besviken på min son

DU låter inget vidare om jag ska vara ärlig. Du respekterar ju inte honom som den person han är utan blir besviken på att han inte är som du! Vad är det för fel med att vara intresserad av dator/mobil? Och att inte vara jätteintresserad av att plugga? Det är ju jättevanligt bland både killar och tjejer i den åldern. Så länge han sköter sig och inte gör någon annan illa måste han ju få vara den han är? När jag läste din rubrik trodde jag att din son hade gjort något riktigt dumt, typ olagligt, och sedan visar det sig att du är besviken på hans personlighet. Stackars barn säger jag!

Jag får nog hålla med Fru Darcy här. Det verkar som att du har för höga krav på din son, som dessutom knappt ens är tolv år gammal.

Han kanske har asperger, vilket innebär att hans hjärna fungerar annorlunda. När man har asperger blir man inte lika påverkad av sin omgivning, och har inte samma behov att passa in i mallen och vara som "alla andra."


">

Varför måste din son vara klädd och klippt som alla andra? Och lyssna på popmusik som i de flesta fall strax är bortglömd. Antar att du själv har andra intressen än att anpassa dig till vad som är populärt. Har du försökt dela med dig av dem till din son? Jag kan jag tycka att 1-2 bra vänner är värda mer än 10 ytliga bekantskaper. Sen kan det vara en idé att rationera skärmtid så barnet(n) inte fastnar framför skärmen hela dan.

Men oj, är du besviken på din son? Över att han ?verkar vara den utstötta typen?? Stackars kille...

Undrar om föräldrarna till Bill Gates, Steve Jobs, och andra lite udda personer kände lika för sina barn...

Din son är nog rätt besviken på sin mamma som inte kan älska och acceptera och vara stolt över honom som den individ han är...

Stackars barn.

Du borde skämmas.

Wow du låter som min egna mamma. Hon kunde inte acceptera att hennes perfekta kopia av henne själv var totala motsatsen i personlighet.

Var försiktig, min mamma brukade komma med små kommentarer ?jaha så du ska bara vara hemma en lördag? vilket tillslut gjorde att jag kände mig onormal, att min mamma var missnöjd med mig och det gav mig extrem ångest (vilket jag aldrig visade för henne).

När jag var ca 20 år och såg att hon gjorde samma små kommentarer till min 4 år yngre syster så fräste jag till att be henne sluta och berätta hur mycket ångest hon gett mig och då höll även min syster med om att hon känt detsamma.

Tur för henne blev 3de barnet utåtriktad, högljud, och hon är påväg att bli en skitjobbig tonåring som säkert kommer dricka i smyg och stanna ute länge.

Acceptera din son för den han där. Dessutom kan han komma mer ut ur sitt skal ju äldre han blir, puberteten är en tröttsam tid, jag var ofta trött och irriterad som 12 åring. Stötta honom istället och låt honom vara den han är så kanske han slipper samma ångest och dåligt samvete för den jag var som jag fick av min egna mamma.

Att inte vara stolt över sina barn oavsett hur de är måste vara det värsta man kan göra som föräldrar.

Hoppas din son har den andra föräldern på sin sida som faktiskt gillar honom för den han är.

Du kommer aldrig få någon bra kontakt med honom och när han blir vuxen klipper han bandet med dig hopps jag.