Fars dag blir jobbigt (inkludera bonusdottern)

Här behöver pappa sätta ner foten och säga ifrån. Här bestämmer han/ni och inte hon. Att man faktiskt måste uppföra sig och respektera alla i familjen. Punkt.

Sen å andra sidan så kan jag inte riktigt se måstet i att hon alltid måste vara inkluderad. Hon är ändå stor nog att få ha en egen åsikt om vissa saker och kan faktiskt få slippa ibland. Jag tror stämningen skulle bli mer lättsam om vissa saker faktiskt var mer frivilligt än tvingande. Tex att själv avgöra vilka foton hon är okej med att ställa upp på, vilken roll hon vill ha i vissa firanden osv. Låta henne själv få komma på idéer och låta hennes idéer få bli hennes och inte en inkluderad påtvingad familjestund etc. Hon kanske helst vill äta pizza ifred med sin pappa på fars dag i ensamhet. Låt henne få göra det då.

Läste du ens vad personen föreslog? Hon är 11 år, antar att dina barn är yngre.. Hon kanske vill bli behandlad på ett annat sätt? Låter mer som att ni/du behandlar henne som en barn under 6 och hon gör nu motstånd. Istället för att be henne pynta paketet och skriva ett fjuttigt kort kanske du kunde ha frågat vad hon ville ge/göra till sin pappa på fars dag. Du skriver det själv att du gillar att göra dessa saker, hon kanske inte gör det..

Jag uppfattade mer att du kanske ska fråga henne vad hon vill. Önskar hon t ex få gå iväg och äta själv med pappan kan du och sonen fira honom under dagen och välja en tidpunkt det passar att de går iväg själva. Ni har ändå många timmar ni kan fira honom på om ni vill.

Du kanske behöver tänka om vad gäller förslag.

Hon blir nog sur, trulig och svår för att de flesta förslag verkar utgå ifrån hur DU ser på högtiden.

Har du tex frågat om just ensamtid på fars dag? Hon kanske vill göra något särskilt med pappa på en sådan dag. Ett par timmar på bio, badhus, lekland, shoppa, McDonalds etc kan ju göra henne överlycklig och perfekt som present från henne till pappa. Och kan göra henne välvilligt inställd till tårta och paketet på kvällen.

ALLA dopkorten kan väl knappast var förstörda? Ni lär väl ha tagit några foton på enbart dopbarnet? Tycker du gör dig lite för mycket offer faktiskt, om du tar dopkorten som ett exempel.

Hon är bara 11, du kan inte förvänta dig att hon ska klara av att tänka och resonera som du, en vuxen gör. Du måste vara tålmodig helt enkelt. Samtidigt behöver hon inte vara med på "allt", hon har väl en familj när hon är hos sin mamma också? 

Och jag håller med föregående, du gav henne ett dålig val  - skriva på kortet till presenten eller inte. Det är liksom 0 eller 100, inget av dem var kanske vad hon önskade. 

Här har vi också en bonusfamilj. Vi vuxna fixar lite fika på dagar som fars dag men vi förväntar oss inte att något barn (oavsett släktskap) gör något. Om de vill så gör de något, när de var yngre ritade de kanske en teckning. Då blir det en otvungen stämning.

Tycker ideen på att hon och pappan gör något själva lät jättebra.

Du får gärna återkomma och berätta hur dottern tog förslaget :)

Har pappan kontakt med barnet när barnet är hos er?

Av det du skriver låter det som att han inte är särskilt involverad i varken 11-åringen eller era gemensamma firanden.

Även helsyskon och kärnfamilj kan ha olika åsikter och viljor om vad som är det perfekta firandet. Jag och flera med mig i kärnfamiljen har inte tagit såna här firanden på blodigt allvar. Det finns många andra ställen inom familjen där inkluderande är mycket mera viktigt än just en påtvingad högtid.

Man måste inte fira. Man skapar inte orättvisa genom en högtid en gång om året. Det handlar ju mer om vardagen och hur man inkluderas där.

Sen känns det som att det blir lite snett i ditt tänkande genom att vilja inkludera henne i högtider hon aldrig varit med om och inte har en relation till. (för att hon varit för liten att fira eller minnas) Då om något känner hon ju sig utestängd och bortglömd när ni firar något hon aldrig fått göra förut. Varför döptes inte hon samtidigt som ert barn tex?

Hae du funderar på varför bonusdottern beter sig som hon gör? Hon verkar ju inte må bra! Inget barn som mår bra är ständigt sur, drar sig undan osv.

Det är hennes föräldrars ansvar att se till att hon mår bra. Du har ett ansvar att stötta hennes pappa i detta och behandla henne väl.

Hon verkar inte fått hjälp att hantera föräldrarnas separation. Hon verkar känna sig undanskuffad (om man ser till hur hon betedde sig på dopet). Hur bemöter hennes föräldrar hennes beteende? Hur hjälper de henne att hantera sin vardag?

Du beklagar sig över hur hemsk din bonusdottern är när du nog borde beklaga sig på din partners brist på förmåga att hjälpa sitt barn!

