Så jävla jobbigt att vara bonusförälder...

I vilken ålder är barnen?

Men dra bara, varför plåga sig själv liksom. Finns ju inget som säger att du måste vara kvar i den familjen. Sluta skriv en massa skit här i forumet och börja packa istället.

10 och 5.

Hur tänker du nu? Varför ska jag dra?

Jag söker ju tips och råd på hur man ska hantera detta. Jag försöker så gott jag kan, men det verkar inte duga. Hur gör andra bonusföräldrar?

Jag tror att du behöver resa iväg ensam en vecka, dels för att tänka hur du ska reda ut detta i lugn och ro och dels för att de ska sakna och värdesätta dig lite.. Ta en sista minuten resa och andas lite! Tror att ni har hamnat i en ond cirkel som måste brytas.

Barnen är såpass stora att man borde kunna diskutera med dem, som ex om julklapparna och förklara att mitt barn har bara oss, du får än mer hos din mamma/släkt. Sen kanske du inte ska reflektera så mycket över bi vs bonusbarn, du har vart heltidsförälder i tre år och även nu har ni större delen av vårdnaden. Blodsbanden är inte så avgörande, utan sudda åt gräsen och behandla alla barnen som likvärdiga barn i familjen.  Och sluta oroa dig för vad alla andra tycker och tänker, du gör en stor uppoffring för dessa barn och fostrar som dina egna, så alla runt omkring borde uppskatta ditt arbete. Och även om barnen inte ger sken av det nu, men med åldern kommer dom tänka tillbaka på dig som en mamma och viktig person under deras uppväxt. Om det är en jobbig konflikt så låt pappan sköta den, men vardagsgnabb kommer man aldrig undan. 

Barnen är såpass stora att man borde kunna diskutera med dem, som ex om julklapparna och förklara att mitt barn har bara oss, du får än mer hos din mamma/släkt. Sen kanske du inte ska reflektera så mycket över bi vs bonusbarn, du har vart heltidsförälder i tre år och även nu har ni större delen av vårdnaden. Blodsbanden är inte så avgörande, utan sudda åt gräsen och behandla alla barnen som likvärdiga barn i familjen.  Och sluta oroa dig för vad alla andra tycker och tänker, du gör en stor uppoffring för dessa barn och fostrar som dina egna, så alla runt omkring borde uppskatta ditt arbete. Och även om barnen inte ger sken av det nu, men med åldern kommer dom tänka tillbaka på dig som en mamma och viktig person under deras uppväxt. Om det är en jobbig konflikt så låt pappan sköta den, men vardagsgnabb kommer man aldrig undan. 

Barnen är såpass stora att man borde kunna diskutera med dem, som ex om julklapparna och förklara att mitt barn har bara oss, du får än mer hos din mamma/släkt. Sen kanske du inte ska reflektera så mycket över bi vs bonusbarn, du har vart heltidsförälder i tre år och även nu har ni större delen av vårdnaden. Blodsbanden är inte så avgörande, utan sudda åt gräsen och behandla alla barnen som likvärdiga barn i familjen.  Och sluta oroa dig för vad alla andra tycker och tänker, du gör en stor uppoffring för dessa barn och fostrar som dina egna, så alla runt omkring borde uppskatta ditt arbete. Och även om barnen inte ger sken av det nu, men med åldern kommer dom tänka tillbaka på dig som en mamma och viktig person under deras uppväxt. Om det är en jobbig konflikt så låt pappan sköta den, men vardagsgnabb kommer man aldrig undan. 

backar din sambo upp dig i detta? Har han varit tydlig med barnen att du har lika stort mandat som han har att vara förälder till dem? Har han gjort klart för släkten vad släkten kan säga till barnen när de ringer? Har han varit tydlig med varför ditt barn ibland får göra extra aktiviteter? Han behöver vara tydlig och backa upp dig, som det är nu låter han barnen spela ut er mot varandra och det är inget barn mår bra av.

Hur jag tänker? Men, herregud människa, flytta därifrån. När du är borta kanske de inser sitt och sina misstag.

Jag tänker inte på biologiska och bonusbarn i den bemärkelsen. Alla barn får min tid och kärlek oavsett vems barn det är. Men det är barnen själv som drar upp detta med orättvisor och olika behandling. Och det går ju inte att helt bortse ifrån eftersom barnen har lite olika förutsättningar. T ex har mitt barn bara mig.

Ska man lyssna på bonusbarnen i detta fall skulle mitt barn ALDRIG få göra något som inte dem får göra samtidigt. De tycker det är orättvist om jag åker iväg med barnet till badhus och de inte får följa, medans de själva kan åka iväg med farmor och farfar till badhus utan att min son får följa. Men känslan är väl inte riktigt samma eller vad man ska säga. Åker jag iväg så är känslan att familjen åker iväg utan dem.

Både jag och sambon har pratat med barnen om detta. Men de förstår inte. Mitt barn klagar ALDRIG på att sambons barn åker iväg och gör saker eller liknande. Hen säger ingenting. Men sambons barn klagar varenda gång att det är orättvist osv.

