EvaSvensson88

Äldre 1 Sep 14:56

21 svar

Min 2 åring vill bara somna i min famn

I 1 och 1/2 år har jag försökt få min dotter att somna i egen säng. Fram till hon var 6 månader ammade jag henne till sömns och sen vaggade min man henne till sömns i ca 6 månader efter det, men jobbade sig sakta mot att hon skulle vara vaken när han la ner henne. Nu har hon somnat i sin säng i ca 1 år men det tar fortfarande så mycket jobb att få henne att vara lugn och ligga still.

När jag nattar henne måste jag antigen bära henne till hon nästan sover (tar minst 30 min) eller sitta/ligga och krama henne i hennes säng (tar minst 1 h).

(Rummet är btw helt mörkt och vi lyssnar på lugn musik)

Jag har ryggproblem och kan inte bära henne 30 min varje kväll för att hon ska somna. Det är inte ett alternativ längre. Hon har blivit för tung.

Jag tog nyligen bort sida av hennes säng för jag tänkte att jag kunde halvsitta bredvid och krama henne istället men det har nästan bara gjort det värre. Då kommer hon inte till ro, vänder och vrider på sig och vill kramas på ett nytt sätt hela tiden. Hon är rätt nöjd, kramas och pussas och säger att hon älskar mig. Jag vill tycka att det är mysigt men istället blir jag bara stressad. Det tar bara så lång tid varje natt! Ska tilläggas att innan dess har vi en 30 min nattningsrutin med pyjamas, nappflaska, gosedjur, lite tv, godnattbok och tandborstning.

Det kanske bara är jag men är inte 1,5 h för lång tid för att natta en tvååring varje natt?

Min man har inte detta problemet. För honom tar det för det mesta max 10 min. Men han är superhård mot henne! Han lägger henne ner i sängen direkt, sätter sig en bit bort och ryter på henne att ligga stil om hon rör sig, att vara tyst om hon säger nåt. Väldigt barskt! Då blir hon ledsen och vill kramas men han skäller ?Tyst! Ligg still!? som svar. Och så sakta slutar hon vrida på sig, tystnar och somna. Då går han ut.

Jag tycker att det känns alldeles för hårt mot en tvååring. Så många gånger som hon fått gråta sig själv till sömns... Nu börjar hon bli van vid det och somnar utan att gråta mestadels när han nattar men det har fortfarande varit månader av sånna kvällar med mycket tårar.

Det funkar inte att han alltid nattar heller då min man reser en del i jobbet + att jag vill kunna natta mitt barn!

Men jag vill inte heller natta som honom! Är detta mina enda två alternativ?

Skälla på henne till hon gråter sig till sömns eller acceptera att nattningen är 1,5 frustration varje dag?

Vad ska jag göra? Finns det andra som kan berätta hur ni har gjort?

(Kan lägga till att hon sover genom natten 9/10 ggr)

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-09-01 17:40
Jag menar absolut inte att min man skriker på vårt barn!
Han säger till på skarpen. Hårt och kort. På ett sätt som jag inte tycker är rätt när en 2-åring vill ha en kram.

Och att hon gråter sig själv till sömns kanske är lite av en överdrift. Men hon blir ledsen för att hon inte får en kram och somnar ledsen.

Det känns som vi har fastnat och är i vecka två av sömnträningen fast det gått ett år!
Hon blev ju ledsen när hon inte fick somna i vår famn längre när hon var liten. Då låg vi bredvid sängen och sa att vi var där men att vi inte skulle plocka upp henne. Ett år senare ligger vi fortfarande bredvid sängen och säger till henne att ligga kvar. Det blev aldrig särskilt mycket bättre.

Alexi

Äldre 1 Sep 15:14

#1

Jag tänker att man kan ha samma tanke som din man men mycket snällare. Helt enkelt ställa krav på att hon ska ligga stoll, annars går du ut. Man orkar liksom inte sitta i ett mörkt rum en timma varje kväll.

Så var tydlig med att du sitter där - om hon är tyst och ligger still. Annars går du ut. För när du väl ska sitta där tyst så är det ju sovdags, inte pratdags.

Och ja, vi har suttit hos barnen tills de somnat i flera år så jag vet hur det känns.

Anonym (Goo)

Äldre 1 Sep 15:17

#2

Men snälla nån det är klart man inte skriker åt barnet så det får gråta sig till sömns! Barnmisshandel!

