Tror ni "icke-svartsjuka" kommer med mognaden i takt med ålder?

"Av motsatt kön" skall det ju förstås stå, men den smarta fattar.

Tyvärr, håller inte din teori. Jag har en exempel som är min pappa. Han träffade min mamma när han var 40. De varit tillsammans i 25 år (till hans död) och varenda dag har han varit sjukt svartsjuk på allt hon gjorde eller sade (och hon gav verkligen inte en ens an antydan för att bli svartsjuk). Är man osäker i sig själv, då är man svartsjuk lika länge (dock man behöver inte vara svartsjuk bara för att man är osäker i sig själv, men det är en förutsättning).

För min del har åldern betytt väldigt mycket. Jag var väldigt svartsjuk när jag var ung - men jag upplevde det inte som jag hade nåt kontrollbehov, mest bara en inre jobbig känsla som jag brottades med på egen hand. 

Jag tror det bottnade i att även fast jag var i ett förhållande var jag alltid ständigt kåt på andra kvinnor. Och då drog jag förstås den logiska slutsatsen att även alla andra män var kåta på min partner på samma sätt. Den insikten hade jag svårt att ta. 

Men med stigande ålder har svartsjukan lagt sig. Idag fantiserar jag om och skulle vilja se en annan man ha sex med min fru - det är extremt motsatt läge mot när jag var ung.

Så för min del har jag gått från ena ytterläget till det andra, och det är ganska linjär utveckling från 20-års åldern. 

Men det kan hända att svartsjukan slår till nån gång ibland, speciellt när jag upplever att min partner beundrar en annan man för någon egenskap som jag själv inte har. Men då kanske det handlar mer om avundsjuka än svartsjuka??

Till viss del växer svartsjuka bort vartefter man mognar Men inte för alla.

Min exman är 56 år och är väldigt svartsjuk och tyckte det var jättekonstigt att jag ville åka på egen semester och litade inte alls på mina manliga kompisar etc.

Och jag känner en 70-årig kvinna som svartsjukt vaktar sin 65-årige man när de är ute på något evenemang.

För mig har svartsjukan minskat mycket genom åren, men jag har aldrig varit extremt svartsjuk från början, bara lite lagom så att säga.

Det blir bättre desto större man blir givetvis. Och ju mer självständig och trygg man tillåts vara.

Själv har jag vart så fattig socialt så det har bidragit till mina svårigheter att förstå, tex varför tjejen vill ut och dansa i åtsittande kläder framför massa män.

För mig försvann min svartsjuka när jag kände att jag kunde lita på min partner. Ju tryggare jag kände mig desto mindre kände jag svartsjuka. Men jag är ganska så säker på att det hade varit samma procedur igen om jag träffade en ny, även om jag hade kämpat som ett djur för att dämpa det så mycket jag kunde. 

Jag tror att det är ett mycket mer komplext problem än människor som aldrig varit svartsjuka kan förstå, det upplevs inte lika för alla och det kan grunda sig i helt olika saker, hur man uttrycker sin svartsjuka är också väldigt individuellt. Jag har t.ex. aldrig betett mig illa mot min partner, blivit arg eller våldsam, jag blir istället ledsen, nedstämd, olycklig och känner mig mindre kär. Jag ser även min svartsjuka som ett problem. Jag vet dock andra som inte känner så alls, som blir riktigt arga eller våldsamma och som verkligen tycker att det är en självklarhet att begränsa sin partner och har inte det minsta lilla problem med det. 

Dålig självkänsla går inte över med åldern.

I mina ögon är det bara loosers som begränsar sina partners.

Man kommunicerar hur man förväntar sig att just den här relationen ska fundera.

Är man inte nöjd med partnerns svar så gör man slut.

Det är sjukt själsdödande att leva med svartsjuka.

Bättre att leva själv eller med någon som uppskattar en istället.

Det kan mycket väl bli värre om man är med om jobbiga svek i relationer.

Tror det beror mycket på vad svartsjukan grundar sig i - samt hur stor självinsikt man har. Det är nog svårt för en kontrollerande människa att ändra sitt beteende, då det ligger i beteendets natur att projicera - man ser inte känslan hos sig själv utan "hoten" utanför (och försöker hantera dessa hot med hjälp av krav på sin partner).

Din teori stämmer nog emellertid på folk med lågintensiv svartsjuka. Det kommer helt enkelt en punkt i livet där det inte känns lika angeläget att bry sig om vem som skrivit till ens partner när mobiltelefonen plingar till, och för den delen kanske man inte heller tycker att det vore världens största katastrof om ens partner tog ett snedsteg.

I mitt eget fall är jag fortfarande ganska ung (27 år gammal), och har kommit över en ganska betydande svartsjuka från mina år omkring 20. Jag hade lyckan att ha självinsikt nog att kunna säga "nu känner jag mig svartsjuk" till min partner, istället för "vill du knulla den där typen eller?!". Och lyckan att ha en förstående partner som inte ändrade sitt beteende efter mina känslor, men som ändå lyssnade och hjälpte mig att känna mig trygg. Att prata om svartsjukan hjälpte nog mest, iaf i mitt fall.