Att han föll för henne...
Vill du verkligen leva med honom om han har känslor för en annan? Tror du på att man kan ha 2 förälskelser samtidigt? Om ja, tror du han är den typen som kan det? För isf är risken att han under ert äktenskap kommer kunna falla för fler.
TS jag har läst den här tråden och tycker väldigt synd om dig men du är inte ensam och du BEHÖVER inte lämna.
Jag var i en väldigt liknande situation för några år sedan och känner så igen mig i ditt resonemang. Vi hade barn och gifte oss och bara en månad efter var min man otrogen med sin kollega. Dom hade sex några gånger (hon var också gift och har barn).
När jag fick reda på det (han berättade) så var jag gravid. Jag hade alltså precis blivit gravid och han hade under samma tid haft sex med henne.. hela min värld rasade men vi tog oss igenom det. Vi berättade aldrig för vår omgivning utan bestämde oss för att vi älskade varandra och skulle kämpa för vårt förhållande. Ett år efter hans otrohet hade jag tagit hans efternamn, fött hans barn och vi hade köpt ny bostad. Det var det absolut bästa för oss, en nystart och idag är vi lyckliga och tar tillvara på varandra på ett särr vi inte gjorde tidigare..
Lycka till! och kom ihåg att det blir bättre..
Nu blandar du ihop saker, att vara en dålig förälder behöver inte betyda att man inte ska ha rätt till sina barn, för att det ska ske måste man så extremt dålig att soc kommer in i bilden. Men man kan absolut vara både bra och dålig förälder. Din man är säkert jättesnäll mot barnen annars, men just vad gäller så satte han medvetet era barns trygghet på spel och riskerade att få ett infekterat förhållande mellan er som skilda vilket inte heller är bra för barnen, och allt för några knull. Är det bra föräldraskap?
Vadå bara dig han prioriterade bort?
Är inte er dotter en del av ert förhållande?
Vem av er drabbas hårdast av en skilsmässa du eller er dotter?
Vem kommer få pendla mellan två hushåll?
Allt detta visste han när han gjorde sitt val och ändå menar du att han inte "prioriterade" bort henne? Man kan vrida och vända på ord för att få dem att låta bättre eller sämre och möjligen prioriterade han inte bort er dotter, men han prioriterade garanterat bort hennes trygghet, för den satte han medvetet på spel, det kommer du inte ifrån hur du än vrider och vänder på det.
Känslor dör inte för att man blir påkommen och har en fru som blir arg på älskarinnan.
Jag säger inte att du ska lämna honom. Men det är naivt att tro att detta är över.
Han tönker säkert på hur livet hade varit med henne och hur han skulle agerat för att få ha henne kvar i sitt liv.
Er dotter är resultatet AV ert förhållande. Och självklart är hans vuxna felaktiga agerande något som i första hand drabbar henne då er familjs dynamik har förändrats. Du hanterar hans svek men dottern skördar just precis detta nu konsekvenserna av hans otrohet genom att hon ser, hör och känner av förändringarna. Och vad det gör med henne vet ni tyvärr inte förrän om några år.
Att ni skiljer er behöver som du själv säger inte vara en nackdel för henne. Tvärtom faktiskt.
Om du kommit till insikt om att du måste lämna honom så kommer du/ni/han behöva säga varför...
Om du stannar kvar av feghet just pga att ingen ska veta kommer du mycket snart gå under psykiskt när du redan förstått att det inte går att leva så här.
Du glömmer en viktig poäng här: om du inte kan förlåta och gå vidare så är det ju den sanningen som gäller. Du kan aldrig göra våld på dig själv och konstruera en sanning du själv inte tror på. Nej det slutar inte att göra ont, det slutar aldrig komma tankar och funderingar och känslor. Man slutar aldrig grubbla. För att det helt enkelt inte går att förlåta det värsta bottenlösa sveket. Du kan aldrig förändra den du är och det som är din sanning i din kropp. Dina känslor skriker ett stort nej just nu och den rösten kommer nog aldrig tystna.
Varför tycker du att du förtjänar att leva så här? Är det här vad du menar med att vara lycklig? Att behålla en fasad?
Det tog tid men jag litade på hans ångest och resonerade precis som du att det var värt att kämpa för. Idag ser jag på honom med kärlek och vi blev både tryggare och starkare och vi båda förstod nu vad vi var på väg att förlora och det gjorde oss starkare och mer övertygade om varandra. Nu har det gått två år och smärtan finns inte längre. Det kommer alltid vara en period som var svår i vårt förhållande men vi gick stärkta ur det och det kommer ni också att göra..
Problemet var att din man visste ville smärta han skulle åstadkomma dig. Ändå valde han att skada dig och riskera er relation bara för en annan kvinnas skull.
Du är en av få gifta kvinnor som vet att din man prioriterar dig sist ( och gärna skadat dig) om han blir kär i en annan.
Han valde att ge dig ångest och smärta. Du pratar om att hans smärta var jobbig att se. Ändå klarar du av att leva med en man som valde att utsätta dig för samma smärta *10 för sin egen njutnings skull.
Det är fruktansvärt kallt och hänsynslöst.
Så du tror på riktigt att han, alla de gånger han hade sex med henne, smsade osv, trodde att du inte hade något emot det?
Du tror verkligen att han trodde att du bara skulle rycka på axlarna och må bra?
Jag tänkte fråga om du tror att han är så sjukt korkad. Sedan tänker jag tillbaka på allt du skrivit om hur han förnedrat och förnedrar dig för sin egna njutnings skull. Han har nog en empatisk störning. Eller så älskar han dig inte tillräckligt för att bry sig om att försöka tänka på dina känslor.
Du lämnar inte för att du fortfarande lever i förnekelse och stoppar huvudet i sanden.
Att lämna innebär att sanningen måste komma fram. Och det är ni för fega för.
Det har ingenting med kärlek att göra utan om desperation.