Låg AMH värde

Välkommen till gruppen!! Du gör helt rätt i att tillåta dig att landa lite. Det tror jag är nyckeln till att orka.

Vad sa gynekologen om era chanser/möjligheter till ivf? Har ni fått/skickat någon remiss till ivf-klinik? Där jag bor (i Göteborg) är remisstiden till Sahlgrenska lång!! Så tänker om det är likadant där du bor så är mitt tips att skicka in en egenremiss. Vi fick tid efter lite mer än ett halvår, men då var det tack vare ett återbud så vi fick ett samtal att vi kunde komma morgonen därpå. Hade vi inte kunnat det hade det dröjt minst 4-5 månader till innan vi var först i kön. Sen tog det över ett halvår innan planeringsmöte för ivf.

Jag förstår verkligen tankarna kring äggreserv och hela den resan som man går igenom. Det är en kamp, men det finns många olika vägar att gå. Under våra år har jag gått från att tänka att det måste vara våra gener och bli till naturligt, till att göra ivf och i våras till att acceptera att vårt nästa steg kanske skulle vara äggdonation i Ryssland. Vägen dit har varit otroligt krokig och stundtals jobbig. Men jag har sökt information, lyssnat på poddar, gått på seminarium, pratat med människor som kan mer om äggdonation utomlands osv. Mitt tips är att våga öppna dörren till olika möjligheter. Även om det bara är lite på glänt. Jag tror att man måste ha accepterat och bearbetat den väg man går helt och hållet för att det ska kännas bra. Men låt det också ta den tid det tar.

Nu blev mitt inlägg också långt! Har du frågor så hojta till!

Vill gärna tipsa dig om Jenny Koos, heter vulverine på Facebook och Instagram. Hon är expert på fertilitet och kvinnokroppen. Finns många bra poddar med henne. Googla hennes namn + amh så får du upp hoppet lite :) plus läs typ allt hon skrivit, finns såå mycket man inte vet om (eller svenska sjukvården heller för den delen..) man kan dessutom boka rådgivning hos henne, många som blivit hjälpta av henne!

Jag förstår dig och jag tror att det är viktigt att få vara ledsen. Vi har försökt få barn i snart fyra år. Först nästan 3 år på egen hand och sen ett år med ivf. Det är ordentligt energikrävande. Speciellt med alla frågor från bekanta/kollegor (aldrig vänner och familj tack och lov) om när det är dags för barn. Sen när vissa i ens omgivning har hunnit få inte bara ett utan TVÅ barn på samma tid som vi inte har fått ett enda. Det hade nog knäckt vem som helst tror jag. Jag har gråtit så många tårar, skrikit av frustration och känt mig stundtals så ensam. Men på något jäkla vänster löser man det. Eller vi har gjort det! Någonstans tar längtan efter barn över och då är det väl värt att slit och alla tårar.

Om du bor i Göteborg skulle jag ha skickat en remiss till Sahlgrenska med en gång!! Deras köer är helt vansinnigt långa så även om du inte mår så bra nu så kommer du att tacka dig själv för att du gjorde det när tiden väl rullar på. Köerna till äggdonation på Sahlgrenska är ännu längre. Nog uppemot 2-3 år tror jag.

Jag kan tipsa dig om två poddar som har hjälpt mig jättemycket - Ruvarpodden och Jag vill ha barn. Den första hjälpte mig jättemycket under våra ivf-behandlingar. Hittade den precis när vi startade på Sahlgrenska och den fick mig att känna mig mindre ensam i allt som hände. Jag vill ha barn var podden som fixa mig att börja leta utomlands och våga öppna dörren till äggdonation.

Jag har aldrig fått några sådana mediciner. När vi gjorde vår utredning hittade de inte fel på oss förutom en något nedsatt äggreserv på mig. Jag fick alltid utslag på ägglossningsstickor och hade regelbunden mens. Så de ville inte strula till min cykel med några hormoner innan ivfen. Så tyvärr har jag inget bra svar på den frågan....

Vi fick inte heller fram så många ägg och de som vi fick ut och som blev befraktade utvecklades långsamt. Så jag kände väl efter våra tre försök att det var kört. Hade ställt mig in på äggdonation men den ryska kliniken trodde att det skulle funka med mina ägg. De vill hellre ha färre med bra kvalitet.

Vill du inte vänta med IVF så länge så kan du skicka en egenremiss till Huddinge t.ex. Där har de egentligen ingen väntetid. I Malmö, Linköping osv går det också mycket snabbare. Men då måste du betalar resor, övernattningar själv.

I efterhand skulle jag ha gjort så (bor också I Göteborg).

