Känner sorg och besvikelse efter förlossningen
Hej!
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver.
Jag fick mitt första barn för 4 månader sen. Graviditeten var enkel, jag jobbade till 2 v innan BF och gick sen på planerad semester. Förlossningen startade spontant hemma med värkar. Sedan gick inget som det var tänkt, vi skickades 1,5 h bort utan förvarning, jag fick ingen vettig smärtlindring, personalen fanns inte där för mig. Och sen blev det akut snitt utan att jag ens informerats om att det inte gick som planerat, innan läkaren kom in och sa att barnet inte skulle överleva annars. Jag var bara 3 cm öppen när det var dags. Efter snittet var barnet dåligt och jag väldigt medtagen, det tog flera timmar innan jag orkade ha honom hos mig.
Jag har haft jätteproblem med detta. Sörjer så extremt att jag inte fick chansen att ens öppna mig, känna krystvärkar, själv med egen kraft föda fram barnet, ta emot barnet när det kom ut. Är så besviken på hela upplevelsen och var helt oförberedd, det fanns inte i min värld att det skulle gå så snett när allt dittills hade gått så bra. Är besviken på personalen som inte någon gång under förloppet kommunicerade med mig, jag känner att jag tappade kontrollen och inte förstod vad som hände mig.
Jag var helt avtrubbad på BB men de tyckte jag var "jordnära" som tog det hela så bra. I efterhand fattar jag ju att jag var chockad/traumatiserad. Efteråt har jag gråtit floder, haft så mycket ångest över allt som hände. Vissa (inte många, tack och lov) har sagt åt mig att glädjas över att man fattade rätt beslut att snitta (barnet var ju medtaget när det kom) och att barnet klarade sig (vad det verkar hittills iaf) oskadd. Detta har varit föga hjälpsamt. Jag är ju inte på nåt sätt otacksam över utkomsten av det hela, det är en helt annan sak.
Men! Det har blivit bättre. Långsamt. Tiden läker. Det som hjälpt mig hittills är att få berätta om min upplevelse. Jag har haft kontakt med kurator på kvinnoklinik men kände att det var inte nåt som gav mer än att prata med vem som helst, hade önskat en mer terapeutisk kontakt men det gick inte. Jag tycker du kan fråga om det, det är inte på nåt sätt konstigt det du upplever! Förlossningstrauman behöver inte ens orsakas av något som andra personer uppfattar traumatiserande. Det är så individuellt. Ett till synes helt normalt och friskt förlopp kan också generera såna här känslor.
Fortsätt be om hjälp tills du hittar någon som lyssnar utan att döma! Som ger dig plats att känna, berätta, sörja.