Låg AMH värde

Ja det är väldigt skönt! Sen har det såklart varit ett pussel att komma på anledningar till att vara borta. Det var inte så farligt i början men nu har det varit ganska mycket efter sommaren med inskrivning, VUL, tidigt ultraljud, cellprov, kub och cellprov. Har försökt lägga det som går tidigt på morgonen så jag kan gå innan jobbet eller i anslutning till lunch. Lite pussel.

Jag tror att det är bra att ha inställningen att det blir som det blir med berättandet. Jag vill inte heller förminska vår resa och allt det jobbiga utan frågar någon hur vi mår och sådär så kommer jag att säga något i stil med att det är bra, men att det har varit väldigt jobbigt för det har tagit oss tid att komma hit. Så det blir nog bra!

Jag ringde igår och barnmorskan på gyn trodde inte att det var någon fara för de har ju gjort ett litet ingrepp. Speciellt eftersom det inte har varit något jättestor blödning. Som jag sa till henne.... Hade jag inte varit gravid hade jag förmodligen inte tänkt på att jag blödde utan sett det som naturligt! Hon ska i alla fall ringa mig igen nu på morgonen och är jag fortfarande orolig får jag komma till henne för att göra en snabb koll av livmodershalstappen. Grejen är att jag är rätt öm efter undersökningen så jag är rädd att det ska göra ont om hon ska in med instrumenten. Jag har inga problem med att göra undersökningar och vill gärna att det ska fortsätta vara så. Är rädd för att om det idag då skulle göra väldigt ont och vara obehagligt så kanske det hänger kvar sen. Eller jag vet inte! Ska prata med henne när hon ringer. Blöder inget nu i alla fall så det är ju positivt!

Hur har det gått för dig? Vågat dig på att kolla något kring donation? Minns jag fel om jag har för mig att du bor i Göteborgsområdet? Såg att Olga har ett seminarium i Göteborg den 8/12. Jag tyckte det var ett bra seminarium med väldigt bra information. Så det kanske kan vara ett första steg?

Vad gullig du är! Tack! Det slutade natten mellan torsdag och fredag så det verkar vara lugnt. Förmodligen bara såret som inte riktigt hade läkt. Ska ringa min barnmorskemottagning på måndag och meddela vad som har gjorts och se vad de säger.

Jamen gå på det så får du nog en uppfattning om vad du tycker. Du anmäler dig bara via deras hemsida. Jag fick prata med den svenska koordinatorn samma dag på morgonen för att hon skulle ha lite koll på vårt case. Sen under själva seminariet pratar Olga mycket kring hur de jobbar och sådär. När jag var där hade de en fd patient där som vi kunde ställa frågor till. Så jag tyckte jag fick med mig massa därifrån. Sen märktes det tydligt att vissa inte alls var redo för det för en del sa efteråt att de tyckte det var jobbigt osv. Men mig övertygade det bara om att utländsk klinik var vår väg att gå. Så börja läs på lite, lyssna på Jag vill ha barn-podden (det var hon som kör den som var den fd patienten som var på seminariet) och börja bearbeta det så du har lite kött på benen innan seminariet. Tror jag kan vara bra!

Barnet kommer ju inte att ha dina gener så någon slående likhet kommer det inte att vara. Men ni kan välja som är lik dig. Tex så är jag ljushårig med blå ögon och min man har brunt hår och bruna ögon. Vi hade gått på en donator med ljust hår och blå ögon och som hade haft likheter med mig som barn (du får se bilder på hur de såg ut som barn). På så sätt kan barnet få likheter med dig. Men.... det är ju ingen garanti! Det är det å andra sidan inte med ett genetiskt barn heller. Jag är tex inte lik min pappa utan min mamma. Men min pappa känner ju inte mindre tillhörighet till mig för det. I mitt fall har jag alltid hoppats på att vårt barn ska få min mans bruna ögon för de är såååå fina!

