Egoistisk bonusförälder? Med enorm ångest

Jag förstår inte riktigt. Har ni köpt hur där ni bor nu eller närmare pojken. Jag tycker alltid att man ska bo nära sina barn. Du valde en man med barn och får börja anpassa dig därefter speciellt när ni nu bundit ihop er med ett gemensamt barn. Gör det bästa av allt och låt alla barn få tillgång till sina föräldrar.

Finns det inget större samhälle nära pojken ni kunde bo om du trivs inte med att bo i ett litet samhälle?

Det gör nog skillnad om ni inte bor på exakt samma ställe , men ändå mycket närmare än 200 km.

Det är inte ts som ska anpassa sig, det är mannens ansvar att lyfta frågor som är viktiga. Bara för att han har barn ska man inte ge uppsig själv. Det är ett givande och tagande från båda parter, lika mycket som i vilken relation som helst. Har han en åsikt så får han öppna munnen. Det är inte upo till ts att läsa hans tankar.

Där vi bor nu, inte närmare pojken. Vi har kommunicerat så dåligt senaste tiden och allt har gått så fort. Hela jag känner nu att vi gjort fel.

Vi har köpt en lgh i samma stad som pojken, så vi ska kunna hälsa på lätt. Men känner nu att det inte räcker.

Det du kan göra är att göra det bästa av situationen i så fall. Försök hälsa på pojken så ofta det bara gå. Pappan får väl i alla fall åka till lägenheten så ofta han kan.

Allt ordnar sig bara man vill. Gör det bästa i nuläget och se till att barnen alltid vet att de kommer först. Det kommer gå fint men ni kanske måste hitta en sätt att

kommunicera igen

Tack, behöver lite pepp. Det måste ju ordna sig. Och ja, jag måste verkligen ta tag i vår kommunikation.

Ja kommunikation är en nyckel i varje förhållande. Och det går verkligen upp och ner i ett förhållande. Ta ett snack med sambon och utgå alltid från dig själv annars blir risken att man kommer i en dålig start när man redan hamnat i en dålig kommunikationsspiral.

Börja tex med ?Jag känner att jag inte varit så bra på att kommunicera med dig på senaste.?

Jag tycker inte du låter egoistisk ett dugg utan snarare att du tänker på hans barn i det hela! Klart ni ska diskutera saken, och då tycker jag att grunden borde vara vad som är bäst för båda barnen. Det vore ju synd om det är 20 mil mellan far och son, helt klart. Det går att sälja, ni kan till o med fråga mäklaren om någon av de andra budgivarna skulle vara intresserade istället!

Vi är hos honom varannan helg och vissa lov osv och ibland är han hos oss. Det har funkat de senaste åren, men det känns inte tillräckligt.

Jag tycker att det låter som att ni verkligen behöver sätta er ner och prata. Han har väl gett upp hoppet om att få bo nära sitt barn eftersom du sagt nej tidigare. Du måste säga hur du känner nu. Det är ju ingen big deal att sälja det radhus ni köpt. Bara gör det om det inte känns rätt. En sådan skitsak får inte stoppa det som är viktigast i livet för en förälder ?relationen med sina barn.

Min sömnbrist och amningshjärna så försöker jag minnas hur vi har pratat senaste tiden. Jag har inte varit tydlig, men har nog inte vetat vad jag velat heller. Jag kan nog ordna jobb det löser sig, har en sån utbildning. Min sambo har dock en karriär och jag vet att han har mål med den, men skulle säkert kunna ordna jobb som funkar. Det skulle kanske inte vara ngt avgörande i situationen. Jag vet till och med att han för en tid sedan ska ha tackat nej till jobb, som jag uppmanade honom att ta och att vi skulle väl få lösa resten på något sätt. Han tackade dock ändå nej. Jag vet inte varför, kanske han inte ville prova distansförhållande.

Men jag har dock börjat tänka mer och mer att vi lika gärna kan flytta, det kan väl vara bra att växa upp i ett mindre samhälle. Fina hus finns det och det viktigaste, närheten till sonen. Jag tror att jag har lyft frågan på ett ärr igen att jag är positiv till flytt. Har till och med visst hus jag har gillat. Sedan har sambon ändå letat hus i vårt närområde. Är det jag som varit otydlig, ja antagligen? Eller har han helt enkelt tyckt att vi ska bo kvar och att arrangemanget med lägenheten är bra.

Hur som helst vet jag att jag gärna skulle bo närmare pojken och att bröderna får umgås mer och han är 12 så det är ju nu som gäller. Eller gör jag för stor grej av allt, kommer det bli bra ändå?

Jag är expert på att analysera sönder saker och helst alltid måla upp värsta tänkbara scenario...