Nygift och otrogen

Till nästa gång?

Allt är ju relativt, han äger ju så klart den största skulden men douche är nog att ta i. 
Ja det är värre att han faktiskt fick så starka känslor för henne, helt klart. Men han ville ju vara med henne då, inte hela tiden. Det var ett för stort steg att bryta upp enligt honom själv just för att han var kär i mig. Det var ju hon som berättade att han sagt att han kanske skulle lämna mig, han hade glömt bort det. Han valde bort henne när dom fortfarande hade en god relation. Sen får man ju inte glömma att han och jag hade en lång relation, hon en fling med honom. Så klart var hans känslor starkare för mig, vi har barn ihop. Han hade aldrig krävt att jag skulle göra abort, jag är mamman till hans barn. 

Jag tycker inte det är normalt agerat, jag tycker det är fullständigt vidrigt. Jag vill bara försöka förstå honom för att själv ge mig någon form av förståelse. Tycker också äcklad är ett rätt starkt ord. 

Men alltså r det så himla otroligt att min man faktiskt känner ånger och menar det han säger? Att det han berättar nu efteråt faktiskt är sant??Jag intalar mig inte, jag VET att han älskar mig. Livet för oss båda sista året har varit ett helvete. 

Det är skillnad på kärlek och förälskelse. Han var inte kär, han var förälskad, kåt och nyfiken. Och bröllopsdagen var hans lyckligaste också. Han älskade mig då och han älskar mig nu. Han är inget monster som bara gifte sig för att ha en hushållerska.

Det går heller inte att säga att han inte brydde sig. Jag har sett delar av deras sms och jag vet att hon brydde sig. Att han älskade oss men gick så j helvete gång på henne och tänkte ?bara en gång? för att få bort frustrationen. Han visste det var fel men ville testa, det innebär inte att han inte älskade mig. Han har gjort klart att han hade känslor för oss både men dom för henne försvann snabbt. Och även under deras flingor valde han bort henne. Hon ville att han skulle stanna men han åkte hem till oss.

Att han va med henne hade ingenting om att han inte var tillräckligt kär k mig att göra. Deras otrohet handlade om spänningar mellan dom. Och nej, jag tror inte alla. Är systematiskt otrogna om dom varit det en gång. Jag tror absolut hans ångest är äkta och att han inte gör det igen. Men just nu spelar inte det så stor roll.. han är singel nu och får de facto ligga med andra.

Så är det... men han kommer också sakna känslan han hade med dig, som var bra mycket djupare.

Men allt det du beskriver har han ju gett mig! Under 9 år gav han mig allt det! Det är ju en sådan som han som alla borde förtjäna.. fram till han var otrogen. JAG FÅR LIKSOM INTE IHOP DET??? Varför blir jag inte arg på honom?? Varför saknar jag honom om han nu är kass??

Men snälla ni alla som skriver här tänk om min man faktiskt talar sanning! Tänk om han älskar mig, aldrig gjort det tidigare, aldrig kommer göra det igen och faktiskt genuint ångrar dig. Tänk om det han säger om förhållandet stämmer. Ni kan ju faktiskt inte veta! Varför är det så fel att lita på honom? Jag känner honom och han har ljugit för mig en gång och det har han fått äta upp big time! Ni använder att vi gifte oss precis innan som något förödande. Tänk tvärtom - att det pga bröllopet gör det lite mer värt att kämpa för varandra? Att vi inte vill slänga bort det vi har? (Och svara nu inte ?det gjorde han när han var otrogen?.) att vara otrogen är inte ett brott, han har inte lördag någon! Han hade sex med en annan vid två olika tillfällen! Det gör så ont men den här tråden känns inte proportionerlig. Ni skriver att han inte fått några konsekvenser. Tror ni inte vi bråkar, gråtit, pratat fram och tillbaks i överflöd det här året? Tror ni inte jag ställt ultimatum? Den enda konsekvensen ni anser rimlig är att han lämnas? Vi är två personer som älskar varandra och har en familj och boende!

Ni skriver att jag fortfarande är j en chock/förnekelsernas. Det har gått ett år. Visst borde den vara över nu?! Jag sörjer det som skett, det jag önskar skulle blivit. Förlusten av mannen jag älskar (för han är samma man fortfarande). Vad är så fel med det?!

Den här tråden har gått ifrån att vilja hjälpa ts till att vilja bestraffa hennes man. Det är det många av er verkar fokusera på (inte alla!).

En del verkar nästan ta det som en personlig förolämpning att hon ens har känslor kvar för honom! "Ni" ville att hon skulle lämna, det har hon gjort. Då tog hon väl åt sig någonting av det som skrevs här eller? Måste hon hata honom och tycka att han är den vidrigaste människan som vandrat på denna jord?