Sambon får ta större konflikter. Men det är främst i vardagsgnabb den äldre upplever att dennes småsyskon blir orättvist behandlad. Att denne får mer skäll. Och ja. Det stämmer. Men det beror ju på att hen just nu är mer trotsig och bråkar mer. Det är nej till allt. Äta mat - Nej. Borsta tänder - Nej. Städa bort leksaker - Nej. Klä på sig - Nej. Etc så det är ju klart att det blir mer gnabb med hen. Mitt barn var likadant tidigare.

Jag har även märkt att den större mer och mer föraöker provocera fram konflikter med mitt barn för att denne ska få skäll. Hen försöker på något vis "utjämna" mellan mitt barn och lillasyskonet.

När konflikter mellan barnen sker brukar jag först prata med den ena. Fråga vad som hänt. Sen frågar jag den andra vad som hänt. Där hoppar storasyskonet alltid in och ska poängtera vad mitt barn gjort och försvara sitt lillasyskon fast hen inte ens varit där när det skett. Mitt barn berättar oftast vad som skett ofta såklart vinklat till sin egen fördel men bonusbarnet gör inte det. Och det tycker jag också är svårt. Det är svårt att lösa en konflikt där man bara får höra den ena versionen.

Jag VET att jag gör ett bra jobb med barnen och jag tar stort ansvar för dem. Problemet är att man inte riktigt har samma känslomässiga bank som bonusförälder som en biologisk förälder har. Det känns bara som att man jobbar i motvind. Jag undrar egentligen hur mycket man kan begära av en bonusförälder. När jag säger stopp till att jag inte orkar mer t ex så får jag pikar och sura miner. T ex när jag sagt stopp till att åka till mamman och vara barnvakt åt ena bonusbarnen när denne varit hos sin mamma. Då fick jag pikar som att "Jag får hitta någon annan då så du slipper" och även efteråt fått höra detta. När barnet själv velat vara på fritids när jag varit föräldraledig för att denne tycker det är roligt vara med kompisar har jag fått höra att jag är så dålig som inte vill ta hand om barnet utan låter denne vara på fritids. Till slut bad jag sambon korta ner dagarna och får gå och tvinga hem barnet varje dag när skolan slutar. Jag tycker inte det är mitt ansvar egentligen och jag tycker jag tar betydligt mer ansvar över mina bonusbarn än vad många andra bonusföräldrar gör...

Jag hade aldrig köpt att utomstående skulle klaga över vad jag gjorde och inte gjorde med barnen. Jag hade bara svarat, inte mina ungar och därmed inte heller mitt ansvar.
När mamman pikade dig för att du inte ville va barnvakt, så kasta tillbaka pilen och fråga varför hon inte själv kan passa SINA ungar.

Jag har alltid gjort tydlig skillnad mellan särkullarna och mina egna, så det har aldrig varit på tapeten att de var avundsjuka eller något, för det var så avlägset att jag skulle befatta mig med dem så att det var inte ens lönt att tänka tanken.

Håller med om att du behöver tuffa till fig gentemot vad andra tycker och tänker. Såklart dem barnens släkt klagar och gnäller, de har skapat en missbrukade inom den så något lär ju vara fel på deras grundmentalitet. De märker ju att du är påverkningsbar när du bryr dig och agerar på deras beteende. Ta inre åt dig och säg bara sakligt var du står i saker. Bryr dig inte om dem helt enkelt. Ungarna behöver det sägas åt till, att tio åringen inte ska lägga sig i, har inte med saken att göra, tack för input men jag sköter det här, var snäll och gå här ifrån så vi får prata ifred. Vad gäller aktiviteter med ditt eget barn hade det ju varit en fördel att göra dessa sakerna samtidigt som de får åka iväg med någon annan. På så vis förstår de sammanhanget bättre, kan förstå deras känsla av att du bryter upp familjen när ni åker själv. Samtidigt så ska du ju kunna skaffa egna minnen och upplevelser med ditt barn. Det är just därför vi egentligen bör stanna inom kärnfamiljen i största möjliga mån, för det är så mycket subtilt och känslomässigt som inte blir på rätt sätt i en bobusfamilj. Tycker du gör det bästa av situationen och är en faktiskt bonusförälder, ta inte åt dig av andras åsikter så mycket bara. Läs någon bok om självkänsla kanske?!:)

Sådana saker är lättare när man håller skillnad mellan barnen och var och en sköter sina barn, då hamnar allt gnäll på föräldern. För det är inte lönt att gå och gnälla på en person som bara hänvisar till deras förälder och går därifrån.
Även utomstående hanteras på samma vis och hänvisas till föräldern, att det är han som ska hämta barnen tidigt när han är föräldraledig.

Jag anser att det är fel att leka familj, för man är ingen familj och kommer heller aldrig bli det. Det kommer aldrig någonsin bli jämlikt mellan barn med olika föräldrar, släkt och förutsättningar. Därför är det bättre att bara föräldern/föräldrarna har den rollen för sina barn, för då vet både barn, vuxna och övriga vad de har att förhålla sig till och ansvaret hamnar där det hör hemma.

Det låter att du känner att du måste bli mamma till dom .Du har inte adopterad dom.Jag tycker att du ska tänka på dig själv och känna efter hur du vill leva.