abortupplevelse
Har gjort abort två gånger och har väldigt olika upplevelser från det. Första gjorde jag när jag var ung, ca 18 år. Upptäckte graviditeten rätt sent och blev därför kirurgisk abort i vecka 11.
Känslomässigt var det lite jobbigt, men samtidigt var jag klar över beslutet eftersom jag inte alls kände mig redo att bli mamma. Hade även en fin pojkvän som lovade att stötta mig hur jag än gjorde. Mer jobbig kändes själva sjukhusupplevelsen med operation och allt, men det gick faktiskt rätt bra till slut.
En tid efter aborten drabbades jag dock av konstiga känslor som blev väldigt jobbiga och påfrestande. Grubblade mycket istället för att prata om det och drogs in i en depression några år senare (dock fanns annat som bidrog till det också). Var fast besluten om att aldrig mer göra en abort och gjorde allt för att inte hamna i den situationen igen.
Men tyvärr skulle det bli så igen. Flera år senare blev jag gravid med en man som ville ha barn, men som precis när graviditeten upptäcktes träffade en ny kvinna och övertalade mig att göra abort för hans och hennes skull. Till en början på ett ganska lugnt sätt, men när han förstod att jag verkligen ville behålla blev han hemsk och tillslut hade jag inget val. Han visade sig inte vara den jag trott från början och jag förstod att han skulle göra livet till ett helvete för både mig och barnet om jag skulle behålla.
Mannen tyckte att abort var en jätteenkel sak och inget att vara ledsen för. "Man tar bara ett piller och sen är det över, det är bara typ en hög med spermier nu" sa han. Det blev mycket riktigt en medicinsk abort men tyvärr ingen enkel sådan.. Från att jag ringde och bokade tid fick jag vänta två och en halv vecka på att få komma på första besöket.
Tog första tabletten och minns att jag blev väldigt trött av den dagen efter och lite illamående. Själva aborten på tredje dagen gjordes hemma och blev tyvärr stundtals väldigt smärtsam för mig. Låg i sängen 7-8 timmar och hade från och till riktigt kraftiga värkar, de gick som i vågor där topparna var hemska och sedan avtog de snabbt. Något som dock lindrade underbart var varma handdukar under ryggen och på magen.
Mannen stöttade varken under eller efter aborten. När jag meddelade att den var klar skrev han "Bra!" och sen har vi aldrig hörts mer. Om jag mådde dåligt efter min första abort, är det inget mot vad jag gjort efter den här. Det går liksom inte att med ord beskriva känslan av att bli tvingad till abort mot sin vilja...
Håller med om att debatten kring abort känns väldigt enkel. Typ som att det likställs med ett tandläkarbesök. Det betyder dock absolut inte att jag är emot abort, men jag önskar att man vågade prata mer om det jobbiga som kan uppstå kring det.
Nu blev det ett jätteinlägg här hehe, sorry!