Det jag tycker är så vidrigt av en del är när dom skriver saker som "han tyckte hon var snyggare än dig" , "han var kär i henne, kåt på henne och tänkte på henne när han var med dig", "hon var mer värd för honom än vad du är" m.m m.m...även om det här vore sant så vad för slags person slänger detta helt känslokalla i ansiktet på någon som blivit bedragen på detta vis?!! För det är nog säkert tankar som redan har tänkts av ts själv, skulle jag tro...

Jag har mina åsikter om Ts situation och om hennes mans agerande(inget positivt! ), jag hatar otrohet och har själv blivit bedragen mer än en gång och i fler än ett förhållande men såsom en del i den här tråden vill framställa hennes man är ju faktiskt absurt ibland! Han är ett svin/monster rakt igenom, inga av hans fina sidor (jo, även en otrogen KAN ha fina sidor i övrigt!) eller att han varit en fin partner i nästan 10 år spelar ingen som helst roll nu, att han känner någon som helst ånger är rent skitsnack, älskarinnan är ett erotiskt, fint minne för honom som han varken ångrar eller hatar egentligen (sjukt grymt att skriva så!!)...herregud, tänd facklorna och ta fram högafflarna på samma gång...

Jag har inget överseende med otrohet i ett förhållande men jag anser inte att dom är helt igenom onda och jag klandrar inte människor för att dom ändå älskar dom.

Jag tycker ts valde rätt som lämnade honom för det här är uppenbarligen någonting som hon borde få bearbeta mer i sig själv (terapeut ), känner inte hennes man men kan köpa att han ångrar sig. Att han inte skulle göra det igen är inget som jag(om ens någon) kan svara på, men skulle dom fortsätta tillsammans så får man hoppas att han lärt sig att inte agera efter sina känslor OM nåt sånt skulle uppstå igen.

Tycker det är några fina personer som skriver och verkar vilja ts väl genom att skriva sakligt och inte idiotförklara henne. Medans en del bara verkar tänka på sitt eget hat mot den otrogna. Distansera er och ta det inte så personligt!

Men alltså hur kan INGEN reagera på det faktum att han inte bara var nygift utan också aktivt försökt få barn med ts?? Det är ju ännu värre än att dom precis gift sig. Han försökte utöka sin familj med den ena samtidigt som han sa att han skulle lämna henne till den andra.. sinnesrubbad snubbe. Tur att det var den som inte ville ha barn som blev gravid. Kan bara tycka ofantligt synd om älskarinnan som blir med barn och sen får en mansbebis på köpet som VÄGRAR ta ansvar för sina handlingar och dessutom är stolt över sitt resonemang och skuldbelägger kvinnan. kan sätta 1000 spänn på att hon inte kom när hon låg med honom... 

Varför skulle det vara fel att påpeka att älskarinna kommer vara ett erotiskt minne för hennes man när det är precis så de är? Du tror väl inte att mannens sitter och äcklas av att minnas sexet med den andra kvinnan?

TS har ju genomgående varit benägen att hitta på ursäkter åt honom, ta honom i försvar, får honom att framstå som ett offer och lägga hela skulden på henne. Varför skulle det vara fel att påpeka verkligheten för henne?

Jag tycker vederbörande verkar vara ganska naiv och tro att enda sättet att hjälpa människor är att klappa dem på ryggen och säga det de vill höra som man gör med barn.

Jag tror snarare att man ibland behöver visa folk den krassa verkligheten för att väcka dem ur förnekelse. Speciellt när de de som TS, stoppar huvudet i sanden och inte vill se verkligheten utan helst bara det hon vill tro. Det beror väl kanske på hur personen reagerar, en person som klarar av att se verkligheten som den är och fronta den behöver man kanske inte påpeka krassa fakta för, men för en person som hamnat i förnekelse är det kanske ett nödvändigt ont?

Vi träffas ganska många kvällar för vår dotters skull, äter mat ihop, han stannar här och nattar henne osv. Hans temporära lägenhet är så liten att vår dotter bor hos mig. Här är ju hennes hem sen innan och här är hon trygg. Egentligen finns det inget agg mellan oss, vi kan umgås ihop alla tre. Men jag vill inte vara själv med honom än, det går inte... vi har sagt att vi ska ta tag i allt när vi (jag) är säker på att mitt jobb blir kvar efter allt som pågår just nu. Kanske flyttar vi fram problemet men just nu orkar jag inte ta tag i allt.. tack snälla för att du frågar.