Väntetiden för äggdonation i Göteborg är 1,5-2 år. Står i kön där nu.

Ja det är väldigt lång tid! Vi fick två tidiga missfall våren 2016 och det är sjukt att tänka på att vi hade haft en treåring i november om det inte hade hänt.... menmen..... livet är inte alltid som man tänker sig! Jag är 35, 36 i januari så jag skulle fylla 32 när vi började försöka. Trodde aldrig att det skulle ta sån tid. Vi har verkligen stärkt vårt förhållande för vi hade bara varit tillsammans i knappt 1,5 år när vi bestämde att vi skulle försöka få barn. Då slutade jag med p-piller och ett par månader senare började vi försöka. Jag är glad över att det har stärkt oss snarare än tvärtom. För jag kan verkligen förstå om det pajar saker.

Jaha! Men då gäller nog hans remiss! Vi hade ingen remiss från läkare utan gjorde en egenremiss och skickade in.

Japp jag hade ägglossning. Vi fick aldrig något ordentligt svar på varför det inte funkade och varför mina ägg var långsamma. Det bara är så ibland sa de. Så när vi hade vårt slutsamtal med Sahlgrenska sa läkaren att det går att fortsätta privat men att resultaten nog blir detsamma och att det kan ta tid innan rätt ägg kommer. Eller så kan vi gå på donation. Vi hade redan bestämt oss för nästa steg då så den inputen betydde inte så mycket. Det var väl överlag så med hela det ivf-året att vi inte riktigt kände att vi fick några svar eller förklaringar. Mest bara att de inte visste.

Alltså.... vi hade bestämt att vi skulle köra på Ryssland. Tre ivfer med babygaranti, vilket innebär 80% av pengarna tillbaka om vi inte får barn inom försöken. Skulle inte det funka hade vi kört på donation. Så planen var att börja medicinera v33 och sen åka till Ryssland för ägguttag v 40. Men v 33 plussade vi på egen hand och nu är jag i v 11+4. Har sett det lilla livet två gånger på ultraljud och nästa måndag är det kub. Så efter allt kämpande kom ett guldägg som vi nu hoppas ska leda till en bebis i april. Känns fortfarande heeeeeelt sjukt med tanke på allt vi har gått igenom. Vi har inte försökt aktivt under hela ivf-processen så det här var första försöket sen sista ivfen. Och då tänkte jag inte ens på att jag hade ägglossning för jag var så fokuserad på Ryssland. Så semesterns avslappning och rysslandsfokuset verkar ju ha gett resultat

Tack! Jag har nog inte riktigt förstått det än. Även om jag har mått konstant illa i typ 8 v, är trött och måste gå och lägga mig senast kl 21.30, gärna tar powernaps på helgerna osv. Plus att vi har fått se kotten två gånger - ena gången fick vi höra hjärtljudet och andra gången låg den och sprattlade med armar och ben. Men kan liksom inte ta in att vi lyckades på egen hand för det trodde jag aldrig. Vi har fortfarande en lång väg kvar och oron är stundtals helt enormt stor. Men jag hoppas att vi ett bra resultat på kuben och att jag sakta men säkert kan börja vara glad över det.

Det blev verkligen ett test för förhållandet. Nu tog det ju ca 1-1,5 år innan vi på riktigt började bli frustrerade och ledsna, men vi har behövt lära oss hur vi hanterar sorg och motgångar. I början var det till exempel svårt för jag kan behöva gå iväg ensam, men det tog min man som att jag stängde honom ute. Men vi har lärt oss hur var och en av oss hanterar saker och det har hjälpt. Den har jag utvecklats enormt mycket under de här åren. Framför allt under ivfen för jag var livrädd för sprutor, livrädd för hormoner, LIVRÄDD för äggplock. Men klarade allt galant och det är jag stolt över. Och jag är stolt över att ha vågat vidga mina vyer och hittat andra vägar att bilda familj. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra för några år sen. Då var det naturligt och egna gener annars kunde det vara.

Ett sånt erbjudande kostar 9900 euro för tre ivf-försök med egna ägg. Tar det sig inte på de försöken och man föder ett barn får man 80% tillbaka. Om man blir godkänd för det vill säga för det blir ju inte alla! Gällande äggdonation har de garantipaket för antalet blastocyster. T ex att de garanterar att man får 4 blastocyster för insättning. sen har de även ett paket med tre donationer med babygaranti för 21900 euro där man får tre ivf-försök med en äggdonator med insättningar av de blastocyster som blir. Får man inte ett barn inom de tre försöken får man 80% tillbaka. Googla Olga fertility clinic så kan du läsa mer. De har jättebra seminarier regelbundet där man får väldigt bra information kring hur de jobbar. Sen blir det såklart kringkostnader vid sådana behandlingar. Resor, hotell, visum, mediciner eftersom det inte går under högkostnadsskydd i Sverige, alla läkarbesök hemma i Sverige osv. Men vi kände att deras garanti och sätt att behandla lockade oss. Hemma hade vi fått betala kanske 80000kr för tre privata försök och funkar inte det står vi på noll igen. Då resonerade vi att garantin gjorde det värt merkostnaderna.

