norrlänningen89

Äldre 26 Oct 14:35

873 svar

BF Juni 2020

Jag provar väl att hoppa in här, fast det inte riktigt känns som att jag passar in bland alla glada.

Jag plussade för ca 2 och en halv vecka sen. Är i vecka 7, 6+4, beräknad 17/6. Har en sen tidigare född juni 2014, denna graviditet var inte planerad. Blev gravid trots skydd.

Jag mår inge vidare, jag känner mig väldigt tom och fel. Har en hel del graviditetssymtom. Har v ä l d i g t svajigt humör, mår väldigt illa, ont i magen, bröstvårtorna står rakt ut och är ömma, brösten gjorde JÄTTEont i början men har lugnat ner sig lite nu, sover väldigt mycket. Utöver det så här jag fått väldigt ont i svank/korset och benen gör så ont och det känns som att benen är fylla med blåmärken, hård och tryck i mellangärdet, ingen aptit. Har reumatisk sjukdom och sensitisering utöver det.

Det känns inte rätt, det känns som att något är fel, ringde MVC i torsdags men fick som inget gensvar. Har läst om andra som nått liknande och dom har haft utomkvedes, men då jag inte blöder så finns det inget medicinskt som tyder på det. Är livrädd att det skulle vara tvillingar, och att det är därför jag mår så dåligt. Dom skulle skicka en förfrågan till läkare om ett eventuellt VUL, men hon trodde inte det. Går hos en barnochmödra-psykolog sen förra graviditeten, så det till henne i telefonen, och att jag hade tänkt ta det via henne men hon är just nu sjukskriven och vet inte riktigt hur länge hon blir borta.

Som sagt, känner inte att jag passar in här bland er andra, men jag måste få skriva av mig. Kan inte prata med maken, jag är ofta arg på han, helt utan anledning, in inte hjälpa det, känner bara att jag verkligen inte tycker om han.

Jag funderar starkt på att göra en abort då jag mår så dåligt och det känns så fel i kroppen. Min förra graviditet så måste jag illa hela, psyket höll inte riktigt ihop, kunde bl.a. inte knyta än till graviditeten (därav psykologen), brösten var lite ömma, lite molvärk, trött men inga humörproblem.

Vet inte om någon ides läsa hela mitt svammel, men ja..

norrlänningen89

Äldre 27 Oct 17:23

#269

Glabanda skrev 2019-10-27 13:18:27 följande:

Hej! Jag hoppade precis in och kvar :) Inte sugen på ngn fb-grupp i nuläget. Spännande att följa hur det går för er som är här.

Norrlänningen89: klart vi orkar läsa. Det är väl det som ett sånt här forum är till för, så vi kan stötta varandra :) sjukt jobbigt att inte känna sig som sig själv....

Hur tycker ni andra att det är? Fattar era män vad som händer? Min sambo har nog inte riktigt fattat, jag ser ju ut som vanligt men är annorlunda liksom. Det blev mer verkligt igår när vi berättade för hans föräldrar. Men det är ju bara den gravida som går runt och känner vad som händer i kroppen och har hjärnspöken osv. Kan tänka mig det är svårt för partnern att fatta och vara förstående. Förstår ni vad jag menar?

Kan känna att det är lite knepigt att prata om det, då dom som brukar skriva i såna här forum är glada över graviditeten, dom har försökt, och velat ha en till, medan jag känner ingenting. Förutom arg och ledsen av och till pga hormoner.

Jag har velat ha en till, men vi bestämde oss för att det inte var en sån bra idé när våran situation med min sjukdomshistoria och hade, äntligen, sen en tid tillbaka landat i det beslutet, och så blev det såhär.

Tack och lov(!) har jag en make som är väldigt stötande, kan ju spela in att jag inte är frisk sen innan. XD Han är dock bekymrad över att jag måste ska må så dåligt, och att jag inte ens känner lite glädje över graviditeten, och irriterad på mvc.

norrlänningen89

Äldre 28 Oct 07:36

#271

norrlänningen89 skrev 2019-10-27 17:23:03 följande:

Kan känna att det är lite knepigt att prata om det, då dom som brukar skriva i såna här forum är glada över graviditeten, dom har försökt, och velat ha en till, medan jag känner ingenting. Förutom arg och ledsen av och till pga hormoner.

