Separation med småbarn

Så är det vid alla seperationer, inte bara din, alla påverkas, du får i bästa fall träffa barnen 50%, din partner får träffa barnen 50%, din barn får träffa en förälder i taget och alltid sakna den andra.

Du skriver i princip, vi ska separera, jag skriver hur detta kommer påverka främst dina barn.

Ni har bestämt i ska separera, gör ett långt inlägg här, varför? Faktum ni ska separera, inget att diskutera

Går i liknande tankar. Gifta med 2 små barn. Blir arg på mig själv att jag inte kan nöja mig med det jag har :( Hur länge har ni funderat på skilsmässa? Bor ni i storstad eller mindre stad? Hur tänker ni lösa boendet? Hur gamla är barnen? Du får gärna svara i pm.

Kram på dig TS!

Visst är det inget bra att leva i ett dåligt förhållande , men det beror på om du separerar och blir singel eller om du separerar och hamnar i ett nytt dåligt förhållande med en annan som inte är barnens andra förälder eller flera efter varandra , som många gör.

Dessutom med små barn som kanske inte ens kan berätta om de far illa.

Testa familjerådgivning om ni inte har gjort det! Kan vara bra oavsett om ni vill försöka igen eller om ni har kommit till vägs ände och vill försöka avsluta så bra som möjligt.

Annars så tycker jag du tänker helt rätt. Ett dåligt förhållande är inte bra för barnen. Alternativen står mellan att försöka förändra relationen och hitta kärleken och närheten till varandra eller skilsmässa. Att fortsätta i samma spår är destruktivt för alla inblandade, och särskilt illa för barnen. De märker givetvis av er konfliktfyllda vardag därhemma.

Det är naturligt och bra att du vill försöka bearbeta detta, hoppas att du hittar någon som gått igenom samma sak som hör av sig i tråden. Jag kan också bidra en del, men har inte genomgått en skilsmässa själv så har inga egna erfarenheter att komma med.

Hej

Jag är själv inte separerad men för många år sedan kom jag in i min bonusdotters liv mitt i föräldrarnas separation. Dottern var då bara ett år.

Eftersom hon var för liten för växelvist boende så bodde hon hos sin mamma, men i samma bostadsområde som pappan.

Viktigt är att barnet får träffa båda föräldrarna ofta - mamman var ofta hos oss med dottern och fikade, åt mat o bara träffades under veckorna. Likadant var vi (och självklart bara pappan) ofta hos mamman, eller hämtade barnet för att gå till lekplatsen osv.

Det framgår inte hur små barnen är men för mindre barn är det som sagt viktigt att träffa föräldrarna ofta. Vill man ha växelvis boende ska man kanske inte börja med varannan vecka utan ha täta byten. Två, tre nätter och sedan byte. Då blir separationen från föräldern inte lika stor (och inte heller separationen från barnet - vi vuxnafår också längta).

Hos oss hade vi ett fotoalbum med bilder på mamman, barnet och mamman ihop, barnet och båda föräldrarna ihop osv. Bilder från dop, första födelsedagen, BB osv. Det tittade vi mycket i under åren och pratade om mamma när dottern var hos oss. Jag tror det är oerhört viktigt att ha ett "avslappnat" synsätt till den andra föräldern inför barnet. ÄVEN om man är skitarg, sviken, irriterad osv. Barnet skall aldrig vara orolig för att prata om sin vardag hos sin andra förälder.

Som förälder är det svårt att släppa kontrollen över vad som händer när barnet är hos den andra föräldern, speciellt som skillnader i uppfostran ofta blir tydliga efter en separation. Även när man tidigare varit överens om saker så har livet en tendens att förändra synsätt medans man lever, och lever man inte ihop så kan synsättet gå åt olika håll. Här tror jag det är viktigt att man faktiskt släpper kontrollen. Man får lita på att den andra föräldern vill det bästa för barnet, även om man själv inte valt samma sätt. Många slitningar mellan föräldrar startar i "jag vet bättre" och det blir spänningar och konflikter i onödan - den som drabbas hårdast av det är barnet.

Väldigt viktigt är även att respektera barnets tid och relation till den andra föräldern. Även om man innerst inne tycker att "jag är viktigast" för barnet. I vårt fall började det väldigt bra, men när mamman ansåg sig vara viktigare än pappan så blev det upptakten till slitningar. Barnets tid med pappan ansågs mindre viktig. Barnet mådde INTE bra av det.

Vi har haft en del uppslitande separationer runt oss och har pratat mkt om hur vi skulle vilja lägga upp det om vi separerat (vi var nära att göra det när yngsta sonen var ett år) och väldigt viktigt för oss båda två är just mkt tid med båda föräldrarna, att föräldrarna har en bra relation inför barnet. Just för att vi sett hur jobbigt det var för hans dotter.

