Hur kände ni tidigare ofrivilligt barnlösa inför syskonförsök?

Det tog 10 år att få första barnet och i minst 8 av dom sa vi att vi skulle bli nöjda och lyckliga om vi så bara fick ett barn. Det var målet alla dom åren- att öht få barn. Syskon fanns liksom inte ens i tanken. Men vi hade ett enda embryo kvar i frysen och det var vi ju tvungen testa- ja, ville ju testa med också. Eftersom det hade tagit 7 ED med 14 blastocyster att få ett barn och vi hade fått m.f med alla syskon till det embryo vi hade kvar hade vi noll tro på det. Men jag blev inte bara gravid, vi fick barn också!     Hade det inte blivit nåt av hade vi inte fått syskon. Jag hade passerat åldersgränsen i det land vi gjorde ED och att börja om från början i ett annat land var inget vi hade orkat med. Förmodligen hade vi sörjt lite grann att inte få fler barn, men vi hade ju ändå ett vilket var så otroligt stort efter alla år.

Vi lyckades mot alla odds på ett försök och lyckades vi kan i princip alla lyckas. Jag vet också dom som fått göra flera IVF.er med första barnet och lyckats spontant med andra. Jag vet en som kämpade 10 år med första och blev spontant gravid när det barnet var endast 4 månader!

Känner ni att ni vill försöka så gör det. Kanske inte alls blir lika svårt.   Men landa först i att ha fått ett barn. Stressa inte fram syskonförsök! 

Och stort grattis till bebisen!