Jag har velat ha en till, men vi bestämde oss för att det inte var en sån bra idé när våran situation med min sjukdomshistoria och hade, äntligen, sen en tid tillbaka landat i det beslutet, och så blev det såhär.

Tack och lov(!) har jag en make som är väldigt stötande, kan ju spela in att jag inte är frisk sen innan. XD Han är dock bekymrad över att jag måste ska må så dåligt, och att jag inte ens känner lite glädje över graviditeten, och irriterad på mvc.

Förlåt för att jag stavar typ sämst. XD har ny mobil och kommer inte överens med tangentbordet än. XD för min man är såklart väldigt stöttande, inte stötande. :P XD

norrlänningen89

Äldre 28 Oct 07:37

#272

Caaamilla skrev 2019-10-28 04:59:29 följande:

Hej. Jag plussade ju för 1.5 vecka sedan. Har inte fått tummarna ur än att ringa mvc pga dumma öppettider och svårt att gå ifrån på jobbet för att ringa...... Enligt natural Cycles är jag i v5+4.

Jag har haft lite olika långa menscykler senaste året, mellan 28 och 33 dagar. Vad väljer man då i alla appar när man ska fylla i hur lång menscykel man har? Jag har valt den senaste som då var 33 dagar.. ????

Du tänkte för att kunna beräkna hur långt gången du är?

norrlänningen89

Äldre 28 Oct 18:37

#275

Anonym (Tomte) skrev 2019-10-28 11:30:40 följande:

Vecka 5+6 idag. Usch vad dagarna går sakta, haha. Känns verkligen som eeevighet sedan jag plussade.

På tal om detta med att inte enbart känna glada känslor. Vet inte om det beror på att det är mitt första barn men helsike vad jag oroar mig för så mycket just nu. Är som att jag funderar på hur allt jag gör kan påverka barnet. Typ om jag har på mig ett par tajta byxor, om jag fryser, om jag svettas, om jag dricker något iskallt, duschar varmt, cyklar över ett gupp, missar lunchen, äter för mycket osv osv.

Oroar mig även för att jag har nån form av infektion (typ urinvägs) då jag nästan hela tiden känner mig småfrusen och hängig. Och så denna förkylning jag haft i långt över en vecka och som aldrig verkar ge med sig... Så även om jag är jätteglad över graviditeten går väldigt mycket tid åt till oro och att tänka på allt som kan gå fel.

Än så länge inte överdrivet mycket symptom. Brösten ömmar en del och har även som smått börjat känna lite avsmak för viss mat och sug efter annan. Brukar vanligen äta "nyttig" mat men nu känner jag nästan bara för färdigmat, typ nudlar och pastarätter, medan tanken på en nyttig sallad bara känns jobbig. Tror jag mest hört att det brukar va tvärtom, hehe.

Men tog min sista teststicka imorse som såg ut att visa så starkt plus som det går, så det känns ju som ett någorlunda bra tecken än så länge i alla fall :)

Jag tillhör, tack och lov, dom som inte oroar mig, tur är väl det då jag är fullt upptagen med att må dåligt pga alla symtom och annat. XD och som grädde på moset blev jag förkyld i förrgår, känner mig inte stor på jorden. Eller, min enda oro är att jag skulle vänta tvillingar, och det är därför jag mår så dåligt dåligt. :/

Det är väldigt vanligt att man blir sugen på tex pasta, speciellt längre in i graviditeten, då kroppen behöver energin.

Själv har jag väldigt svårt för kött och varm mat. Det enda jag får typ i mig nu är baguette med smör och keso, kalaspuffar, Tom och Jerry-kex, och banan.. dricka ett glas med något tar typ en evighet då jag inte kan dricka så mycket åt gången.

