Nygift och otrogen

Han hade med all säkerhet blivit lika krossad som jag. För mig är den tanken helt otänkbar.

Det är skillnad på kärlek och förälskelse. Han var inte kär, han var förälskad, kåt och nyfiken. Och bröllopsdagen var hans lyckligaste också. Han älskade mig då och han älskar mig nu. Han är inget monster som bara gifte sig för att ha en hushållerska.

Det går heller inte att säga att han inte brydde sig. Jag har sett delar av deras sms och jag vet att hon brydde sig. Att han älskade oss men gick så j helvete gång på henne och tänkte ?bara en gång? för att få bort frustrationen. Han visste det var fel men ville testa, det innebär inte att han inte älskade mig. Han har gjort klart att han hade känslor för oss både men dom för henne försvann snabbt. Och även under deras flingor valde han bort henne. Hon ville att han skulle stanna men han åkte hem till oss.

Att han va med henne hade ingenting om att han inte var tillräckligt kär k mig att göra. Deras otrohet handlade om spänningar mellan dom. Och nej, jag tror inte alla. Är systematiskt otrogna om dom varit det en gång. Jag tror absolut hans ångest är äkta och att han inte gör det igen. Men just nu spelar inte det så stor roll.. han är singel nu och får de facto ligga med andra.

Så är det... men han kommer också sakna känslan han hade med dig, som var bra mycket djupare.

Men allt det du beskriver har han ju gett mig! Under 9 år gav han mig allt det! Det är ju en sådan som han som alla borde förtjäna.. fram till han var otrogen. JAG FÅR LIKSOM INTE IHOP DET??? Varför blir jag inte arg på honom?? Varför saknar jag honom om han nu är kass??

Men snälla ni alla som skriver här tänk om min man faktiskt talar sanning! Tänk om han älskar mig, aldrig gjort det tidigare, aldrig kommer göra det igen och faktiskt genuint ångrar dig. Tänk om det han säger om förhållandet stämmer. Ni kan ju faktiskt inte veta! Varför är det så fel att lita på honom? Jag känner honom och han har ljugit för mig en gång och det har han fått äta upp big time! Ni använder att vi gifte oss precis innan som något förödande. Tänk tvärtom - att det pga bröllopet gör det lite mer värt att kämpa för varandra? Att vi inte vill slänga bort det vi har? (Och svara nu inte ?det gjorde han när han var otrogen?.) att vara otrogen är inte ett brott, han har inte lördag någon! Han hade sex med en annan vid två olika tillfällen! Det gör så ont men den här tråden känns inte proportionerlig. Ni skriver att han inte fått några konsekvenser. Tror ni inte vi bråkar, gråtit, pratat fram och tillbaks i överflöd det här året? Tror ni inte jag ställt ultimatum? Den enda konsekvensen ni anser rimlig är att han lämnas? Vi är två personer som älskar varandra och har en familj och boende!

Ni skriver att jag fortfarande är j en chock/förnekelsernas. Det har gått ett år. Visst borde den vara över nu?! Jag sörjer det som skett, det jag önskar skulle blivit. Förlusten av mannen jag älskar (för han är samma man fortfarande). Vad är så fel med det?!

Kan garantera dig att han inte sitter och minns henne med glädje. Han avskyr henne och hur hon betett sig efteråt, inget sex i världen väger upp det. Just det litar jag på honom till 1000% i - sexet med henne är det största misstaget någonsin för honom.

Fast där har du fel, det är skillnad på att vilja förstå hans agerande och komma med ursäkter för det. Jag ursäktar honom inte, jag äcklas så mycket av vad han gjorde och att han kunde göra det. Men enligt de flesta här är enda sättet här för att möta det han gjort är att lämna honom. Annars är jag svag. Och då får jag vara svag, jag vet att vi fått hjälp. Jag har ställt kritiska frågor. Jag vet att valde att vara otrogen men jag köper inte att han låg med henne för att han inte älskar mig. Det är att förenkla otrohet. Vi har massor att arbeta med det är jag medveten om, och den största delen kommer ligga på jojo. Vad är det mest smärtsamma som du anser att jag blundar för?

Jag har kommit långt sen i december. Det har gått över ett år sedan han sist träffade henne.

Jag läste det här igår och har funderat på det. Du kommer med många bra synpunkter. Jag tycker nog inte jag förenklar hans otrohet, jag har förstått att det finns väldigt många anledningar till otrohet och jag tror inte det var så enkelt att han fick känslor för en annan. Jag förstår att han trodde det och förklarade det så. Det jag försökt göra är att försöka förstå honom. Jag ville försöka förstå hur han tänkte och det r det jag försökt förmedla. Det är inte samma sak som att jag köpt det han sagt (även om jag förstå att det verkat som det ibland). Däremot - om vi ska kunna försöka som ett par igen - måste jag på något sätt acceptera det han säger.

Därför blir hans förklaring om att han hade känslor för henne kanske inte lika relevant, även om han så klart tyckte om henne. Det var inte de känslorna som drev honom till otrohet utan de nu identifierade problemen i vårt förhållande. Du har rätt i att han hade kontakt med henne på vår bröllopsdag, vilket inte är så konstigt eftersom dom var vänner. Hade dom inte haft sex hade ingen tyckt det var konstigt att dom hade kontakt då. Så klart har han förstört vår dag, det kommer ju alltid finnas något väldigt jobbigt kopplat till vår bröllopsdag och tiden därefter. Förhoppningsvis bleknar det med tiden när nya minnen skapas.

Ja jag kommer ibland ha svårt att han ska umgås med andra kvinnor osv. Nu är det upp till honom att bevisa att han kan det. Just nu är det ju mycket fokus på henne, inte andra kvinnor (hos mig). Kanske bleknar det också med tiden... det finns ju liksom inte så många andra alternativ än att försöka...

