Inlägg från: Anonym (Pappa mitt i livet) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Pappa mitt i livet)

    Narcissistisk mamma

    Hej.

    Jag behöver hjälp.

    Jag har delad vårdnad om två barn. Pojke och flicka. Jag och min före detta sambo bor i samma stad. Vi har båda nya partners som också har barn sedan tidigare. Vi har legat i vårdnadstvist i flera år. Min före detta sambo anser att det är endast hon som är lämplig som förälder. Hon har bråkat i 9 år nu. Hon har hotat, skrikit, gapat, ljugit och stämt mig. Rätten har inte funnit att jag skulle vara olämplig som förälder utan dömt till fortsatt vårdnad. Hon har alltså förlorat och är nu galnare än någonsin. Hon gör allt för att förstöra för mig och barnen. Hon ringer barnen flera gånger om dagen, även från sitt jobb och under mina veckor. Vi får aldrig vara ifred. Inte ens på semestrarna. Hon har försökt hindra barnen att resa med oss men aldrig lyckats mer än att skapa tandgnissling och magont. Barnen får bara tycka om henne. Barnen är 12 och 9 år gamla men hon behandlar dem som bebisar. Nu har jag blivit uppsagd från mitt jobb pga nedläggning och behöver flytta från vår hemstad ner till Göteborg tillsammans med min nya fru, hennes barn och vårt gemensamma barn. Min son som är 12 år vill flytta med men han får inte för sin mamma och han är nu helt förkrossad. Dessutom har min före detta sambos nya man börjat bli mer och mer obehaglig. Han förhör barnen varje gång de varit med mig eller med min nya sambo. Vi är alla på min sida högutbildade och ansvarsfulla. På min före detta sambos sida är det ingen som har någon utbildning. Det är mycket problem med det mesta. Det har förekommit både droger, våld och rättsliga påföljder i form av både fängelse och tvångsomhändertagande i hennes närmsta omkrets. Jag tog avstånd för nio år sedan när jag såg att barnen höll på att dras in i social misär. Nu har hennes nya sambo börjat bråka med mig. Barnen tycker att hennes nya sambo är obehaglig som på ett passivt aggressivt sätt frågar ut dem om allt hela tiden. Dessutom blir han väldigt arg på sina egna barn emellanåt. Min dotter har haft ont i magen i perioder pga hans ilska. Nu har han börjat ge sig på mig verbalt genom långa insinuanta och passivt aggressiva SMS sent på kvällarna.

    Själv känner jag mig illa till mods och vet inte vad han är kapabel till. Jag har varit i kontakt med socialtjänsten som tyvärr bara tar allt med en lång gäspning. De kan inget göra så länge barnen har tak över huvudet, får mat och kommer till skolan. Jag vill bara gå vidare med mitt liv, befria barnen från all tyranni men de här människorna gör allt för att sabotera. De är avundsjuka, hatiska och besatta av att bråka. Min före detta sambo har sagt att hon aldrig någonsin kommer att låta något av våra barn att flytta. Det här kommer att hämma barnens utveckling och skada dem på sikt och jag vet inte vad jag ska göra. En vän till mig som jobbar inom psykiatrin och som dessutom känner min före detta sambo sa att hon nog kvalar in som Bipolär och Borderline med narcissistisk-psykopatisk personlighetsstörning och att problemet är att många med psykiska besvär saknar sjukdomsinsikt och därmed blir omöjliga att behandla. Det är 9 år kvar av helvete till dottern fyller 18. Det ska bli skönt att flytta och få distans men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hjälp!

  • Svar på tråden Narcissistisk mamma
  • Anonym (Pappa mitt i livet)

    Vi har varannan vecka men det fungerar dåligt. Jag jobbar ibland nätter och helger och behöver utnyttja barnvakt vid de tillfällena. Då åker hon till min barnvakt och hämtar barnen. De får släppa allt och sticka mitt i maten. Hon är aggressiv och stirrar ut min barnvakt. Dottern vill bo med sin mamma. Hon har många kompisar och trivs i sin skola. Hon tycker synd om sin mamma som ofta är ledsen, speciellt vid överlämningar. Ur ett vuxet perspektiv handlar allt bara om skuld. Mamman lägger skuld på flickan för att hon ska åka hem till mig. Sonen börjar förstå att allt inte står rätt till men tycker också att det är jobbigt att se när mamma är ledsen. Socialtjänsten säger att hon är den bästa mamman för barnen och att det krävs en stämning för att ev få till förändring. Jag har varit igenom rätten och det är ytterst ovanligt att de dömer till ensam vårdnad annat än vid grov kriminalitet och direkt förståndshandikapp. Man kommer ingenstans. Jag känner en stor oro och har alltid en klump i magen. Jag har pratat med min vän inom psykiatrin om hur jag ska handskas med henne och han säger att just Borderline är mycket manipulativa och sjukt svåra att handskas med. Hon är otroligt trevlig och inställsam mot gemene man. När man ifrågasätter eller kritiserar blir hon fullständigt vansinnig. Nu har hon dessutom hjälp av sin nya kille som är minst sagt obehaglig. Jag känner mig helt uppgiven och jag ser hur barnen blir påverkade. Jag kommer inte kunna ha varannan vecka i fortsättningen. Vi kommer att bo ca 25 mil ifrån varandra och jag måste kunna försörja mig också. Jag tröstar mig med att barnen blir äldre och att vi pratar mycket med varandra när vi ses. Nästa år blir barnkonventionen svensk lag och då finns det förhoppningsvis större chanser för sonen att få flytta. Det här tär på mina krafter och jag behöver stanna upp och hämta andan.

  • Anonym (Pappa mitt i livet)

    Jag känner mig splittrad och uppgiven. Jag kan självklart starta en rättslig process mot henne som förmodligen inte leder någon annan stans än till att hon får fortsätta som vanligt.

    Hon är expert på att dupera andra. Jag måste ju ha mat på bordet och tak över huvudet till mitt andra barn också. Jag känner själv att jag borde stanna men ser inte hur det ska gå till. Det finns inget jobb här längre och jag dör inombords av allt bråk. Det finns inget slut på eländet. Hon ger sig aldrig. Hennes livs uppgift är att förstöra så mycket som möjligt för oss. Jag tror att hon njuter av att skapa lidande. Självklart mår jag väldigt dåligt över att lämna barnen men jag ser inte arbetslöshet som någon utväg. Då minskar mina möjligheter ännu mer att kunna strida för barnen mot henne.

  • Anonym (Pappa mitt i livet)

    Trist med dekonstruktion kritik. Jag har aldrig skrivit att jag bor ihop med min nya fru. Vi är särbos och bor en dryg timme ifrån varandra men har ett barn gemensamt. Vi har gjort så med respekt för att barnen behöver båda föräldrar. Nu när min frus barn är äldre (13 och 10) har hon precis fått klart från sin exman att flytta med barnen och mig till Göteborg. Därför behöver jag barnvakt på kvällar, nätter och helger men kommer inte att behöva det sen.

  • Anonym (Pappa mitt i livet)

    Tack för all stöttning. Det ger mig kraft att kämpa vidare.

Svar på tråden Narcissistisk mamma