Egoistisk bonusförälder? Med enorm ångest
Behöver lätta min ångest.
För ca. Fyra år sedan träffade jag en man. Han har barn sedan tidigare, nu 12 år. Världens goaste kille. Saken är att barnet bor 20 mil bort. Mannen ifråga har vid flera tillfällen sagt att han önskar flytta närmare sitt barn, men jag har inte velat och han har valt att stanna hos mig. Vi har inte alltid haft en harmoniskt relation, och det har inte känts lockande att flytta till ett litet samhälle där jag inte känner någon och ge upp det liv jag har.
Nu har vi fått barn och jag har fått en helt annan förståelse för honom och syn på livet. Min familj bor inte heller där vi bor nu, jag har inte samma liv längre sen jag blev mamma och känner att jag skulle inte ge upp särskilt mycket om jag flyttade med. Sedan känner jag att pojken behöver oss och det är kämpigt att vi ses så sällan.
Nu har vi dock precis köpt radhus (lagt alla besparingarna och vi hade fått ett mycket finare hus för halva priset om vi flyttat) inte ens flyttat in än och jag är rädd att vi gjort ett gigantiskt misstag.
Jag kan inte prata med min kille om mina känslor, jag vet att han tampas med egna hjärnspöken och demoner och jag behöver inte lasta honom med mina oxå.
Ibland känns det som att han vill bo där vi bor mer än jag, han har varit drivande i vårt husköp. Han brukar säga att han skulle inte vilka flytta tillbaka om det inte vore för pojken. Han flyttade när pojken var liten för att plugga och hade kanske tänkt återvända, men så kom jag och förstörde.
Någon som känner igen sig? Kommer vi för alltid att ha ett svart moln över oss? Kommer vi klara det här? Ska vi flytta så är det nu, eller helst för ett par år sedan. Visst vi kan sälja om vi inte trivs, men allt detta i onödan.
Åh, denna ångest.