• Catringbg

    Egoistisk bonusförälder? Med enorm ångest

    Behöver lätta min ångest.

    För ca. Fyra år sedan träffade jag en man. Han har barn sedan tidigare, nu 12 år. Världens goaste kille. Saken är att barnet bor 20 mil bort. Mannen ifråga har vid flera tillfällen sagt att han önskar flytta närmare sitt barn, men jag har inte velat och han har valt att stanna hos mig. Vi har inte alltid haft en harmoniskt relation, och det har inte känts lockande att flytta till ett litet samhälle där jag inte känner någon och ge upp det liv jag har.

    Nu har vi fått barn och jag har fått en helt annan förståelse för honom och syn på livet. Min familj bor inte heller där vi bor nu, jag har inte samma liv längre sen jag blev mamma och känner att jag skulle inte ge upp särskilt mycket om jag flyttade med. Sedan känner jag att pojken behöver oss och det är kämpigt att vi ses så sällan.

    Nu har vi dock precis köpt radhus (lagt alla besparingarna och vi hade fått ett mycket finare hus för halva priset om vi flyttat) inte ens flyttat in än och jag är rädd att vi gjort ett gigantiskt misstag.

    Jag kan inte prata med min kille om mina känslor, jag vet att han tampas med egna hjärnspöken och demoner och jag behöver inte lasta honom med mina oxå.

    Ibland känns det som att han vill bo där vi bor mer än jag, han har varit drivande i vårt husköp. Han brukar säga att han skulle inte vilka flytta tillbaka om det inte vore för pojken. Han flyttade när pojken var liten för att plugga och hade kanske tänkt återvända, men så kom jag och förstörde.

    Någon som känner igen sig? Kommer vi för alltid att ha ett svart moln över oss? Kommer vi klara det här? Ska vi flytta så är det nu, eller helst för ett par år sedan. Visst vi kan sälja om vi inte trivs, men allt detta i onödan.

    Åh, denna ångest.

  • Svar på tråden Egoistisk bonusförälder? Med enorm ångest
  • Catringbg

    Där vi bor nu, inte närmare pojken. Vi har kommunicerat så dåligt senaste tiden och allt har gått så fort. Hela jag känner nu att vi gjort fel.

    Vi har köpt en lgh i samma stad som pojken, så vi ska kunna hälsa på lätt. Men känner nu att det inte räcker.

  • Catringbg

    Tack, behöver lite pepp. Det måste ju ordna sig. Och ja, jag måste verkligen ta tag i vår kommunikation.

  • Catringbg

    Vi är hos honom varannan helg och vissa lov osv och ibland är han hos oss. Det har funkat de senaste åren, men det känns inte tillräckligt.

  • Catringbg

    Min sömnbrist och amningshjärna så försöker jag minnas hur vi har pratat senaste tiden. Jag har inte varit tydlig, men har nog inte vetat vad jag velat heller. Jag kan nog ordna jobb det löser sig, har en sån utbildning. Min sambo har dock en karriär och jag vet att han har mål med den, men skulle säkert kunna ordna jobb som funkar. Det skulle kanske inte vara ngt avgörande i situationen. Jag vet till och med att han för en tid sedan ska ha tackat nej till jobb, som jag uppmanade honom att ta och att vi skulle väl få lösa resten på något sätt. Han tackade dock ändå nej. Jag vet inte varför, kanske han inte ville prova distansförhållande.

    Men jag har dock börjat tänka mer och mer att vi lika gärna kan flytta, det kan väl vara bra att växa upp i ett mindre samhälle. Fina hus finns det och det viktigaste, närheten till sonen. Jag tror att jag har lyft frågan på ett ärr igen att jag är positiv till flytt. Har till och med visst hus jag har gillat. Sedan har sambon ändå letat hus i vårt närområde. Är det jag som varit otydlig, ja antagligen? Eller har han helt enkelt tyckt att vi ska bo kvar och att arrangemanget med lägenheten är bra.

    Hur som helst vet jag att jag gärna skulle bo närmare pojken och att bröderna får umgås mer och han är 12 så det är ju nu som gäller. Eller gör jag för stor grej av allt, kommer det bli bra ändå?

    Jag är expert på att analysera sönder saker och helst alltid måla upp värsta tänkbara scenario...

Svar på tråden Egoistisk bonusförälder? Med enorm ångest