abortupplevelse

Hej, blev gravid och fanns i mitt läge ingen annan utväg än abort. Hade aldrig gjort någon tidigare. Jag ville dela med mig av min upplevelse och gärna höra hur det har varit för er andra om ni gått igenom detta.

Förstod snabbt att jag blivit gravid men tog testet på beräknad mensdag.

Visade positivt och jag ringde nästa dag till gynmottagningen. Fick tid efter 8 dagar. Även fast jag var klar över att göra abort så var jag absolut livrädd för själva aborten. Verkligen livrädd och målade upp skräckscenarion i huvudet. Min största skräck var att förblöda och dö direkt, ifrån mina barn och man.

Ville då helst ha en kirurgisk abort, tyckte medicinsk lät så fruktansvärt med stora klumpar, blödningar och dåligt mående och väntande. Men nä, medicinsk fick det visst bli. V. 7 var jag i.

Så efter 3 dagar fick jag komma tillbaka till sjukhuset och ta första Mifegynetabletten. Den kunde man visst bli illamående av, min stora skräck. Så gick ut och satte mig vid parkeringen i "lugn och ro" och väntade. Hände inget inom en timme så jag kunde köra hem. Spyr man inom 30 minuter måste man tbx och ta en ny. Så kul.

Sedan bara att invänta dag 3...här var det jobbigt att gå hemma och vänta, känna mig väldigt orolig. Dag 2 fick jag lite blödningar och lite molande värk till och från. Små klumpar mest. Inget annat obehagligt som tur var.

Jag fick vara på sjukhuset under dag 3 då bor ganska långt ifrån sjukhuset och var så himla rädd. Ändå fött barn innan och det var ingen big deal faktiskt. Men då har man ju lite andra mer positiva känslor i kroppen som bidrar.

Så på morgonen dag 3 bar ju knappt benen, men min man körde in mig och lämnade mig där i händerna på barnmorskorna. Jag kände inte att han behövde vara med utan nu var jag på rätt plats. Jättesnäll och proffsig barnmorska gav mig Naproxen och 4 st cytotek som jag stoppade upp i underlivet.

Det var nu helvetet jag läst om skulle börja, kräkningar och frossa och på det själva aborten. Jag hade ett eget rum så satt i sängen liksom lite paralyserad. Alltså förväntansångest är ju inte bra.

Hände och kände inte något knappt, det liksom drog lite djupt inne i livmodern, inte ont, satt en timme sedan tänkte jag att nu provar jag att gå upp lite.

Då kände hur det ramlar ut stora klumpar i den megabindan jag hade satte på mig. Fick vagga fram till wc och liksom försöka få över det till toan... Ursäkta men så är var det ju...tittade inte direkt men det var något fast stort geleklumpigt och lite vanligt blod.

Sedan satte jag mig på sängen och tänkte att det här är nog bara början helt skakig i benen.

Men barnmorskan som jag pratade med lite senare sa att det var nog det, men vi skulle kolla med ett ultraljud. Så efter en timme ca gjordes det och det var klart. Den lättnaden jag kände var otrolig. Jag hade då väldigt lite blödningar under denna tid och tänkte just att det var nog ändå inte igång än. Men det blev inte värre.

Fick stanna kvar och vila ngr timmar sedan kom min man och hämtade mig.

Hade dock riktigt rejäla eftervärkar precis som efter mina förlossningar under dagen. Tog Naproxen ca 750 mg * 2 mot detta som jag även brukar ha mot annan värk på recept.

All personal var verkligen proffsig och aldrig dömande.

Min upplevelse av detta, som jag trodde skulle vara lika med döden för mig är istället positiv. Det gick bra.

Men jag hoppas att jag aldrig kommer behöva uppleva detta igen. Förstår inte riktigt debatten i samhället, det låter så enkelt att ta bara en tablett så vips försvinner graviditet typ. Men det är en ganska jobbig process även fast som jag visste att en fortsatt graviditet skulle riskerat min hälsa allvarligt.

Dessutom var min man som var positiv till graviditeten, det gör lite ont i mig att det inte skulle ha fungerat pga andra sjukdomar i min kropp. Men såklart var han samtidigt förstående och stödjande fullt ut i situationen. Samtigt nu är mina barn lite större och att börja om igen med en bebis när de andra börjat bli så självgående kändes bara nej. Jag vill inte.

Vad har ni andra kvinnor för erfarenheter kring detta med aborter? Ngn mer som gjort medicinsk abort? Hur gick det för er?

Jag är mest rädd nu efter några dagar att det ändå finns rester kvar sedan som måste skrapas iaf. Det är liksom så lång process innan man vet om det är helt klart ju.

M v h katastroftänkaren.