Litorina skrev 2019-11-08 09:25:54 följande:
Tack! Äntligen en som svarar!
Jag håller med dig om att det är ideal som är värda att stå upp för.
Du använder historia och att något funnits här länge som ett bevis för att det är typiskt svenskt. Jag tycker inte att det argumentet funkar med tanke på hur snabbt det kan förändras. Se till tex barnaga, religionsfrihet, kvinnors och ickeheterosexuellas rättigheter. Alla är normer som i Sverige har förändrats radikalt på mycket kort tid. Med andra ord är det, om man använder historia som bevisföring, typiskt svenskt att inte ha religionsfrihet, att aga barn och att anse att homosexualitet är en sjukdom.
På vilket sätt upplever du att idealen/normerna du lyfter fram hotas av att att läroplanen inte längre explicit uttrycker att alla lågstadiebarn ska lära sig nationalsången? Eller att de ska tex läsa mindre om stormaktstiden på historielektionerna?
Vi har under historien fått massiva intryck från andra kulturer i flera omgångar. Det vi idag upplever som svensk kultur är ett resultat av bland annat det. Luther, som du nämner, var ju tex inte svensk.
Jag tycker själv att det är jättetråkigt att man drar in på historieundervisningen. Historia ger oss förklaringar till varför vårt samhälle ser ut som det gör. Men historia är inte ett argument för att fortsätta som förr.
Jag tycker att det finns goda skäl att fortsätta ha bra miljöarbete och en generös fördelningspolitik, men det är tyvärr frågor som inte prioriteras idag utan folk verkar snarare rösta på partier som vill minska naturskyddet, försämra bidragen till behövande och stänga ute folk i kris från vårt förhållandevis trygga land. Alla ska inte med. Folk lyxkonsumerar också i en takt som utarmar jordens resurser i rasande takt. Köper saker som produceras av lågbetalda människor i naturförstörande verksamhet. Svenskar tar generellt betydligt mer än de behöver, och de gör det på naturens och andra människors bekostnad. Så jag vet inte om idealen du nämner egentligen tillhör svensk kultur längre, om man tänker efter. :(
Historia är lika mycket en uppmaning att förändra som den är att bevara. Den är sällan enbart en. Jag satte mig själv i en jobbig sits när jag sa att jag skulle förklara unika svenska kulturella yttringar, för de är förhållandevis få när du jämför dem med de större västerländska värderingar vårt samhälle vilar på (yttrandefrihet, tankefrihet, vetenskapliga metoden osv är t,ex inte unikt svenskt).
Samma gäller homorätt, kvinnorätt, relfrihet och barnaga. Det är inte ett unikt svenskt fenomen att ha diskriminerat mot kvinnor, homosexuella, andra religioner och att ha slagit sina barn. Det är ett universellt fenomen som uppkommit inom nästan varje mänsklig kultur som hittills existerat, oavsett avstånd och kulturell isolation.
(Finns såklart roliga variationer som t,ex grekerna som accepterade homosexualitet, ganska paradoxalt nog på grund av deras syn på kvinnor som lägre stående). Så det är inte riktigt rätt att säga att barnaga och diskriminering, ja det är svensk kultur det. Det är snarare det mänskliga naturtillståndet, och det är kulturen som lyft oss ur det och befriat oss, varav den västerländska förtjänar mest om inte allt beröm.
Sättet vi gick ifrån homohat, till homosexuella rättigheter är däremot typiskt svenskt. Århundraden av förtryck följt av en kort period diskussion, följt av ett snabbt konsensusskifte, följt av direkta politiska förändringar. Det fenomenet är ganska svenskt (på både gott och ont).
"På vilket sätt upplever du att idealen/normerna du lyfter fram hotas av att att läroplanen inte längre explicit uttrycker att alla lågstadiebarn ska lära sig nationalsången? Eller att de ska tex läsa mindre om stormaktstiden på historielektionerna?"
Jag ser det lilla problemet som en del av ett mycket större växande problem.
Jag upplever att dagens yngre generationer (inklusive min egen), sitter på en sorts historielöshet. Vi vet inte vad vi är, varför vi är här och hur vi kom hit. Hur ofattbart osannolikt det är att vi kom hit, och hur tacksamma vi egentligen ska vara för det.
Vi står på kvicksand helt enkelt, och när ideologiskt besatta människor kommer och förklarar för oss att vår västerländska kultur är roten till allt ont och behöver raseras (ironiskt att det är just den kultur som gett dem friheten och möjligheten att kritisera den så våldsamt), så får vi svårt att rätta dem, även fast det egentligen är väldigt enkelt.
När det gäller just nationalsången så är den en symbol, en ritual, en symbolisk ritual. En ritual menad att skapa samstämma bland olika röster, att göra flera "Vi" till ett "Oss". Det är en liten ritual av många andra ritualer som tillåter oss människor att överkomma vår biologiskt inprogrammerade flockmentalitet, detta genom att expandera "flocken" över etniska och genetiska linjer. Dessa ritualer är oerhört viktiga för utan dem segregerar vi oss. Ett delat hus kan ej stå.
Sen slutligen. Jag håller med i nästan allt du skriver i sista stycket.
Förutom "stänga ute folk i kris från vårt förhållandevis trygga land".
Jag brukade hålla med dig där, men jag gör det inte längre. Vårt förhållandevis trygga land har blivit förhållandevis mindre tryggt under förhållandevis kort tid. Vi gör inte Jorden till en bättre plats genom att rasera Sverige, och vi löser inte Jordens problem genom att tillåta dem att sprida sig och att fortgå.
