Hur kände ni tidigare ofrivilligt barnlösa inför syskonförsök?
Det tog flera år av försök, ivf, fet och upprepade missfall innan sonen till slut föddes. Han är inte ens två månader än men jag känner mig redan stressad kring att börja med syskonförsök. Tänkte på det redan under graviditeten och har i stort sett sen dess gått runt och varit stressad och väntat på att kunna sätta igång och försöka. Är orolig att det inte kommer gå, att det kommer ta lång tid igen, om det ska bli fler missfall, hur mycket allt kommer att kosta mm. Jag har bara hört om folk som tidigare var ofrivilligt barnlösa och sen inför syskonförsök kände sig lugnare och ibland till och med känner att det inte gör något om det inte blir fler barn. Hur kände ni som fick kämpa länge för att få första barnet? Någon som känt sig väldigt stressad och ångestfylld så som jag?