Är avis på er som inte har så mycket symtom, (jag har massor, ni kan få lite av mig ;)), illamående, ont, luktsinnet, trötthet, krånglig mage, you name it and I probably have it. XD #småttbitter

norrlänningen89

Äldre 30 Oct 16:24

#292

Hörde av mig MVC förra veckan, torsdag morgon, och har fortfarande inte fått någon återkoppling. >( Jag är så less på vården, är så less på att behöva ha SÅ mycket med dom att göra, att man ska behöva jaga dom för allt! :(

Måendet är fortfarande bara ett enda svart håll, men nu med en redig förkylning på det hela. Känner att det kanske är dags att försöka reda ut (dom icke befintliga) känslorna, och om jag vill behålla, då jag gått in i vecka 8 nu.. :/ hade varit enklare om jag hade någon att prata med om allt detta, helt klart.. :(

norrlänningen89

Äldre 30 Oct 18:45

#298

Enniie skrev 2019-10-30 17:44:24 följande:

Så länge ska man ändå inte behöva vänta. Har dom inga telefontider?

Vad är det som gör att du tvekar? Jag lyssnar gärna.

Jo, det har dom, men det innebär hursom att jag måste jaga dom. :/ men skickade iväg ett meddelande via 1177, så får jag väl se.

Våran situation, eller min ,eller ja.. att jag är kroniskt sjuk, sjukskriven, vet inte vad som kommer att bli med mig. Att jag inte har några känslor överhuvudtaget över denna graviditet.. när jag blev oplanerat med sonen 2013 så fick jag panik över tanken att behålla, och panik över tanken att göra abort, så jag valde mellan pest eller kolera.. nu.. Jag känner mig inte glad över graviditeten, har gått tre veckor nu sen jag plussade, jag känner som ingenting. Tanken på abort ger mig inte heller några speciella känslor. Mådde illa hela förra graviditeten, enda anledningen varför jag klarade av det var nog mest för att jag inte visste att jag skulle göra det, medan nu vet jag annars. Jag var friskare i kroppen förra graviditeten, än vad jag är i dagsläget..

Har inte lika mycket känslan av att något är fel i kroppen som jag hade förra veckan, men det känns fortfarande inte bra. Rädslan över att mående beror på tvillingar ligger i bakhuvudet hela tiden, och största anledningen till att jag tar mig genom dagarna är att jag sover typ 16 timmar/dygn.

En anledning till att jag överväger abort är nog mycket det där bristen på känslor.. Jag är en v ä l d i g t känslomänniska i vanliga fall, så är nog därför avsaknaden av känslorna som gör att jag tvekar, för jag kan måla om ett rum 10000 gånger för att jag inte får rätt känsla, förra graviditeten kunde jag avgöra vad jag ville pga känslorna, och typ alla andra beslut och dyligt. Varför finns dom inte här nu? Varför känner jag mig så.. tom?

Min man vill behålla, har aldrig funnits någon annan tanke för han, lämnade för han att jag överväger, men han tog mig inte seriöst.

norrlänningen89

Äldre 30 Oct 21:14

#302

Anonym (Fjärde barnet) skrev 2019-10-30 20:17:15 följande:

Försök å samla kraft att ligga på mvc för att få kontakt.. Ring varje morgon! Du kan även ringa till kvinnokliniken för att få kontakt med en kurator som hjälper dig att bena i dina tankar å känslor!

Avsaknaden av känslor behöver inte betyda att graviditeten bör avbrytas. En kurator kan hjälpa dig att reda ut vad det handlar om.

Kanske det skulle underlätta för dej att få göra ett vul så att du åtminstonde får klarhet i antal foster..?

Jag hoppas att det löser sig till det bästa för dej! Kram

Nej, det gör det absolut inte, men då jag har en känslopersonlighet så känns det som att något inte riktigt står rätt till när det inte finns några, brukar som ha känslor överallt.

Jag har väldigt dåliga erfarenheter när det kommer till kurator/psykolog/läkare och dyligt, så det är jobbigt även för den delen.

Är det jag väntar svar på från MVC.. om att få göra ett VUL, men "ja, det finns ju ingen medicinsk anledning till att du ska få göra ett, så jag skickar en förfrågan till någon av våra läkare så för vi se vad dom säger.."

Mitt psyke är inte en medicinsk anledning.. jag tycker det. XD

Hade inte min barnochmödra-psykolog varit sjukskriven så hade det inte varit ett lika stort problem, då hade det gått fort att få beviljat VUL, utan nu kommer det säkert sluta med "nej, tyvärr, vi kan inget göra, du får söka dig till en privatklinik." Vilket jag inte har möjlighet till.