Sist men inte minst - gör upp ett umgängesschema. ÄVEN om det just nu känns som om ni sjäövklart kommer kunna prata med varandra.. Bestäm iallafall i grova drag hur jular, lov, semestrar skall skötas. Vi hade tex varannan jul och det var oerhört skönt att kunna hänvisa till det när mamman ville ha varje jul, och försökte få barnet att "välja". Semestrar fick vi bråka mkt om innan vi fick till en överenskommelse, men tillslut kom vi överens om att vi varannat år fick välja veckor först. På semestern hade vi två veckor i sträck när dottern var mindre, för att övergå i fyra veckor i sträck när hon var i fyraårsåldern ungefär.

Lycka till.

Mår ni föräldrar inte bra i er relation märker barnet det. Även om "drömläget" är att barnet växer upp med två lyckliga föräldrar som lever ihop ser läget inte alltid ut så. Och är föräldrarna lyckligare isär mår ofta barnet bättre också. Att ständigt leva med konflikter runt sig är INTE bra för någon. Men försök hålla er relation vänskaplig under separationen om det går. Det underlättar väldigt om man kan prata med varandra utan bråk :)

Så flera barn under 3 år, vilket betyder att det inte var länge sen som ni faktiskt ville skaffa flera barn tillsammans och nu ska ni skiljas? Då kan ni inte ha jobbat på er relation särskilt länge. Tycker man är skyldig sina barn att kämpa och inte bara ge upp så fort relationen blir tråkig.

mitt råd är att vänta. minsta ungen bör vara minst 4 år för att det ska bli uthärdligt för er alla. sen påminna om att det blir bättre. småbarnsåren är en prövning för alla par. självklart finns det områden som ingen bör tolerera t e x misshandel, missbruk av droger, frivillig arbetslöshet m m. men annars försök stå ut till de börjar skolan om det fortfarande känns skit när småbarnsåren är förbi och inte går att skylla på så kanske det är läge att dra bort plåstret även om det smärtar så att säga.

När min sambo meddelade mig att han ville separera var vår dotter nio månader. Han flyttade ut veckan innan hon fyllde 1. Precis som du fick jag panikångestattacker när jag tänkte på framtiden för och med (utan) henne.

Men nu är hon 2.5 och hittills har det inte varit så illa som jag befarade. Inte så illa alls faktiskt. Det beror nog mest på att vi båda sätt våra egon åt sidan och fokuserat på hennes bästa. Vi bor nära varandra, kort gångavstånd, och vi ses ofta. Hon får träffa oss båda nästan varje dag - även om vi har ett grundschema med vissa övernattningar i veckan så hälsar vi på hos varandra. Vi hittar på saker ihop och hon hinner nog inte sakna nån av oss,särskilt mycket:) och framstår som ett tryggt och harmoniskt barn. Och jag kan tom tycka att mina barnfria kvällar är sköna.

Att vi tvingats att umgås och samarbeta osv Men kunnat lägga oss själva och vår relation åt sidan gör också att vi idag har en mycket bättre vänskap och välvilja mot varandra jag och hennes pappa.

Det är klart att vi bara hunnit en liten bit på vägen av hennes barndom. Men jag vill bara säga att det kan bli bra även när de är små!

Det var ju en risk du tog, när du skaffade barn. 

Ja, fast i ditt fall var ju risken större. Så här skrev du:

Men sen så älskar jag ju honom och ville verkligen hinna få barn innan det var för sent. Absolut inte bästa anledningen att få barn. Trodde väl också att allt helt magiskt skulle bli perfekt när vi hade vår egna familj. 

Var skrev jag att man inte ska skaffa barn? Du läser in saker jag inte skrivit, varför? Träffade jag en öm tå? 

Det är tråkigt att ni ska skiljas, men måste ju ändå ha  förstått att era chanser var små, eftersom ni skaffade barn trots ett dåligt förhållande. 

Hej,

har läst igenom tråden och känner igen mig. Vi beslöt i februari att vi skall separera, i oktober kommer sambon nu att flytta. Har varit en turbulent och jobbig tid men vi har nog båda hunnit påbörja resan att lägga våra egna känslor åt sidan och kommunicera med varandra för barnens skull. Jag har också haft panikångest, känner också igen mig i det du skriver att ni inte delar mål och visioner i livet längre, jag känner precis samma. Hörs gärna i pm om du vill skriva mer och bolla. Mina barn är 3 och 6 år.

Har inte fått något (om du försökt skicka) och kan inte skicka till dig eftersom du är anonym :)