Du behöver ny rutin, låt henne ligga i sängen, du sitter på golvet bredvid och pratar lite lugnt, kanske sjunger en stump, men du lägger envist tillbaka henne i sängen om hon reser sig upp, du är vänlig men bestämd! Första kvällarna kommer det att ta timmar, sedan kan du flytta dig längre och längre bort. Det kommer att gå men du måste ha tålamod.

Och du och pappan måste prata ihop er om barnuppfostran!

Anonym (Jess)

Äldre 1 Sep 15:17

#3

Tar det lika lång tid oavsett vilken tid ni lägger henne? Tänker om ni lägger henne för tidigt så att hon inte är tillräckligt trött för att somna.

Sedan tänker jag att det finns mellanting mellan ditt och din mans sätt att natta. Man kan vara tydlig utan att skälla. Man kan krama henne men ändå hålla hårt på att hon inte får prata eller böka omkring. Prova tex att säga att: jag ligger gärna här och gosar med dig tills du somnar men då måste du ligga stilla och vila. Låt bli att svara när hon börjar prata, säg att du gärna lyssnar imorgon men att det är dags att sova nu så nu är vi tysta.

Ni kan ju tex sätta en tydlig gräns som att efter att lampan släkts så pratar man inte mer. För det är ju ändå mysigt och värdefullt att få en liten stund att prata just innan man somnar.

lövet2

Äldre 1 Sep 15:19

#4

Vid 2 år har jag tagit bort dagsömnen. Sedan har vi aldrig haft kolsvart i barnens rum, utan de har alltid haft nattlampa. Jag har suttit bredvid sängen och läst eller något.

Visst är det effektivt att göra småbarn ledsna på kvällen, så de gråter sig trötta, men snällt är det ju inte. Jag skulle inte acceptera din mans metod.

21/8: Antal besök: 88000

EvaSvensson88

Äldre 1 Sep 15:46

#5

Alexi skrev 2019-09-01 15:14:51 följande:

Jag tänker att man kan ha samma tanke som din man men mycket snällare. Helt enkelt ställa krav på att hon ska ligga stoll, annars går du ut. Man orkar liksom inte sitta i ett mörkt rum en timma varje kväll.

Så var tydlig med att du sitter där - om hon är tyst och ligger still. Annars går du ut. För när du väl ska sitta där tyst så är det ju sovdags, inte pratdags.

Och ja, vi har suttit hos barnen tills de somnat i flera år så jag vet hur det känns.

Jag gjorde det ett tag innan vi tog bort sidan av sängen. Men sen tänkte vi: är det så bra att hota med att gå ut när det kanske är vårt slutmål? Att kunna lämna rummet när hon är vaken utan att det blir dramatiskt?

Jag vet inte själv. Det kanske är värt att försöka igen?

EvaSvensson88

Äldre 1 Sep 15:58

#6

Anonym (Goo) skrev 2019-09-01 15:17:47 följande:

Men snälla nån det är klart man inte skriker åt barnet så det får gråta sig till sömns! Barnmisshandel!

Du behöver ny rutin, låt henne ligga i sängen, du sitter på golvet bredvid och pratar lite lugnt, kanske sjunger en stump, men du lägger envist tillbaka henne i sängen om hon reser sig upp, du är vänlig men bestämd! Första kvällarna kommer det att ta timmar, sedan kan du flytta dig längre och längre bort. Det kommer att gå men du måste ha tålamod.

Och du och pappan måste prata ihop er om barnuppfostran!

Åja, nu tar du väl ändå i lite väl? Barnmisshandel är det ju inte att inte plocka upp ett barn som inte vill ligga i sängen? Och min man skriker ju inte på vårt barn! Han är väldigt skarp i tonen och kort på ett sätt jag inte vill vara men att det är barnmisshandel tycker jag verkligen är att ta i.

Det är fint att du vill hjälpa men det du beskriver är precis det jag gjort det senaste halvåret. De första kvällarna har blivit månader och det har inte blivit nån förbättring.

EvaSvensson88

Äldre 1 Sep 16:03

#7

Anonym (Jess) skrev 2019-09-01 15:17:59 följande:

Tar det lika lång tid oavsett vilken tid ni lägger henne? Tänker om ni lägger henne för tidigt så att hon inte är tillräckligt trött för att somna.