När jag fick en svag dos av genpanik (För mig blev den inte så stor eftersom vi hade hållt på så länge och hade kommit till ett stort vägskäl) när vi började leta efter alternativa möjligheter stoppade jag mig själv och började tänka på vad som var viktigast för mig. För mig var det: 1. Att få bli mamma. 2. Att få vara gravid. Möjligheten till att uppnå nr 1 skulle bli äggdonation eller adoption. Möjligheten att uppnå nr 2 var äggdonation. Då blev svaret enkelt. För om mina egna ägg inte skulle kunna ge mig ett barn så tappade mina gener på något sätt värde. För jag hade aldrig kunnat välja bort barn! Aldrig! Och är enda vägen dit att ta hjälp av någon annan så är det den rätta vägen. När jag väl började tänka så släppte genpaniken rätt snabbt hos mig. Sen kan det ta betydligt längre dit att komma över det. Kanske behöver du prata med någon? Vet att olgas klinik erbjuder samtal med både psykolog och samtal med fd patienter innan behandlingsstart om man vill det. Det kanske kan hjälpa dig? Men jag tror att du måste väga genetiken mot att överhuvudtaget bli mamma.

Barnet kan ju bli likt dig på andra sätt. Tex i hur han/hon är som person. Det kan ju barnet ärva från dig genom din uppfostran. Cilla som har jag vill ha barn-podden säger det om sin dotter. Att dottern är lik henne till sättet och att folk i hennes omgivning tycker att de är lika. Även om de inte är det till utseendet.

Gällande din familj..... tror du att de kommer att reagera så starkt som du tror? Om de vet att det är den här vägen eller inget barn alls? Tror du inte att de kanske förstår det och stöttar er i det beslutet? Jag trodde att mina föräldrar skulle tycka att vårt val var märkligt och konstigt men de var helt förstående! De vet hur mycket jag älskar barn och att jag vill bli mamma. Sen var det för dem en okänd väg och de hade lite frågor, men samtidigt en så stor förståelse i att det var den vägen vi behövde gå. De ställde också frågan om hur det kändes för mig att det inte skulle bli mina gener, men var såååå förstående när de hörde mitt svar. Att det som var viktigast var att jag skulle få bli mamma och även få vara gravid. Därav att äggdonation var mer aktuellt än adoption. Jag tror bara att det är viktigt att man är trygg i sitt beslut och presenterar det som det självklara valet.

Låt det ta tid att landa där jag landade. Ta hjälp av någon som kan få dig att bearbeta det och gå vidare!

Har ni funderat mer på att köra på ett ivf-försök för att se vart det leder?

Det gick bra! Min chefs reaktion var nästan bäst. Önskar att jag hade filmat hans reaktion för den var obetalbar! Mamma och pappa blev också superglada och förvånade. Imorgon berättar vi för makens pappa.

Svårt..... Jag upptäckte att det var rätt skönt att få stödet. Men.... Om de nu kan reagera genom att vara lite oförstående till ert val så kanske ni ska bearbeta det själva först och vara säkra på vilken väg ni ska gå. Så ni inte påverkas för mycket av det de säger. Å andra sidan så kan det ju vara så att de inte reagerar som du tror och hjälper dig mot rätt riktning. Jag tror att du får gå på magkänslan.

Om du känner så ska du som sagt kanske testa ett försök. Men lyssna in vad de säger och ta ett beslut efter det. Sen är det nog bra om ni redan innan bestämmer hur mycket ni ska försöka. Tex att ni bestämmer att ni gör ett försök och genererar det inget så går ni vidare. Så ni inte går upp helt i det och lägger massa pengar på något läkarna inte tror på. Det är nog lätt att man fastnar i snurran och tänker - nästa gång går det, nästa gång går det. Men så är förutsättningarna inte riktigt sådana och så har man lagt tid och pengar på något som inte funkar.

Jag mailade min chef förra tisdagen och skrev att jag behövde prata med honom så om han hade vägarna förbi så fick han gärna komma förbi (vi sitter inte på samma ställe och han är iväg rätt mycket). Då svarade han att han inte kunde ses förrän på fredagen. Så när vi hade kallpratat lite och gått och satt oss i enrum sa han nervöst: alltså jag har mått så dåligt sen ditt Mail. Jag har haft en så stor klump i magen över vad du har att säga. Det har varit så jobbigt. Då sa jag: jag var förvånad över att du lät det gå tre dagar. Jag trodde du skulle ringa. Men du får tänka såhär: om jag hade velat säga upp mig hade jag inte velat vänta tre dagar. Då sa han: jag har försökt tänka så också men samtidigt kan jag ju inte vara säker. Så.... nu får du faktiskt berätta. Mitt svar: jag är gravid. Alltså Hans min........ Det var typ glädje, lättnad, förvåning, chock och alla känslor på en och samma gång. Så stammade han fram: är det sant? Det är ju helt fantastiskt! Sen gav han mig en stor kram och så fick jag berätta om allt som hade hänt under de 10 senaste veckorna. Han var helt chockad och såklart väldigt glad. Haha! Och fick ganska mycket huvudbry för han inte riktigt vet hur han ska ersätta mig..... Jag sitter på en position som är väldigt viktig för honom. Han skulle ha svårt att ersätta mig (eller kommer att ha rättare sagt). när jag har haft för hög arbetsbelastning så har han alltid varit rädd för att något ska hända mig eller att jag ska säga upp mig. Då har han halvt seriöst, halvt på skoj sagt att om jag skulle komma med en uppsägning så hade hans skrivit på sin och lagt i samma kuvert. Men han är ju superglad för vår skull för han vet hur himla tufft vi har haft det! Sen ur egosynpunkt är det såklart väldigt skönt att höra att jag är lite oersättlig.....

