Gjorde abort som jag ångrar så fruktansvärt

Hej alla!

Vet inte vad jag vill med detta inlägg men jag mår inte bra och behöver skriva av mig och kanske finns det någon där ute som känner som mår lika dåligt som jag! Om så är fallet vill jag att du ska veta att du inte är ensam.

Hursomhelst, den 6 dec upptäckte jag att jag var oplanerat gravid, har ett barn som är fyra år, och kände mig klar med barn jag har inte den orken att vakna varannan timma om natten osv listan kan göras lång med nackdelar. Iaf jag och min sambo började diskutera huruvida vi skulle agera till detta, av chocken i början sa han gör abort (han känner lika vad gäller barn alltså känner sig klar) jag började fundera massor och vi prata om det dagen därpå varpå jag började gråta och känner att jag inte kunde göra en abort han säger då att vad jag än väljer så står han vid min sida och kommer finnas där för mig. Hur som helst jag beslutar att inte göra en abort men efter nån dag (8dec) börjar jag fundera starkt på abort, så jag bokar en akut tid hos gyn och säger till mig själv att ser hon att hjärtat slår så gör jag inte abort men ser hon ingenting så utför jag aborten, går till kliniken var då i V6+0 (10dec) hon ser endast gulesäck och förklarar för mig att det kan vara svårt att se i tidigt skede, jag hade nämnt abort för henne så hon frågar vill du göra aborten nu? Och jag svarar utan att ens tänka med ett klart ja, går sedan till barnmorskan och får i mig det där jävla pillret. Kommer hem och under kvällen får jag panik känslor och börjar fundera på vad fan är det jag har gjort så jag börjat googla mifegyn och vad det kan göra på fostret och vågade inte chansa så jag fortsatte processen dagen därpå. Jag ångrar mig och har gråtit konstant på riktigt hela tiden sedan den 11dec. Nu i efter hand kan jag säga att hormonerna körde raveparty och det beslutet som togs var helt fel och jag skulle göra allt för att gå tillbaka i tiden och göra det ogjort.

Min sambo lider med mig Men han säger oftast gjort är gjort blicka framåt. Men jag kan inte. Varför kunde ingen smälla till mig och väcka mig och berätta att man kan må så här dåligt? Varför googlade jag inte mer för att läsa hur dåligt man kan må efter en abort.

Jag vill be er att vara snälla mot mig nu när ni kommenterar jag ligger redan ner och mår riktigt dåligt. Gör det inte värre för mig :(

Är det fel av mig att vilja bli gravid igen nu och faktiskt behålla det?

Åh! Min hjärna är helt vilsen och tårarna slutar inte rinna mina ögon är helt knäckta efter alla dessa tårar.

Ni som funderar på abort tänk ordentligt.

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sat 14 Dec 2019 18:33

#2

Tack så mycket jag ska ta kontakt med dem känner att jag behöver ventilera med någon annan än min sambo

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sat 14 Dec 2019 18:43

#5

Tack för din fina kommentar, jag har en vän som jag tänkt berätta för men jag vet inte om jag har ork att träffa någon just nu :(

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 15 Dec 2019 20:27

#7

Ambivalenskaos skrev 2019-12-15 16:37:30 följande:

Hej,

Jag gjorde en abort i september som jag ångrar. Direkt efteråt insåg jag att gravidhormonerna gjorde mig knäpp och mer deprimerad/negativ. Jag har bearbetat detta mycket och nyligen börjat hantera det skapligt. Jag valde bort en graviditet och chansen till ett barn. Det är en förlust och jag kallar det att det var en misslyckad graviditet fast på ett annat sätt än ett missfall. Min kropp kanske hade klarat graviditeten, men mitt psyke svek mig. Men vi själva bestämmer när vi är redo att försöka igen. Jag har också lärt mig hur jag kan reagera av en graviditet, så förhoppningsvis kan jag hantera negativa tankar om det blir en nästa gång, vilket jag hoppas. Jag ville också bli gravid direkt efter, det var också hormoner. Barnlängtan har lagt sig något nu när kroppen stabiliserats. Har läst på massa om fosterutveckling för att försäkra mig om att embryot inte ?led? eller hade en själ. Det hjälpte också att prata med kurator på abortmottagningen. Vill du skriva privat så är jag öppen för det. Har också en fyraårig son.