Sedan tänker jag att det finns mellanting mellan ditt och din mans sätt att natta. Man kan vara tydlig utan att skälla. Man kan krama henne men ändå hålla hårt på att hon inte får prata eller böka omkring. Prova tex att säga att: jag ligger gärna här och gosar med dig tills du somnar men då måste du ligga stilla och vila. Låt bli att svara när hon börjar prata, säg att du gärna lyssnar imorgon men att det är dags att sova nu så nu är vi tysta.

Ni kan ju tex sätta en tydlig gräns som att efter att lampan släkts så pratar man inte mer. För det är ju ändå mysigt och värdefullt att få en liten stund att prata just innan man somnar.

Det varierar ju lite beroende på när på kvällen vi lägger henne. Är ju klart värre om hon inte hunnit bli trött eller är övertrött. Men oavsett tar det alltid betydligt längre tid för mig än min man.

Att släcka nattlampan efter en liten stund av kram och mys kan ju vara en bra ide. Det får vi nog prova!

Alexi

Äldre 1 Sep 16:52

#8

EvaSvensson88 skrev 2019-09-01 15:46:05 följande:

Jag gjorde det ett tag innan vi tog bort sidan av sängen. Men sen tänkte vi: är det så bra att hota med att gå ut när det kanske är vårt slutmål? Att kunna lämna rummet när hon är vaken utan att det blir dramatiskt?

Jag vet inte själv. Det kanske är värt att försöka igen?

Jag brukade säga ungefär att ?jag vill gärna sitta hos dig när du somnar men om du stökar/studsar/pratar eller vad nu barnet gör så vill jag inte sitta här utan då går jag ut så länge?

Vi har inte börjat gå ut ur rummet när de är vakna förrän långt senare så där har jag inga råd. Vi kände att det är inga problem att sitta där - OM barnet har fokus på att sova.

EvaSvensson88

Äldre 1 Sep 17:12

#9

lövet2 skrev 2019-09-01 15:19:52 följande:

Vid 2 år har jag tagit bort dagsömnen. Sedan har vi aldrig haft kolsvart i barnens rum, utan de har alltid haft nattlampa. Jag har suttit bredvid sängen och läst eller något.

Visst är det effektivt att göra småbarn ledsna på kvällen, så de gråter sig trötta, men snällt är det ju inte. Jag skulle inte acceptera din mans metod.

Vi har testat att ta bort tuppluren men då klarar hon sig inte genom dagen. Vi har även testat ha olika ljus i rummet och att ha mörkt är bäst men kolsvart blir det ju inte riktigt.

Problemet är att vår dotter låter oss inte sitta lugn bredvid. Hon vill leka eller kramas. Jag har försökt lösa det genom att ge henne en liten kram och sen sagt att hon får lägga sig igen. Att säga att hon kan få lite vatten istället när hon vill ha mjölk etc. min man löser det genom att neka allt, från kramar till vatten. Han säger nej till allt och i min ögon gör han det för hårt och skarpt.

Det accepterar jag ju inte riktigt heller. Jag tycker han är för hård och skarp i tonen och han tycker att jag är för snäll och inte står på mig. Problemet är att mitt sätt funkar inte. Mitt i mellan verkar inte heller funka. Och det enda som funkar tycker jag är för hårt.

EvaSvensson88

Äldre 1 Sep 17:18

#10

Alexi skrev 2019-09-01 16:52:51 följande:

Jag brukade säga ungefär att ?jag vill gärna sitta hos dig när du somnar men om du stökar/studsar/pratar eller vad nu barnet gör så vill jag inte sitta här utan då går jag ut så länge?

Vi har inte börjat gå ut ur rummet när de är vakna förrän långt senare så där har jag inga råd. Vi kände att det är inga problem att sitta där - OM barnet har fokus på att sova.

Det känner jag egentligen också! Det hade inte gjort så mycket att behöva sitta där i 30 min om hon bara låg still och försöker sova! Ligger gärna och håller min dotters hand en liten stund varje natt. Men frågan är ju hur jag kommer dit...

Men då blev inte dina barn ledsna när du började lämna rummet när de var vakna? Hur gamla var de då?

Jag har bara varit rädd att det ska cementeras som ett straff i hennes huvud och att det kommer dröja år och år innan jag kan lämna rummet när hon är vaken...

Min 2 åring vill bara somna i min famn

INNEHÅLL