Nygift och otrogen

Jag vet att många tycker att det jag gör är fel, men det bekymrar mig inte.

En gift man som lovat något får se till att hålla sina löften, jag har inte lovat något.

Sen vad han pysslar med hemma struntar jag i, och det inkluderar bröllop och barn.

Det är hans ansvar, inte mitt.

Så, jo hon är helt oskyldig. Hon har inte bedragit någon.

Jag vet att många tycker att det jag gör är fel, men det bekymrar mig inte.

En gift man som lovat något får se till att hålla sina löften, jag har inte lovat något.

Sen vad han pysslar med hemma struntar jag i, och det inkluderar bröllop och barn.

Det är hans ansvar, inte mitt.

Så, jo hon är helt oskyldig. Hon har inte bedragit någon.

Nej hon förlät honom inte. Nånsin. Hon blev istället besatt av att manövrera ut mig ur deras liv

. Hon blev raskt gravid med ett gemensamt barn och var den drivande till att starta vårdnadstvist mot mig. De vann boendet och vår son fick växa upp i deras familj. Hon gjorde allt hon kunde för att skapa distans mellan mig och honom och drog sig inte för fulspel på alla sätt hon kunde. Bara av ren svartsjuka och hämd och rädsla för att vi ändå skulle välja varandra. Hon var knäckt och detta var hennes sätt att överleva.

Men eftersom hon stannade av fel orsaker kom sanningen ikapp.. Efter drygt tio år är det hon som pyser ur sig historien till en vän till honom och hon blir själv otrogen.. Hon väljer att lämna familjen och blir ihop med den hon var otrogen med.. Mitt i detta finns mitt eget barn... Hans bonusmamma sviker och försvinner.. Hon ringer mig och gråter av skam och skuld och berättar vad hon gjort under åren mot mig. Vilket jag ju fattat från början. Nu först vid hennes egen otrohet fattar hon äntligen vad hon gjort mot mitt barn, mig som mamma och vår relation som föräldrar. En skada som aldrig kan repareras. Jag får aldrig tillbaka åren med min son som hon förstörde.

Han var upptagen när vi träffades, inte jag. Jag blev jättekär. Vi träffades under ganska lång tid även om vi inte hade sex varje gång. Vi gick på bio, tog promenader och pratade etc. Tidsmässigt typ ett halvår. Så vi hann få rätt starka känslor för varandra. Så när jag insåg att jag var gravid var det inte panik utan vi pratade lugnt och sansat. Det kom fram endast för att jag blev gravid och tänkte behålla det. Och han ville ta sitt ansvar och planen var att han skulle välja mig. Men när frun gick bananas hemma så fegade han ur...

Viktigt om där. Jag förstår inte hur svårt det ska vara att blockera en person från kontakt. Funktionen finns både i alla appar jag använder och i telefonen i sig. Är hon inte blockerad överallt på hans bevåg skulle jag anta att han vill ha kvar kontakten. Om ts begär att han blockerar byter han antagligen bara namn på kontakten och så kommer de att fortsätta höras ändå.

Det är faktiskt jag som bett honom att inte blockera för att jag vill veta vad hon skriver och han har valt att acceptera det för att vara transparent mot mig. Sen har han varit extremt tydlig mot henne men jag kan förstå att hon är ledsen helt klart, hon är ju också sviken..

Nej kärlek enbart räcker inte.

Ni ska ändå få ett liv att fungera.

Den här kvinnan hade ju ändå varit gift länge och det fanns en grundkärlek mellan dom som ändå gjorde att första tiden handlade om just deras kärlek och viljan att försöka igen och förhålla sig till fakta. Men sen sket det sig... Det var i samband med hennes egen graviditet som det började spåra ur och jag insåg att hon inte skulle förlåta nånting alls nånsin. Han slet som ett djur för att bevisa sin kärlek till henne men hon blev aldrig nöjd. Det fanns alltid något mer tvivel, något mer sms från mig att gnälla över, alltid någon ny detalj att gråta för etc etc. Han gick med på en massa knäppa saker "av kärlek" och husfridens skull. Men det var aldrig tillräckligt för henne.

Och till slut kom ju ändå sanningen ikapp henne.

Eftersom jag var gravid med hans barn höll vi kontakt med varandra. Inte direkt vänskap utan mer informativt. Och vi bodde ju i närheten av varandra. Det var ju när barnet var fött som knäppa saker dök upp i samband med att vi träffades för att han skulle få träffa barnet. Hon började bestämma saker om barnet som hon inte hade något att göra med och jag hörde ju att han vek sig när hon fick ett speciellt tonläge. Jag fick tex inte lämna mina saker till barnet vid umgänge utan hon hade köpt sina saker, nya nappar, egen flaska och kläder som barnet skulle använda istället. Inte ens sin egen snuttefilt fick vara med. Vilket han gick med på för husfridens skull. Det var henne jag skulle skicka sms till när det gällde lämna/hämta barnet och den information som behövde lämnas mellan mig och honom skulle ske både skriftligt och inför henne muntligt. Allt i "kärlekens anda" och för "allas bästa". Presenter till barnet från farmor stannade kvar hos dom "för att det var bäst så" (fast det var från farmor som ordagrant sa att barnet skulle ha det i sin egen säng etc)..

Vår kontakt övervakades minutiöst och jävlar om jag råkade relatera till vår relation och små interna skämt vi hade eller vid lämning sa något om "åh minns du Olle vi träffade, han....".. Jäklar vad han fick på skallen då och genast kom vassa pikar och ordet "älskling" var klart frostigt och spydigt.

Jag har ingen aning om hur han berättade detta för sin familj men plötsligt nån vecka efter förlossningen så ringer hans mamma och är gråtmild och vill träffa mig och bebis och jag får besök av hans föräldrar och syster och de öppnar sina armar för mig. Det enda jag minns att vi pratade om var att vi blickar framåt istället för bakåt och att de hoppas att få vara en del av vårt liv. Vilket de också blev. Jag fick en helt egen relation med familjen och vi träffades så ofta vi kunde och de var förtvivlad över att det blev en vårdnadstvist efter ett tag.

När jag träffade honom visste jag ingenting om honom alls. Varken ålder eller civilstånd. Vi drogs till varandra och trivdes väldigt bra ihop och vi blev attraherad av varandra innan vi ens fick en vänskaplig relation. När han väl kläcker ur sig att han är gift så finns det redan känslor. Jag svarar att jag är singel och att det är hans samvete. Sen började vår romans och vi fick många starka känslor. Vi blev väldigt kära och sen blev jag gravid. Hans anledning till varför var att han och frun hade en tråkig vardag och de hade länge försökt få barn men inte lyckats och all romantik hade liksom bara blivit ägglossning och statiskt sex. Han skulle prestera och inget annat. Då gick hans känslor vilse.

Ja det tog sig till slut . Det skiljer 11 månader mellan våra barn