Gjorde abort som jag ångrar så fruktansvärt

Tack så mycket jag ska ta kontakt med dem känner att jag behöver ventilera med någon annan än min sambo

Har inte varit i samma situation men förstår lite dina tankar.Försök lugna ner dig lite.Har du en bra vän du kan prata med?Acceptera att du mår dåligt.Förstå att en dag mår du bättre när du har landat med dina känslor.Kram.

Det kan nog vara bra. Han står dig för nära och var för inblandad själv. Det finns en väg ut ur ångesten, jag lovar.

Tack för din fina kommentar, jag har en vän som jag tänkt berätta för men jag vet inte om jag har ork att träffa någon just nu :(

Hej,

Jag gjorde en abort i september som jag ångrar. Direkt efteråt insåg jag att gravidhormonerna gjorde mig knäpp och mer deprimerad/negativ. Jag har bearbetat detta mycket och nyligen börjat hantera det skapligt. Jag valde bort en graviditet och chansen till ett barn. Det är en förlust och jag kallar det att det var en misslyckad graviditet fast på ett annat sätt än ett missfall. Min kropp kanske hade klarat graviditeten, men mitt psyke svek mig. Men vi själva bestämmer när vi är redo att försöka igen. Jag har också lärt mig hur jag kan reagera av en graviditet, så förhoppningsvis kan jag hantera negativa tankar om det blir en nästa gång, vilket jag hoppas. Jag ville också bli gravid direkt efter, det var också hormoner. Barnlängtan har lagt sig något nu när kroppen stabiliserats. Har läst på massa om fosterutveckling för att försäkra mig om att embryot inte ?led? eller hade en själ. Det hjälpte också att prata med kurator på abortmottagningen. Vill du skriva privat så är jag öppen för det. Har också en fyraårig son.

Vet inte om det här är till någon tröst men eftersom du nu visste att du inte hade orken att ta hand om ett barn till så gjorde du helt rätt. Man kan ångra att man behåller också det vet du säkert. Jag ångrar att jag behöll, nu är jag fast med en bebis som jag inte orkar med. Men jag klarade inte av att göra abort, trodde att jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag gjort det ändå och det skulle jag säkert, men då hade det bara varit synd om mig. Nu är det både synd om mig och min bebis som säkert känner av att jag inte orkar även om jag såklart ger hen allt vad hen behöver. Önskar att jag hade gjort abort, hur mycket jag än älskar mitt barn så önskar jag det för bådas skull.

Precis, jag känner likadant nu, känner att min kropp hade visst orkat och jag hade säkerligen orkat att va uppe om nätterna då min sambo är väldigt behjälplig och har tagit hand om vårat barn tidigare varannan natt, så jag förstår inte hur jag tänkte när jag gjorde aborten, mest troligen är det nog chocken av att jag var gravid för jag körde med p piller, och var inte alls mentalt förberedd på ett till barn. Jag har varit iväg ut idag sen jag gjorde aborten och köpte två små strumpor som jag kommer att behålla som ett minne för denna bebis som inte fick komma till jorden. Vi har också pratat väldigt mycket och har bestämt oss att jag inte ska ta några p piller så vi hoppas att det händer igen inom en snar framtid. Tack för dina peppande ord :)

Ja jag hade nog säkert känt som dig, då jag redan i början när jag visste om att jag var gravid så kände jag att usch jag vill inte bli stor (magen) jag orkar inte må illa och allt vad det är men jag tror att jag hade klarat det trots allt. Jag förstår dig, jag hoppas att det blir bättre för dig med snart och att du får mer ork till din bebis, du kommer nog uppskatta hen mer ju äldre hen blir <3 dina ord var till hjälp nu ser jag aborten ur ett helt annat perspektiv. :)

Bara för att man mår /kan må dåligt efteråt betyder det ju inte att det är rätt beslut att behålla. Men nu låter det ju så klart som att det kanske var det du innerst inne ville.

Det är inte fel att något omtumlande och tragiskt förändrar din inställning till fler barn. Om ni väljer att försöka vet ni redan nu vad ni vill och behöver inte vara olyckliga om ni får ett plus och kan istället fira.

