Nygift och otrogen

Återigen, jag tror inte han planerade att vara otrogen, jag tror han gjorde allt för att trycka undan sina känslor för henne men lyckades inte. Han planerade inte att såra mig men det blir ju den självklara konsekvensen av att vara otrogen. Under en kort period fanns bara hon för honom. Han blev bekräftad.. men hade detta skett typ 3 år efter vårt bröllop hade jag lättare lämnat. Nu har vi ett litet barn och jag förstår ju att det är extra rått att han var otrogen så snabbt efter bröllopet men för mig gör tidpunkten också det svårare att lämna på nåt sätt..

Så är det men jag tror inte han någonsin kommer bejaka det igen, han vet de facto hur mycket smärta det orsakar. Innan visste han det så klart i teorin men inte i praktiken. Han säger också att han aldrig känt något liknande för någon annan under vårt förhållande tidigare.det var hon och han som hade en kemi som dom inte avbröt men idag vet han att det inte var värt det, att gräset inte var grönare på andra sidan. Om jag fortsätter med honom så litar jag på att otroheten inte upprepas.

Nej det tror inte jag heller och det är det jag menar, han planerade inte att vara otrogen - varken när vi gifte oss eller ens dagen innan dom hade sex.

.

Han höll ju på att avsluta kontakter när jag kom på det men hon som ständigt hörde av sig. Det spelar ju dock ingen roll i det stora hela men ändå.. han ville väl både ha kakan och äta den antar jag. Ha både trygghet och passion och jag kunde inte ge honom båda.

Jag undrar detsamma samtidigt som jag naivt nog hävdar att jag älskar honom. Det är svårt att lämna någon jag älskar, någon som skulle vara min framtid. Mer och mer börjar jag önska att han valt henne och tagit beslutet att lämna mig. Sedan är vi ju föralltid låsta med varandra pga barn och att lämna nån som jag älskar för att sedan behöva ha honom i livet känns som tortyr..

Men hon är inte frisk och anmäld på saklig grund.

Jag är väl medveten om att han haft känslor för en annan och haft sex med en annan. Jag kommer dock aldrig acceptera att han kommer agera på det igen, speciellt inte nu när han svart på vitt fått se hur det sårade. Ska vi vara tillsammans i fortsättningen så ska det vara monogamt.

Jag tog beslutet att lämna min man inatt och ska träffa honom och prata om det ikväll.

Här har det hänt mycket under tiden jag tagit en paus.

Jag har lämnat min man. Han har en lägenhet i sitt jobb nära oss som han kommer flytta in i och vi har också berättat för våra familjer att vi ska separera. Anledningen till separationen är att vi haft ett tufft år och att det inte finns någon ork att kämpa längre (det vi sagt till våra familjer). Vi kommer inte skiva på skilsmässopapper än utan leva separerade ett tag men fortsätta gå i familjeterapi, främst för vår dotters skull.

När jag pratade med min man i veckan bröt han ihop och fick en panikångestattack. Det samtalet och de efterföljande dagarna har gjort 100 gånger ondare än när jag fick reda på hans otrohet. Jag trodde aldrig att jag skulle lämna honom, speciellt inte samtidigt som jag älskade honom. Just nu känns allt meningslöst och jag känner mig värdelös. Jag kan inte förstå att detta händer och jag ser heller inget slut på lidandet. Hur ska jag få till en vardag utan honom? ska vi aldrig mer pussa varandra? Ha sex?  Hur klarar människor av att gå igenom såna här saker?

Nej han hör av dig hela tiden. Berättar att han aldrig mer ska såra mig, att han älskar mig mer än allt annat, att han ångrar sig och gör vad som helst för mig och vår dotter, att han inte kan leva utan mig. Jag tycker så synd om honom. Det var inte såhär allt skulle bli...