besviken på min son

Man är ju olika. Det är inget fel på din son, han måste få utvecklas till att bli sin egen person.
Sen är det klart att man som förälder hoppas vissa saker, men just du och han kanske är väldigt olika? Jag hoppas verkligen att du inte visar din besvikelse för honom eller säger "varför kan du inte vara som din syster" och liknande. 

För vissa räcker det med 1-2 kompisar. Jag är definitivt så och har haft ett mycket trevligt och bra liv.
När barn går i skolan får de överfullt med sociala kontakter och intryck hela dagarna så för en del räcker det, precis som för en del vuxna som har jobb där de möter oerhört många människor hela tiden. De kan också behöva få använda sin fritid till att vila upp sig och inte vara med så många människor. 

Min man har berättat om en uppväxt där hans mamma ofta poängterade sin besvikelse. Det har lett till att de inte haft speciellt bra kontakt som vuxna. Min man läste massor tex, men det förstod hon sig inte på, kom själv från en ganska torftig bakgrund där bildning inte varit aktuellt. Hon suckade varje gång han kom hem med en ny bok. Hon tyckte det var pengar i sjön. Vid ett tillfälle som han ofta berättat om, hade hon jämfört med någon annans son som körde cross. "varför kan du inte vara mer som XX" (liksom va?  - Idag kan vi skratta åt det). Maken är akademiker, har ett bra jobb och är mkt nöjd med att han satsade på utbildning.