Men nu är vi ju där - han sökte sig till henne av en anledning. Absolut att han kan ha haft äkta känslor för henne (det tror jag) men anledningen till otrohet generellt är ju oftast mer komplext. Vi har pratat i terapin och för lite närhet och behovet av bekräftelse. Vi tog varandra för givna och sov varje natt med en dotter mellan oss. Hade sex ca 1 gång varannan månad. Det gav honom utrymme att förälska sig i en annan person som bekräftade honom. Sedan tycker jag att han borde tagit det med mig om han nu kände så innan han knullade en annan. Han hävdar att han inte förstod att han kände så innan han redan varit med henne. Och att han fantiserade om henne på vårt bröllop äcklar mig men jag tror på honom när han säger att där och då trodde han aldrig att dom faktiskt någonsin skulle ha sex. Han visste ju inte ens vad hon kände då...

Nu är min första dotter född med snitt och tror du inte det påverkar kroppen så bör du läsa på lite... och sluta misstolka mig, det var väl inte så att han sökte upp första bästa för han inte fått ligga på några dagar men det fanns en växande distans ingen av oss gjorde något åt.

Vet du? Min man hanterade det precis likadant. Till han inte gjorde det längre. Jag förstår inte syftet med att jämföra med sina egna män? Tror du inte att jag som du var helt säker på att just min man aldrig skulle göra något sådant?

Jag förstår vad du menar men för mig är det en sammanhållen otrohet, en romans på ca 2 veckor (exklusive den psykiska otroheten då när inget mellan dem var uttalat). Han fick två veckor med henne och det är en otrohet för mig, en helhet. Jag behöver inte grotta ner mig i varje enskilt samlag. Så klart finns det många misstag men för mitt eget välmåendes skull behöver jag inte dela upp dem. 

Rör han någonsin någon annan igen finns inget "vi" kvar och det är han väl medveten om. 

Alltså va? Det är väl det tillit handlar om. Ingen annan människa vet väl om personen de lever med menar det de säger men jag får ju lita på det, utgå från det. Annars skulle man väl inte leva ihop...

Jag hoppas att din man fått sig en läxa. Då kommer han aldrig att göra om det. Jag håller egentligen inte med att alla kan göra misstag, detta är planerade handlingar, men samtidigt är vi alla människor.

Jag tror att alla måste få en chans om resten av förhållandet är värt något, dvs familj osv. Med betoning på EN chans. Om det händer minsta lilla igen så gå.

Livet är inte svart eller vitt, det är lätt att ha principer när man inte är drabbad själv av liknande situation. Vem accepterar en otrohet? Ingen. Men ibland måste man kanske se bortom det och se vad som ligger i andra vågskålen.

Upprepas det, då vet du vad du måste göra, annars blir du en dörrmatta.

Jag har på senare år börjat ompröva det där med otrohet. Det kanske inte är hela världen. De flesta av oss blir ju attraherade av betydligt fler än bara ens partner, och det kanske inte är något man skulle behöva hymla med utan i stället acceptera.

Att öppna upp för lite äventyr vid sidan av tror jag skulle vara ganska hälsosamt för många. Och även om det tar emot till en början så tror jag att många av oss skulle kunna lära oss att acceptera att partnern ligger med någon annan, kanske rentav att man skulle kunna gå igång på det..

Min syn på detta har verkligen förändrats genom åren. Tyvärr tror jag inte att min fru är där än, men jag hoppas kunna påverka henne i den riktningen...

Jag förstår att du ser det så och det är ju sant, men för mig är det EN relation. En otrohet som helhet. Inte flera små otroheter utan en. Det är ju heller inte bara det faktiska sexet som sårat mig utan väldigt mycket mer i deras relation. Samtalen, smsen, närheten, pirret. Så nej han var inte otrogen minst fem gånger, han hade sex med henne 5 gånger. Han har pratat om en bubbla och trots att jag tycker att han är vuxen nog att förstå vilka sjuka konsekvenser hans agerande skulle få så köper jag ändå resonemanget - att man blir meddragen av en känsla. Idag hoppas jag att det är skillnad - innan var otrohet bara en hypotetisk tanke men idag är det en del av vårt förhållande och vi har genomlevt det. Så klart gör det att han är ytterligare medveten om hur han inte ska låta vissa relationer ta över vår. Det är skillnad mellan teori och praktik. 

Jag jämför gärna inte min relation med extremt destruktiva relationer. Vi har en kärleksfull, stabil och tillitsfull relation där vi respekterar varandra och älskar varandra. För mig är det en sund relation. Att vår relation präglats av otrohet kommer alltid göra ont och så klart kommer jag alltid klandra honom för det sår det lämnade hos mig. Men jag vet också att vi inte är unika - många i småbarnsåren går igenom prövningar, bl.a. otrohet, och det är heller inte unikt att förlåta. Jag har gång på gång efterfrågat statistik/underlag i den här tråden för att folk ska kunna backa upp sina påståenden men aldrig fått det ( gällande skilsmässor). Som jag skrivit ovan - alla otrohetsfall är unika, det kan handla om ett kyss och det kan handla om ett 5-årigt förhållande med två barn som följd. Vår ligger någonstans mittemellan. Därför blir statistik också så villfarande, spektrat är så brett.  

Han har svarat någon gång att hon ska dra åt helvete typ men mestadels svarar han inte. Nu försöker hon få mig att tro på att de varit med varandra mer än han berättat. Hade hon sagt det från början hade jag kanske trott henne men att komma nu känns bara patetiskt..