Ja.... Det kostar en slant! Jag pratade med tex Livio här i stan också angående privata försök men de skulle ju mer eller mindre bara ta vid där Sahlgrenska slutade. Dvs samma sätt att behandla, vilket i min värld leder till samma resultat. Kliniken i Ryssland medicinerar mer och gör en mer individuell plan utifrån varje case. Det kändes bättre för jag hade nog inte orkat köra tre likadana försök till och kanske ändå inte lyckas. Plus som sagt att vi fick babygarantin i Ryssland vilket ändå skulle ge oss en trygghet. Men det är extremt mycket pengar!! Samtidigt att vi hade kommit till punkten att det inte riktigt spelade någon roll. Längtan efter att få bli en familj är för stor!

Förstår bergochdalbanan..... Du får så smått börja kika på andra alternativ. Bara för att inse att du inte behöver ge upp. Det finns vägar att gå!

Ja och speciellt när de pengarna på ett sparkonto känns oväsentliga jämfört med barn. Men då har vi ju förmånen att ha sparat så pengarna finns där. Såklart annorlunda om den möjligheten inte finns.

Alltså.... gällande barnet (vi diskuterade detta tidigare i tråden) så tror jag att det viktiga är att berätta för barnet hur han/hon blev till och visa kärlek och trygghet. Barnet är ju inte övergivet som vid en adoption utan det handlar faktiskt om att ni har fått hjälp med ett ägg. Utan dig och din partner hade barnet inte funnits alls. Trygghet och kärlek är det viktigaste och ger man barnet det och öppenhet så tror jag inte att det är någon fara!

Gällande omgivningen så struntar jag helt ärligt i vad de säger. Om det viktigaste för oss är att få barn och om vägen dit inte spelar någon roll så får omgivningen anpassa sig. Sen är det ju så att om vi hade adopterat hade ingen sagt något. Sen är äggdonation ovanligare men om några år kommer det inte att vara det med tanke på att det nu är tillåtet med donation av ägg i Sverige. Ge det några år så är det fullt naturligt. Därför ska det inte få stoppa min barnlängtan.

Hmmm... familj blir ju kanske klurigare.... samtidigt tänker jag att om ni står mellan valen inga barn alls eller äggdonation.... tror du inte att de skulle förstå? Även om det kanske tar lite tid? För de vill säkerligen inte att ni ska vara olyckliga, vilket ni kanske blir utan barn?

Vi hann bara berätta för mina föräldrar om våra planer (planen var att berätta även för makens familj men vi blev ju gravida innan). Vi gjorde det helgen innan vi skulle dra igång med medicineringen. Dvs några dagar innan vi plussade. De hade inga problem med vårt val. Jag förklarade att vi hade diskuterat både donation och adoption men att det viktigaste för mig var att få chansen att vara gravid. Att få vara med om ett barns utveckling i min kropp. De förstod helt och fullt! Stöttade oss till fullo. Även de vänner som har känt till allt längre förstår helt och hållet. Sen har de såklart mycket frågor kring hur allt går till och hur allt känns osv. Just för att det inte är så vanligt med donation. Men när vi har förklarat våra tankegångar så har det aldrig varit några problem. Så jag tror att det är lätt att man själv tänker på och oroar sig mer över vad andra kommer att tycka än vad de faktiskt sen tycker. Och som sagt..... står det mellan det och ingen familj alls så borde alla tycka att det viktigaste är att få bilda familj om det är ens högsta önskan.

Hmmmm.... det går ju att kontakta en utländsk klinik och kolla hur de resonerar kring ivf. Vet att olgas klinik i Ryssland gärna vill prova med egna ägg om förutsättningarna är okej. Det ville de i alla fall med oss. Nu hade jag högre amh än dig och har gjort behandlingar här i Sverige där vi har fått ut ägg som har befruktats och ett blev en blastocyst. Så där har de lite mer facit på att ivf fungerar. Var det en ivf-klinik ni har gått på nu? De kan inte tänka sig att testa? Tänker att det ju är ni som betalar och är ni med på att det kanske inte funkar så är väl valet ert?