TS, jag förstår att du har det väldigt jobbigt nu. Men ha i åtanke att dina hormoner förmodligen fortfarande är i olag. Jag gjorde en abort för 5 år sedan och jag mådde verkligen pyton mentalt i en vecka efteråt, trots att det var helt rätt beslut för mig. Efter den där veckan började jag kunna se allt i rätt perspektiv igen. Jag hoppas att du mår bättre snart.

Ja det måste ha varit att jag innerst inne velat behålla, det var så sjukt allting jag vet knappt om jag ens tänkte innan ja sa ja till aborten och allting gick så fort.Det måste ha varit hormonerna och chocken av att jag var gravid trots att vi skyddade oss och jag var i början av en ny kost hållning och träning med min sambo som är PT och jag var ju så inne på att jag skulle gå ner i vikt osv, chocken och hormonerna spelade stor roll och orken fanns inte riktigt där.

Dessutom Usch ingen bra dag idag alls, då jag var hos tandläkaren med mitt barn och hon frågade mitt barn om denne hade små syskon, FYFAN jag var tvungen att låtsas gå på toaletten för att gråta. Hemsk dag, det känns som att detta tär på mitt och sambons förhållande, vill bara fly från allt känns det som. Vet inte hur lång tid den här sorgen och ångesten kommer att hålla på, vill bara känna mig normal igen! :(

Jag var också helt oförberedd psykiskt och fysiskt. Hade haft så mkt att tänka på att jag ?glömt? att förbereda mig på att få ett barn till och ett syskon till sonen. Vilket jag alltid velat ha men det kom lite för tidigt, tidpunkten var på många sätt fel för mig.

Sedan efter aborten så har min hjärna på något sätt ställt om sig och ifrågasatt hur jag prioriterade och vad som är viktigt i livet.

Jag drog i nödbromsen. Det är ju inte konstigt att vi i efterhand nu när vi har obegränsad tid att tänka så kommer vi på fler lösningar på saker som inte fungerade då. Men den tiden fanns ju inte innan aborten.

Jag tänker att vi är normala. Varannan svensk kvinna gör abort någon gång.

Några veckor efter aborten frågade min son om jag hade en bebis i magen. Det var jobbigt. Men kunde inte behålla bara för att ge min son ett syskon.

Aborten resulterade i att jag nu istället har börjat längta efter en bebis så på ett sätt är det ju ett första steg i rätt riktning inför ett nytt försök. Hade jag inte blivit oplanerat gravid hade det förmodligen dröjt längre innan jag tänkt tanken på syskon.

Precis så som du berättar känner jag, det är som att du pratar om mig verkligen. Jag tänkte inte heller på syskon till vårt barn kanske lite då och då men inte så pass mycket som jag gör nu efter aborten. Jag håller med dig till punkt och pricka. Känns bättre nu när jag har hört någon med nästan samma historia som mig. Känner precis som dig att jag kanske vill börja försöka med en till men innan vårt barn hinner bli 7 iallafall hen är 5 år nu.

Har du tänkt börja försöka nu eller ska ni vänta något år? :)

Jag kände också igen mig i det du skrev. Det fanns orsaker till beslutet om aborten som inte helt är lösta så jag känner mig tyvärr tvungen att ge det lite tid. Jag önskar att allt stämmer bättre och att vi är redo för nytt försök till sommaren.

Jag förstår dig livet är inte enkelt ibland och speciellt inte nu men det blir bättre snart, får önska er lycka till :)

Du med! Lycka till verkligen!

Hur är stödet från din partner?

När jag gjorde abort var jag helt säker även om det var jobbigt. Efteråt fick jag erbjudandet att träffa en psykolog vilket jag avböjde. Trots det ringde hon upp mig och ville bara prata lite kort, vilket jag är glad för idag.

Hon sa att det är viktigt att du kommer ihåg hur du tänkte när du gjorde aborten för du kommer att ompröva och ifrågasätta det beslutet senare i livet. Hon hade rätt. Idag hade jag aldrig gjort abort på de grunderna men jag förstår hur jag tänkte då..