Bonusbarn är svårr

Att vara bonusförälder är som vi alla vet en utmaning i många aspekter.

Relationen till partnern, att finnas där för bonusbarnen och att hålla sig neutral mot den biologiska föräldern.

Just nu har jag så himla svårt och är så frusterad, barnen är 9 och 6 år och bor här varannan vecka och har ett varsitt rum.

Sedan jag kom in i bilden skapade VI tillsammans rutiner kring mat, nattande, läxa och att hålla ordning på sina saker.

So far so good, barnen gillar mig och jag tycker de är goa för de mesta..

Men vårt sovrum är mitt heliga space, liksom mitt ställe att fly till. Allt annat står till förfogande för barnen. Barnen har sovit jättebra i sina sängar, varav nu 9 åringen kommer flera ggr per natt nu för att mysa och somnar givetvis bredvid pappa som är för trött för att be henne gå tillbaks, hon lyssnar om jag gör de men kommer oftast tillbaks igen. Hon har ett fruktansvärt stort närhetsbehov och de har tydligen alltid varit så, de har alltid gått till pappa även när han levde med mamman. Så jag har svårt att tro att de handlar om att hon känner sig otrygg här.

Jag blir trött och jag som redan har stora sömnproblem vaknar och kan inte somna om. Detta gör mig till en JÄTTE sur bonusmamma inte mot dem fysiskt men inombords. Känner mig elak som blir sur för att de kommer till sin pappa på natten för att mysa. Har pratat med henne och hon är inte orolig över något då vi har ett rätt bra band, vi har bott här i mer än 1 år och det har funkat jättebra.

Min egna son är 11 år och lärde sig tidigt att sova i sin egna säng och kom sällan till mig. Så jag har svårt att förstå detta.

Är de normalt att barn kring 9 kommer på natten?

Tack för att jag fick spy galla.