. Men jag tror att otrohet med sex inkluderat inte är så ovanligt som statistiken säger och jag tror att många stannar och faktiskt kan bli lyckliga igen. Jag hade också blivit lika sårad även om vi inte var nygifta och även om hon inte blivit gravid, så för mig är inte de faktorerna extra råa. Det som sårar mig är det att vi faktiskt försökte utöka vår familj och han i det steget ändå kunde vara med någon annan. 

Jag har upplevt riktig kärlek. Jag har levt i ett kärleksfullt, varmt förhållande i 10 år. Jag vill gärna inte att det förminskas, jag tror heller inte att det var ett litet misstag - det var ett vedervärdigt agerande - men hur uppnår jag då återigen lycka? kan det inte vara värt att försöka bli lycklig med honom igen då det är han som förutom min dotter varit den som tidigare gjort mig allra lyckligast?

Jo jag förstår att han gjort mig brutalt illa genom sitt agerande och att det kommer ta lång tid för oss att laga det han orsakat men ska det ske är det något vi måste göra tillsammans. Jag har sett sidor hos honom jag inte visste fanns och det är svårt att förhålla sig till. Och jag anser inte att han är kapabel att göra mig illa med vilja, däremot jävligt korkad som tänkte med kuken för att tala klarspråk. Oavsett insats för att komma undan? Vad menar du?

Ja men har får ju också stå sitt kasst. Han har utsatt mig för ett helvete men också genomgått ett själv. Och som jag sagt tidigare så delar jag inte din bild om att han är ovanligt hänsynslös bara för att han var otrogen intill vårt bröllop. Det är dock en sida jag inte kommer acceptera och som jag krävt att han måste ta itu med vilket han nu också gör. 

Jag tror jag kan se en framtid med honom där vi är tillbaka till en normal vardag och mår bra av varandra, där vi kunnat lägga det vi genomgått bakom oss. Det kommer alltid finnas som ett kapitel i vårt liv men även kapitel avslutas. 

Jag har svårt att föreställa mig ett liv där vi inte lever tillsammans och något av det svåraste i det här är ju att vi också byggt upp ett liv tillsammans som jag inte vill ska rasera. Det sociala livet, det ekonomiska livet etc. Jag imponeras personer som klarar av att lämna sina liv på det sättet jag skulle behöva göra, jag är inte säker på att jag är stark nog för det.