Igår berättade vi för min makes pappa och hans sambo. Vi hade köpt en liten napp som jag satte en lapp på med texten: hej farfar! Kan du passa min mapp till jag kommer i slutet av april? Sen lade i den under servetten i hans tallrik. De blev jätteglada! De hade såklart pratat sinsemellan om huruvida vi vill ha barn eller inte. Så de blev jätteglada och förstod hur jobbigt vi måste ha haft det. Vi berättade kort om vad vi har gått igenom. Ikväll ska jag berätta för några kompisar. Sen mer familj kommande veckan. Haha! Oklart om det gör det hela mer verkligt för mig för det känns fortfarande så konstigt att jag har en bebis i magen.....

Då tycker jag att du ska hitta stödet! Jag tror att dina nära och kära kommer att förstå mer än vad du tror! Vad sa din kompis? Det är okej att gråta för det är rent ut sagt förjävligt att hamna i den här situationen!

Jag tror att det går bra imorgon. Lyssna in vad läkaren säger och väg in oddsen för att det ska gå. Sen bestäm hur ni går vidare. Jag tror att som jag har skrivit innan att äggdonation känns så främmande för många för att det inte har gjorts i Sverige. Ge det några år så kommer det att vara lika socialt accepterat som adoption. Jag menar.... tänk för x antal år sen när det var ovanligt med ivf-barn...... idag är det så mycket mer vanligt än man tror!

Ja han är fin min chef! Hans stöd och förståelse under det här senaste året har varit enormt!

Men tack!!! Det värmer! Det är okej att skriva att du inte vill höra för jag vet själv hur jobbigt det är! Vännerna blev superglada! Och de var väldigt förstående och stöttande i att vi har haft det jobbigt. Det är liksom skönt att kunna få berätta den roliga nyheten samtidigt som att de får veta vad vi går igenom.

Berätta gärna hur det gick med läkarbesöket!!

Hej! Det kändes verkligen fint att få stödet och slippa hålla uppe en fasad. Kompisen blev ledsen eftersom hon vet hur mkt jag vill detta. Hon sa inget konkret om donation, men lät inte negativ kring det heller. Min kompis är en väldigt klok person som gjort en enorm personlig resa. Jag tror hon är mer öppen för alternativa lösningar än vad en normal person är.

Nu är läkarbesöket över. Det var en trevlig och lugn läkare. Även sköterskorna kändes fantastiska! Läkaren tyckte att vi skulle göra ett försök. Hon sa att det problemet som vi vet finns är den låga äggreserven. Det är inte säkert jag svarar tillräckligt bra på stimuleringen och hon ville inte att vi skulle ha alltför stora förhoppningar. Men tyckte absolut det var värt ett försök! Om det inte blir några ägg så är det nog tyvärr ett tecken på att vi inte ska fortsätta försöka med ivf på egna ägg. Om det blir ägg kan ju kvalitén vara kass. Eftersom det sannolikt inte blir många ägg så är ju risken att inget duger. Det kan var otur isf och det kan gå bättre vid en nytt försök, sa läkaren. Eftersom jag har några extra kilon frågade jag om det också. Hon tyckte att det inte var nått att hänga upp sig på, att det inte var en stor övervikt. Hon verkade inte heller tycka att vi skulle vänta mer än 1-2 månader med att köra igång. Jag borde få en blödning snart och då kan vi börja om vi vill. Det är dock inte helt säkert jag får en blödning och då måste jag äta Provera först. Vi måste starta senast 6 december för att hinna innan klinikens julledighet. Jag vill väldigt gärna inte få julen förstörd så jag tänker att antingen kör vi så fort som möjligt eller i januari. Svårt val dock, men jag tänker såhär. Jag kan iofs gå ner några kilo i vikt om vi kör igång i januari, inte säkert att vi får fram fler ägg för det eller att det går bättre för det. Kvalitén på äggen kanske kan bli bättre om jag äter kosttillskott i tre månader före ivf men inte heller det är en garanti och de lär knappast ge mig fler ägg. Eftersom det kända problemet just nu är äggreserven är det väl bara att köra? Den kan ju bara bli sämre egentligen. Vad tror du?