Tack för svar, det var faktiskt en uppriktig fråga :) 

Jag läser mellan raderna här (jag må ha fel) men det låter som att du och pappan inte är så samsynkade? Ni behöver nog ha ett par olika strategier i vardagen som ni kan plocka fram när det uppstår trubbel.

Nu är ju dopet passé, men om det varit våra barn det handlade om, och det äldre barnet liksom "klämde in sig" på varje kort, hade jag ordnat så att först fick man ta kort på båda barnen tillsammans, och sedan säga till det äldsta att nu ska vi bara ta ett par foton på lillebror ensam för så brukar man göra på dop" - det borde ha kunnat fungera. På dop har man fullt sju, det förstår jag, men jag tror att jag hade lyckats hantera det på ett vettigt sätt utan att skapa rabalder för tjejen och ändå lyckats få något kort på lillebror. 

Sedan tänker jag att om nu dottern frågat sin pappa flera gånger om varför hon inte är döpt, vad svarade han? Hon kanske gärna vill bli döpt så ni kan ju ordna det, men det är möjligt att hon inte vill det längre, det kanske känns "barnsligt". Dopet är en symbol för att hon kände sig utanför.

Det är rätt uppenbart att tjejen inte riktigt hittat rätt hemma hos er och din text handlar enbart om vad du försöker göra, men det är ju pappan som måste in mer här. Eftersom du inte nämner honom så mycket tolkar jag det som att det mest är du "projektledaren" som sköter mycket i vardagen också. 

Så, tillbaka till fars dag: du har fått många bra förslag i tråden. Allt handlar om att inkludera dottern på hennes villkor så att hon känner att det blir roligt, att pappa uppskattar just det hon bidrar med och att det inte ska vara så stor grej samtidigt. Jag får lite känslan av att du tycker så mycket om olika firanden att det ska planeras mycket innan, att det nästan blir som julafton (alltså rent mentalt, inte att ni firar lika stort) och då blir också riskerna för "misstag" många fler och besvikelsen kommer som ett brev på posten. Du har din plan och om då dottern eller någon annan inte beter sig så att det passar in i den bilden, så blir du besviken, känner stress, kanske otillräcklighet osv - det är liksom inte värt det, om du förstår hur jag menar? 

Nu ÄR ni ju ingen kärnfamilj, och du är inte bonusdotterns mamma. Din sambo behöver ta ett större ansvar och engagemang för henne än vad du gör -det betyder inte att du exkluderar henne.

Förstår han verkligen inte det?

Det är inte alltid det passar alla inblandade att leka familj. Du och sambon anser att man ska det, men hans dotter verkar inte alls tycka om det.

Vi levde uppdelat när hans barn kom på umgänge, han tog allt ansvar och arbete med dem. 

Men nu är jag heller ingen sk bullmamma och tycker hushållsuppgifterna är skittråkiga, så jag hade verkligen inga problem att lägga ansvaret på rätt person.

Ni får nog tänka om lite och ta ett mer gemensamt ansvar, och att han tar det större ansvaret för sin dotter. Det är ju trots allt honom hon kommer för att träffa.

Fråga henne om hon vill va med på eran farsdagspresent eller om hon vill fixa sin egen. Väljer hon fixa sin egen så låter du henne göra det utan att springa efter och berätta vad och hur hon ska göra, låt henne komma till dig om hon anser att hon behöver hjälp.

Jag anser att hon är stor nog att själv kunna fixa något till honom.

Vad gör pappan för att hjälpa den olyckliga dottern?

Du missar en viktig bit och det är anknytningen som ett barn har med sin biologiske förälder. Som har funnits där sedan födseln. När en ny bonusförälder kommer in i bilden så saknas anknytning till denne, och i många fall så slår relationen bakut på grund av det. Det kallas omvänd anknytning och är mycket vanligt i styvfamiljer mellan styvbarnet och styvföräldern, googla! Om det är så att hon avvisar dina försök så kanske det är för att hon fortfarande ser dig som ett hot, dvs du (och eventuellt ert gemensamma barn) står i vägen för hennes anknytning till sin pappa. Hon vill ha sin pappa ensam, du står i vägen. Det går inte att göra så mycket åt, tyvärr. Förutom att ha tålamod och se tiden an. Och fokusera på din fina lilla familj i familjen :) Det går inte heller att jämföra med den relationen du har med din styvdotters kompisar, eller med dina kompisars barn, eller syskonbarn. Du blir inte mammig med dom hur mycket du än lägger dig i. Det är detta (anknytningen och brist på den) som gör biomammorna så tokiga på oss styvmammor när vi lägger oss i och försöker vara som vanliga mammor. Vår modersinstinkt påverkar alltså styvfamiljen negativt. Bättre att ta ett steg tillbaka och låta pappan sköta det mesta ansvaret. Hänger du med?

Han är ju hennes sons pappa!

Så din barndomsdröm var att bli "mamma" men så kommer det trilskande barn och stör och är små egna individer med behov och önskemål... nej varför ska pappan behöva involvera sig mer och bry sig om dottern om det inte går i linje med era planer!

Strunta i att hon inte mår bra, pynta och baka bullar, höj musiken så ni inte hör när hon gråter...