Min partner är en bezzerwizzer!

(Ber om ursäkt på förhand för ett långt inlägg)

Min kille och jag har varit tillsammans i ungefär 5 år. Vi är i 20 års åldern båda två, bor tillsammans och har gjort det i 4 år, pluggar på universitet/högskola båda två, har ett husdjur ihop och förlovade oss i somras. Han är underbar på många sätt; han skulle inte välja någon annan tjej framför mig, ser verkligen en framtid med mig som involverar barn, fint hus, fina bilar, resor osv. Han är en stabil, väldigt skötsam kille med toppbetyg i skolan och är extremt allmänbildad. Låter som prins charming eller hur?

Men... han är en sån jäkla bezzerwizzer!!

Jag kan inte ens räkna hur många gånger om dagen jag får höra fakta om något som för mig är helt ointressant. Jag kan heller inte ens räkna hur många gånger det har blivit tjafs mellan oss om så himla onödiga saker på grund av detta. Jag brukar bekräfta honom när han känner behov av att hålla föredrag om varför getingar är randiga eller hur en motor fungerar. Om jag skulle komma med ett motargument, så har han 20 argument om varför mitt argument är helt idiotiskt.

Börjar ni ana varför jag skriver detta?

Det är som att han behöver få bekräftelse på att han är smart hela tiden. Och han har inga som helst problem med att få mig att verka totalt korkad för att själv må bättre. Oftast brukar det spåra ur när vi börjar tjafsa om skitsaker. Han blir arg och idiotförklarar mig för att han måste ha rätt till varje pris, jag försvarar mig då jag blir så himla ledsen och sårad när han trycker ner mig (han tycker ju dock inte att han är nedvärderande på något sätt). Det har till och med varit tillfällen då han har idiotförklarat mig på mitt egna område (medicin) och ifrågasatt hurvida forskarna och läkarna som föreläser för mig verkligen kan så mycket. Han läser om motorer...

Nackdelen med mig när det blir tjafs mellan oss är att jag kan uttrycka dessa känslor genom att bli aggressiv istället. Jag skriker och gråter och kastar saker omkring mig medan han oftast fortsätter att idiotförklara mig med en hyfsat lugn ton. Vilket gör mig ännu mer arg. Min ilska får mig att totalt tappa tråden emellanåt och till slut kan jag inte ens minnas varför jag beter mig som jag gör. Det får mig att känna mig som ett totalt psykfall och han använder även det emot mig för att vinna bråket. Det slutar alltid med att jag får be om ursäkt först och tvinga honom att be om ursäkt så att vi kan avsluta bråket då det inte leder någonvart.

Jag har tagit upp detta med honom många gånger. Att jag blir ledsen när han nedvärderar mig på det viset. Jag vet att jag är smart, kanske inte lika allmänbildad som han är, men jag är duktig på saker som verkligen intresserar mig, till exempel medicin. Han säger att han vet om att han är en bezzerwizzer och kan inte hjälpa det. Det värsta är att han inte bara beter sig så här mot mig. Han är sån mot sin familj och sina vänner också. Jag skäms så mycket när han är sån. Jag får oftast ursäkta hans beteende till hans kompisar om vi umgås allihop då jag vet att de också stör sig på det och blir ledsna.

Vad ska jag göra? Jag kan inte leva i ett förhållande där jag hela tiden känner mig nedtryckt. Samtidigt vill jag inte lämna honom. Han är mitt allt.

123anonym321

Äldre 16 Nov 17:09

#5

Tusen tack till er som svarat och kommit med så bra råd! Det är så skönt att känna sig förstådd och veta att man inte är ensam om detta (eeebba; fruktansvärt tråkigt att du upplever samma sak som mig. Ibland vill man, precis som du säger, bara lämna honom i stundens hetta. Tro mig, jag har tänkt den tanken många gånger. Men förhoppningsvis har även din partner många andra fina sidor som gör det värt att jobba på problemet. Hang in there ?)

Jag ska definitivt testa att skriva ett brev där jag förklarar hur hans beteende får mig att må på ett rakt och ärligt men inte för anklagande sätt. Återigen; tusen tack till er ?

123anonym321

Äldre 16 Nov 17:12

#6

(Fasen också, "?" ska föreställa små hjärtan...)

123anonym321

Äldre 19 Nov 19:35

#8

Anonym (are); Vill börja med att säga att jag är så glad att han verkligen är trogen, smart och stabil. Vad jag har förstått så finns det tyvärr inte många kvinnor som kan lita till 100% på sina män (inte män heller för den delen) vilket är jättetråkigt. Så för den sakens skull är jag verkligen lyckligt lottad.

Men ibland har jag faktiskt funderat på om det kan vara så att han har autistiska drag, och om det skulle vara värt att ta reda på om det faktiskt är så. Dock tror jag att det skulle bli ännu värre då... Jag ser framför mig hur han skulle använda det som "ett vapen" i alla tjafs vi kommer hamna i. Typ att han drar "autism-kortet" så fort han känner att han inte kan gå segrande ur diskussionen. Och att han använder det som ursäkt för att få som han vill även i andra situationer. Det låter kanske väldigt hårt när jag skriver så här men jag hoppas du förstår vad jag menar.

Jag försöker oftast att inte ifrågasätta honom utan bara hålla med när han "föreläser" om olika saker. Men när han säger något som uppenbarligen är fel är det så svårt för mig att bara låtsas som ingenting. Jag tror också att om han aldrig får motargument från mig så kommer han tro att andra människor reagerar likadant när han säger samma sak till dem. Det kanske leder till att han får ett ännu större motstånd än förväntat och mår dåligt över det (ja, han är en väldigt känslig människa när han får kritik/mothugg från andra personer och kan må extremt dåligt över det och älta det i flera dagar. Ibland veckor...)

Men hur som helst... en del av mig tror att hans beteende kan bero på autistiska drag och jag vet att jag bara måste leva med det. Medan en annan del av mig tror att det beror på något annat. Att han verkligen har ett bekräftelsebehov utöver det vanliga och att han njuter av att känna sig smartare än andra människor och trycka ner dem utan att bry sig om att det sårar dem. Att det är något som kanske går att ändra på. Jag vet inte...

Om det nu skulle vara så att han har autistiska drag, hur ska man göra för att få förhållandet att fungera i längden? Jag vill inte behöva hålla tillbaka mina åsikter/min kunskap hela tiden bara för att hans behov av att uttrycka det är mycket starkare. Någon som har erfarenhet eller bara allmänt bra råd om detta?

Min partner är en bezzerwizzer!

INNEHÅLL