Kommer aldrig bli tre barnsmamma

Känner jag behöver skriva av mig, vet inte om jag någonsin mått såhär dåligt i mitt liv. Det vidrigaste är att det värsta inte vart än. Har två barn med min sambo men har alltid känt att jag vill ha en till. I flera års tid har jag försökt övertala honom, i vissa perioder inte alls utan försökt ge honom utrymme och viljan själv, lite så i flera år. En dag kom han och sa han ville. Har aldrig vart så lycklig! I början va allt spännande och kul men allt efter som tiden gick blev jag mer o mer frustrerad och funderad över varför inget hände. Med mina första två gick det fort! Det visade sig sen att jag hade dålig äggreserv samt va mina hormoner i obalans. Efter lite tillskott av progesteron och 1,5 års försök tog det sej äntligen. Vi va så lyckliga! Mest jag kanske. Min sambo gjorde ju det här mest för min skull även om han älskar barnen. Men han har extremt stor oro och rädsla över att ngt ska hända så det var mest därför han tyckte det räckte med två. Vid ul vid v 9 såg allt bra ut, det lilla dom ser. Jag var extremt påverkad denna gång och mådde väldigt illa och var ständigt trött fram till två veckor sen. Då jag kände livet började komma tillbaka. Kan ju va åldern oxå, är 38 i år. Vi började berätta för familj och vänner. Sen kom kub. Vilket va hemskt! Bred nackspalt och vätska bakom ryggen. Vi var förstörda men kände ändå hopp, hade aldrig gjort kub innan och allt annat på bebis såg bra ut. Dagen efter gjorde vi mkp. Gick i en vecka som en zombie fick svar i fredags att barnet har down syndrom! Vet på riktigt inte vad jag ska göra av mig själv och denna sorg. Beslutet var ändå lätt. Vi kommer avbryta i veckan. Då är jag i v16. Hur går man vidare? Någon med erfarenhet? Ska man titta på bebisen el är det lättare å veta så lite som möjligt? Ni som avbrutit och inte fick ngt barn sen hur blir man hel? Känns lättare å försöka igen och gå vidare, men hur ska jag lyckas övertala min sambo igen, han tvärvägrar nu :(.