Separation med småbarn

Så är det vid alla seperationer, inte bara din, alla påverkas, du får i bästa fall träffa barnen 50%, din partner får träffa barnen 50%, din barn får träffa en förälder i taget och alltid sakna den andra.

Och exakt på vilket sätt tycker du att dina kommentarer var till hjälp för mig utifrån mitt inlägg?!

Du skriver i princip, vi ska separera, jag skriver hur detta kommer påverka främst dina barn.

Ni har bestämt i ska separera, gör ett långt inlägg här, varför? Faktum ni ska separera, inget att diskutera

Läste du bara rubriken eller?! Jag tycker jag är VÄLDIGT tydlig i sista stycket varför jag skriver inlägget. Det finns väl för övrigt hur mycket som helst att diskutera kring en separation. Och du menar att du skriver hur det kommer att påverka mina barn och tror att detta går att sammanfatta i EN mening. Du måste verkligen vara påläst kring ämnet.

Önskar inga fler inlägg från såna som du.

Testa familjerådgivning om ni inte har gjort det! Kan vara bra oavsett om ni vill försöka igen eller om ni har kommit till vägs ände och vill försöka avsluta så bra som möjligt.

Annars så tycker jag du tänker helt rätt. Ett dåligt förhållande är inte bra för barnen. Alternativen står mellan att försöka förändra relationen och hitta kärleken och närheten till varandra eller skilsmässa. Att fortsätta i samma spår är destruktivt för alla inblandade, och särskilt illa för barnen. De märker givetvis av er konfliktfyllda vardag därhemma.

Det är naturligt och bra att du vill försöka bearbeta detta, hoppas att du hittar någon som gått igenom samma sak som hör av sig i tråden. Jag kan också bidra en del, men har inte genomgått en skilsmässa själv så har inga egna erfarenheter att komma med.

Hej

Jag är själv inte separerad men för många år sedan kom jag in i min bonusdotters liv mitt i föräldrarnas separation. Dottern var då bara ett år.

Eftersom hon var för liten för växelvist boende så bodde hon hos sin mamma, men i samma bostadsområde som pappan.

Viktigt är att barnet får träffa båda föräldrarna ofta - mamman var ofta hos oss med dottern och fikade, åt mat o bara träffades under veckorna. Likadant var vi (och självklart bara pappan) ofta hos mamman, eller hämtade barnet för att gå till lekplatsen osv.

Det framgår inte hur små barnen är men för mindre barn är det som sagt viktigt att träffa föräldrarna ofta. Vill man ha växelvis boende ska man kanske inte börja med varannan vecka utan ha täta byten. Två, tre nätter och sedan byte. Då blir separationen från föräldern inte lika stor (och inte heller separationen från barnet - vi vuxnafår också längta).

Hos oss hade vi ett fotoalbum med bilder på mamman, barnet och mamman ihop, barnet och båda föräldrarna ihop osv. Bilder från dop, första födelsedagen, BB osv. Det tittade vi mycket i under åren och pratade om mamma när dottern var hos oss. Jag tror det är oerhört viktigt att ha ett "avslappnat" synsätt till den andra föräldern inför barnet. ÄVEN om man är skitarg, sviken, irriterad osv. Barnet skall aldrig vara orolig för att prata om sin vardag hos sin andra förälder.

Som förälder är det svårt att släppa kontrollen över vad som händer när barnet är hos den andra föräldern, speciellt som skillnader i uppfostran ofta blir tydliga efter en separation. Även när man tidigare varit överens om saker så har livet en tendens att förändra synsätt medans man lever, och lever man inte ihop så kan synsättet gå åt olika håll. Här tror jag det är viktigt att man faktiskt släpper kontrollen. Man får lita på att den andra föräldern vill det bästa för barnet, även om man själv inte valt samma sätt. Många slitningar mellan föräldrar startar i "jag vet bättre" och det blir spänningar och konflikter i onödan - den som drabbas hårdast av det är barnet.

Väldigt viktigt är även att respektera barnets tid och relation till den andra föräldern. Även om man innerst inne tycker att "jag är viktigast" för barnet. I vårt fall började det väldigt bra, men när mamman ansåg sig vara viktigare än pappan så blev det upptakten till slitningar. Barnets tid med pappan ansågs mindre viktig. Barnet mådde INTE bra av det.

Vi har haft en del uppslitande separationer runt oss och har pratat mkt om hur vi skulle vilja lägga upp det om vi separerat (vi var nära att göra det när yngsta sonen var ett år) och väldigt viktigt för oss båda två är just mkt tid med båda föräldrarna, att föräldrarna har en bra relation inför barnet. Just för att vi sett hur jobbigt det var för hans dotter.

Sist men inte minst - gör upp ett umgängesschema. ÄVEN om det just nu känns som om ni sjäövklart kommer kunna prata med varandra.. Bestäm iallafall i grova drag hur jular, lov, semestrar skall skötas. Vi hade tex varannan jul och det var oerhört skönt att kunna hänvisa till det när mamman ville ha varje jul, och försökte få barnet att "välja". Semestrar fick vi bråka mkt om innan vi fick till en överenskommelse, men tillslut kom vi överens om att vi varannat år fick välja veckor först. På semestern hade vi två veckor i sträck när dottern var mindre, för att övergå i fyra veckor i sträck när hon var i fyraårsåldern ungefär.

Lycka till.

Mår ni föräldrar inte bra i er relation märker barnet det. Även om "drömläget" är att barnet växer upp med två lyckliga föräldrar som lever ihop ser läget inte alltid ut så. Och är föräldrarna lyckligare isär mår ofta barnet bättre också. Att ständigt leva med konflikter runt sig är INTE bra för någon. Men försök hålla er relation vänskaplig under separationen om det går. Det underlättar väldigt om man kan prata med varandra utan bråk :)

Så klart läste jag hela inlägget, men alla har rätt att svara, att du vill ha medhåll av nån annan i frågan står längst ner

Det är ju inte medhåll hon vill ha utan kunna diskutera hur man kan lösa de problem hela familjen står inför..

Hon VET redan att barnen påverkas och att hon kommer träffa barnen mindre.

Ja, och tyvärr är detta största problem, alla kommer att få ont vid en seperation.

Sen dyker praktiska problem upp, som tex, går det att hitta bostäder nära, eller en förälder måste köra långt för att lämna på dagis vid dennes umgängesveckor.

Jag vet hur ts har det, har varit där, allt är nattsvart bara.

Visst är det inget bra att leva i ett dåligt förhållande , men det beror på om du separerar och blir singel eller om du separerar och hamnar i ett nytt dåligt förhållande med en annan som inte är barnens andra förälder eller flera efter varandra , som många gör.

Dessutom med små barn som kanske inte ens kan berätta om de far illa.