Precis, jag känner likadant nu, känner att min kropp hade visst orkat och jag hade säkerligen orkat att va uppe om nätterna då min sambo är väldigt behjälplig och har tagit hand om vårat barn tidigare varannan natt, så jag förstår inte hur jag tänkte när jag gjorde aborten, mest troligen är det nog chocken av att jag var gravid för jag körde med p piller, och var inte alls mentalt förberedd på ett till barn. Jag har varit iväg ut idag sen jag gjorde aborten och köpte två små strumpor som jag kommer att behålla som ett minne för denna bebis som inte fick komma till jorden. Vi har också pratat väldigt mycket och har bestämt oss att jag inte ska ta några p piller så vi hoppas att det händer igen inom en snar framtid. Tack för dina peppande ord :)

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 15 Dec 2019 20:32

#8

Anonym (Förstår dig) skrev 2019-12-15 16:44:42 följande:

Vet inte om det här är till någon tröst men eftersom du nu visste att du inte hade orken att ta hand om ett barn till så gjorde du helt rätt. Man kan ångra att man behåller också det vet du säkert. Jag ångrar att jag behöll, nu är jag fast med en bebis som jag inte orkar med. Men jag klarade inte av att göra abort, trodde att jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag gjort det ändå och det skulle jag säkert, men då hade det bara varit synd om mig. Nu är det både synd om mig och min bebis som säkert känner av att jag inte orkar även om jag såklart ger hen allt vad hen behöver. Önskar att jag hade gjort abort, hur mycket jag än älskar mitt barn så önskar jag det för bådas skull.

Ja jag hade nog säkert känt som dig, då jag redan i början när jag visste om att jag var gravid så kände jag att usch jag vill inte bli stor (magen) jag orkar inte må illa och allt vad det är men jag tror att jag hade klarat det trots allt. Jag förstår dig, jag hoppas att det blir bättre för dig med snart och att du får mer ork till din bebis, du kommer nog uppskatta hen mer ju äldre hen blir <3 dina ord var till hjälp nu ser jag aborten ur ett helt annat perspektiv. :)

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Mon 16 Dec 2019 17:37

#11

Ja det måste ha varit att jag innerst inne velat behålla, det var så sjukt allting jag vet knappt om jag ens tänkte innan ja sa ja till aborten och allting gick så fort.Det måste ha varit hormonerna och chocken av att jag var gravid trots att vi skyddade oss och jag var i början av en ny kost hållning och träning med min sambo som är PT och jag var ju så inne på att jag skulle gå ner i vikt osv, chocken och hormonerna spelade stor roll och orken fanns inte riktigt där.

Dessutom Usch ingen bra dag idag alls, då jag var hos tandläkaren med mitt barn och hon frågade mitt barn om denne hade små syskon, FYFAN jag var tvungen att låtsas gå på toaletten för att gråta. Hemsk dag, det känns som att detta tär på mitt och sambons förhållande, vill bara fly från allt känns det som. Vet inte hur lång tid den här sorgen och ångesten kommer att hålla på, vill bara känna mig normal igen! :(

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Tue 17 Dec 2019 12:38

#13

Ambivalenskaos skrev 2019-12-17 12:03:45 följande:

Jag var också helt oförberedd psykiskt och fysiskt. Hade haft så mkt att tänka på att jag ?glömt? att förbereda mig på att få ett barn till och ett syskon till sonen. Vilket jag alltid velat ha men det kom lite för tidigt, tidpunkten var på många sätt fel för mig.

Sedan efter aborten så har min hjärna på något sätt ställt om sig och ifrågasatt hur jag prioriterade och vad som är viktigt i livet.

Jag drog i nödbromsen. Det är ju inte konstigt att vi i efterhand nu när vi har obegränsad tid att tänka så kommer vi på fler lösningar på saker som inte fungerade då. Men den tiden fanns ju inte innan aborten.

Jag tänker att vi är normala. Varannan svensk kvinna gör abort någon gång.

Några veckor efter aborten frågade min son om jag hade en bebis i magen. Det var jobbigt. Men kunde inte behålla bara för att ge min son ett syskon.

Aborten resulterade i att jag nu istället har börjat längta efter en bebis så på ett sätt är det ju ett första steg i rätt riktning inför ett nytt försök. Hade jag inte blivit oplanerat gravid hade det förmodligen dröjt längre innan jag tänkt tanken på syskon.

Precis så som du berättar känner jag, det är som att du pratar om mig verkligen. Jag tänkte inte heller på syskon till vårt barn kanske lite då och då men inte så pass mycket som jag gör nu efter aborten. Jag håller med dig till punkt och pricka. Känns bättre nu när jag har hört någon med nästan samma historia som mig. Känner precis som dig att jag kanske vill börja försöka med en till men innan vårt barn hinner bli 7 iallafall hen är 5 år nu.

Har du tänkt börja försöka nu eller ska ni vänta något år? :)

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Tue 17 Dec 2019 15:26

#15

Ambivalenskaos skrev 2019-12-17 15:06:39 följande:

Jag kände också igen mig i det du skrev. Det fanns orsaker till beslutet om aborten som inte helt är lösta så jag känner mig tyvärr tvungen att ge det lite tid. Jag önskar att allt stämmer bättre och att vi är redo för nytt försök till sommaren.

Jag förstår dig livet är inte enkelt ibland och speciellt inte nu men det blir bättre snart, får önska er lycka till :)

Gjorde abort som jag ångrar så fruktansvärt

INNEHÅLL