Jag tror du har helt rätt i det här med att det okända skrämmer och visst är det säkert så att donation kommer bli något som är helt självklart för de flesta om några år.

Såklart du får berätta om dina bra upplevelser för mig! Du är ju en solskenshistoria, något jag hoppas jag också kan bli! Kul att få berätta sådana nyheter! :) Och så snällt av dig att tänka på mig och ville dela din kompis berättelse med mig! Det ger tröst faktiskt! Det är ju egentligen självklart att det kan bli så även om man inte är lik varandra till utseendet. Egentligen har jag nog inget emot att barnet inte skulle bli likt mig, så tjusig är jag inte ;) Men det är ändå en stor sak som jag tänker på, så tack för att du delade med dig. Jag ska tänka på det! Jag kan ju också tycka att donation ändå gör att det blir mer mim bebis än om jag hade adopterat. Alltså, till en början. Tror man skulle älska barnet oavsett men att få bära det inom sig och vara med från starten måste ju ge ett liknande band som om ägget vore ens eget. Nu flummar jag iväg. Det har varit en lång dag, hoppas du kan tyda det jag skrivit. :)

Vilken klinik går ni på? :)

Vad skönt att det kändes så bra!! Jag tycker att ni gör helt rätt i att testa om ni har pengarna!! Jag tror att det blir mycket lättare för dig att acceptera en annan väg om du faktiskt har fått prova ivf innan. Funkar det inte så vet du i alla fall att du har gett det en chans! Plus att jag tror att de pengarna inte spelar så stor roll när ni väl har fått ett barn! Eller så tänkte jag.

Svårt att säga..... jag vet inte hur mycket äggreserven hinner påverkas till det sämre på tre månader kontra det positiva som kan komma från att äta kosttillskott och kanske gå ner några kilon. Vilket som ger bäst utdelning för er...... hade läkaren någon åsikt om det? jag ville alltid köra på så snabbt det bara gick när vi höll på. Väntan var så himla himla jobbig! Vi missade först precis på håret att få börja försöka innan sommaren förra året, sen missade vi en FET med EN dag i julas och sen i somras hamnade vi också i glappet för semesterstängt osv. Så jag hade nog velat köra på, men det är ju jag..... haha! Är rätt otålig!

Jag tror också att man älskar barnet lika mycket oavsett om det är ens genetiska, adoption eller donation. Det är ju ens barn liksom! Som jag har skrivit tidigare så var det nog väldigt viktigt för mig att få bära barnet. Plus att det såklart är mycket administrativt och sen ett större jobb med anknytning osv till ett adopterat barn. men hade det landat i adoption hade det varit vår väg.

Jamen tack! Jag förstår om det kan kännas jobbigt och därför ville jag säga att det inte är några problem för mig att höra att jag ska vara tyst. Sen är jag personligen sådan att jag skulle ha väldigt svårt för att känna att det är jobbigt när någon som har kämpat länge för barn lyckas. Då vet jag vilken helvetisk kamp de har gått igenom. Jag blir mest ledsen när det är med kommentarer som: jamen det gick på första försöket så det var superlätt! Eller Det blev visst bara så att vi blev gravida! I såna lägen blir jag ledsen.

[quote=79987439][quote-nick]KajsaLouise skrev 2019-10-25 15:41:05 följande:[/quote-nick]Nordic ivf. "Rabatten" gäller endast för vårt allra första försök. Sen var det fullpris.[/

Vi funderar också eventuellt på ivf men jag väntar på svar om mitt amh värde. Jag är 41 år så förväntar mig inte så bra värde. Står och väljer mellan Örebro och Göteborg, kanske Falun....Vi får se vad det blir..