Jag vet att jag kan be om att få träffa någon annan, men det blir för omständligt då hen inte skulle vara insatt. Har gått hos samma sen december 2013.

Jag känner mig omstädig, och jobbigt. XD är säkert mindre problematiskt än vad det känns för mig, men jag orkar verkligen inte. Är less på att jaga läkare, provsvar, remissvar, your name it, och det känns som inte rätt att maken ska göra det heller, vilket har hänt.

Jag vet att allt löser sig i slutändan, på ett eller annat sätt, det blev/är bara för mycket för mig att hantera just nu, hänt/händer mycket just nu på relativt kort tid, men just det H Ä R går ju som inte att skjuta upp till senare..

norrlänningen89

Äldre 31 Oct 11:47

#309

Enniie skrev 2019-10-30 21:19:11 följande:

Var graviditeten oväntad? Tänker om det är chocken som gör att du inte riktigt kan acceptera att du är gravid?

Att vara gravid betyder inte per automatik en euforiskt lycka 24/7.

Jag kan erkänna att jag ångrat mig många gånger under dessa veckor, och precis som du, känner väldigt lite lycka över vad som komma skall. Men, jag tänker också att det inte gör någonting.

Ännu svårare blir det kanske när din man är så fastställd p att behålla, så du inte kan yttra dessa tankar till honom, och faktiskt diskutera det? Jag lider verkligen med dig. Men det är inte fel att du inte känner något nu. <3

Vad är det värsta, med denna graviditet? Vad exakt är du orolig eller rädd för?

Oja, det kan man säga. Blev gravid trots skydd. Det är ju just det, jag fick som inga ordentliga chock-känslor. Jag började skaka lite när jag fick plus på stickan, men efter det tänder som att kroppen automatiskt stängde av.

Det ber jag absolut inte om, eller förväntar mig, det är min andra graviditet och var inte lycklig hela tiden då, grejen är just den att jag har inga känslor.

Värsta ät att må illa hela tiden och inte kunna äta, ät hellre ty9 döende på riktigt än att må illa, h a t a r verkligen att må illa, det är som inget som hjälper mot det. Enda oron jag har är att mående beror på tvillingar, annars är jag som bara avstängd. Vill inte hantera det här nu, det är så mycket med annat.

norrlänningen89

Äldre 31 Oct 12:02

#310

Anonym (Fjärde barnet):

Det trodde jag inte heller, så det är ingen fara. Är bara vana. Har haft oturen att växa upp i en väldigt dömmande värld/omgivning, inte bara familjen utan dom flesta omkring mig. Har en HSP-personlighet och känslo-personlighet så här fått växa upp med att bl.a. höra till stor del att jag övertolkar, överdriver osv. Mina upplevelser har inte fått vara just det, mina.

Kanske är bara det. Chock, och av någon anledning stängde kroppen av allt istället för att gå den "vanliga" reaktionen, för att jag inte hade klarat av den just nu. Men nu måste jag helt plötsligt känna efter OM jag vill ha en till, när jag hade lyckats att acceptera att det vara skulle vara vi 3, och om jag behåller så måste jag klara av att hantera att jag mest troligen mår illa hela graviditeten, en massa smärta då jag inte får äta all min medicinering medan gravid, och då blev det helt plötsligt lite mer tidspress på saker i hemmet, kring bl.a. renovering. Ska vi behålla måste vi renovera köket asap, då vi inte kan ha vårat nuvarande med småbarn och dyligt.

Sonen är 5 år gammal. Han fyller 6 år i juni. Bebisen är isåfall beräknad 17 juni, men skulle väl komma typ 2 veckor före det då det blir snitt isåfall.

När allt kommer omkring, skulle jag klara av en abort? Skulle jag klara av att hantera eventuellt mående efter en abort?

På någon nivå vet jag att jag mest troligen kommer att behålla, men avsaknaden av känslorna, och känslan av att något är fel gör att jag tvekar.

BF Juni 2020

INNEHÅLL