Så jävla jobbigt att vara bonusförälder...

Har under 4 år varit bonusförälder till två barn. De första 3 åren bodde barnen heltid hos oss då mamman hade problem med droger. Hon blev sedermera drogfri och började ha umgänge med barnen. Nu är det där varannan helg. Pappan har ensam vårdnad.

Hon gnäller och pratar skit om mig hela tiden. Nu har skolan gjort en orosanmälan då de upplever henne som påverkad (hon lämnar drogprover och är inte påverkad) när hon hämtat barnen på fredagar samt en orosanmälan från någon anonym (förmodligen granne) som upplever att hon nedvärderar barnen när hon hört henne tillrättavisa dem.

Socialtjänsten valde att inleda utredning.

Nu är jag orolig för vad hon kommer hitta på för lögner åt socialtjänsten. När pappan meddelade henne att de beslutat att inleda utredning och varför kom det romaner med utläggningar om hur orättvist jag behandlar barnen, hur vi skiter i att ta konflikter etc och detta är inte sant.

Problemet är att barnen upplever att jag är hårdare mot dem. Eller mot det yngre än vad jag är mot mig eget barn. Denna upplevelse har kommit på senare tid. Jag kan förstå känslan. Tidigare var det mitt barn som var i en period av trots och utåtagerande beteende och ofta fick tillrättavisningar då denne slogs och puttades. Det gick över efter en period. Nu är det sambons yngsta som är i ej sådan period och får då mer tillrättavisningar. Hen retas och jävlas ich triggar igång mitt barn som blir arg. När Jag pratar med bonusbarnet först och säger att man inte får retas etc så lägger sig stoeasyskonet i och försvarar genom att säga "Ja men X gjorde si och så" innan jag ens hunnit prata med mitt barn. Vilket jag såklart också gör. Men jag brukar ta den som börjat först och sen prata med den andra och just nu är det bonusen som ofta börjar. Tidigare var det mitt barn.

Jag känner mig ledsen. För jag försöker verkligen göra mitt absolut bästa. Försöker vara så rättvis som möjligt. Jag kämpar mig gråhårig för hennes barn och det enda jag får är skit.

Det är ett HELVETE att vara bonusförälder. Man ska ha ansvar som en förälder men inte mandat att säga ifrån eller ta konflikter. Som bonusförälder hamnar man på minus vid minsta tillsägelse. Med ens egna barn så älskar dem en villkorslöst även om man har ett bråk ibland.

Vad gör man!?

Jag tycker det är så himla svårt att dela ha ett ansvar som en biologisk förälder gällande att åka på aktiviteter, läsa läxor, uppfostra etc samtidigt som man ska vara en "rolig" bonusförälder...

Har allas ögon på mig. Alla gnäller. Direkt jag tillrättavisar bonusbarnen ringer de mamma eller annan släkt och påtalar hur dum jag varit och de i sin tur ringer sambon. Ja. Det kanske ser ut som att jag tillrättavisar dem mer än mitt barn men mitt barn har ingen att vända sig till. Det är mellan mig och hen. Hen har ingen pappa i bilden. En mormor. Inget annat. Ingen som kan kliva in och ifrågasätta om jag tillrättavisar hen för mycket etc. Om ni förstår? Hen har bara mig. Och jag är hens mamma.

Av den anledningen behöver jag vara pappa, farfar, farmor etc också. Vilket innebär att mitt barn får endast göra saker som jag gör med hen. Bonusbarnen åker och gör saker tillsammans med andra släktingar. Reser, badhus, djurparker etc. Mitt barn får endast göra det om jag gör det med hen då denne inte har några släktingar som kan göra sånt. Men det upplevs som orättvist av bonusbarnen att mitt barn får göra saker som de inte får enligt dem. Men de tänker inte på att de gör exakt samma sak med andra släktingar. Mitt barn får mycket mindre presenter vid födelsedag och jul också. Men som nu vid jul räknar de julklapparna under granen och tycker det är orättvist att mitt barn får mer. Ja. Här kanske. De har en gran hos sin mamma också med julklappar från mamma, bonuspappa, mormor, mostrar, bonusfarmor etc.

Sen förstår de inte när man förklarar detta....

Känner mig så maktlös. Vad gör man!?