Separation med småbarn
Hej
Jag är själv inte separerad men för många år sedan kom jag in i min bonusdotters liv mitt i föräldrarnas separation. Dottern var då bara ett år.
Eftersom hon var för liten för växelvist boende så bodde hon hos sin mamma, men i samma bostadsområde som pappan.
Viktigt är att barnet får träffa båda föräldrarna ofta - mamman var ofta hos oss med dottern och fikade, åt mat o bara träffades under veckorna. Likadant var vi (och självklart bara pappan) ofta hos mamman, eller hämtade barnet för att gå till lekplatsen osv.
Det framgår inte hur små barnen är men för mindre barn är det som sagt viktigt att träffa föräldrarna ofta. Vill man ha växelvis boende ska man kanske inte börja med varannan vecka utan ha täta byten. Två, tre nätter och sedan byte. Då blir separationen från föräldern inte lika stor (och inte heller separationen från barnet - vi vuxnafår också längta).
Hos oss hade vi ett fotoalbum med bilder på mamman, barnet och mamman ihop, barnet och båda föräldrarna ihop osv. Bilder från dop, första födelsedagen, BB osv. Det tittade vi mycket i under åren och pratade om mamma när dottern var hos oss. Jag tror det är oerhört viktigt att ha ett "avslappnat" synsätt till den andra föräldern inför barnet. ÄVEN om man är skitarg, sviken, irriterad osv. Barnet skall aldrig vara orolig för att prata om sin vardag hos sin andra förälder.
Som förälder är det svårt att släppa kontrollen över vad som händer när barnet är hos den andra föräldern, speciellt som skillnader i uppfostran ofta blir tydliga efter en separation. Även när man tidigare varit överens om saker så har livet en tendens att förändra synsätt medans man lever, och lever man inte ihop så kan synsättet gå åt olika håll. Här tror jag det är viktigt att man faktiskt släpper kontrollen. Man får lita på att den andra föräldern vill det bästa för barnet, även om man själv inte valt samma sätt. Många slitningar mellan föräldrar startar i "jag vet bättre" och det blir spänningar och konflikter i onödan - den som drabbas hårdast av det är barnet.
Väldigt viktigt är även att respektera barnets tid och relation till den andra föräldern. Även om man innerst inne tycker att "jag är viktigast" för barnet. I vårt fall började det väldigt bra, men när mamman ansåg sig vara viktigare än pappan så blev det upptakten till slitningar. Barnets tid med pappan ansågs mindre viktig. Barnet mådde INTE bra av det.
Vi har haft en del uppslitande separationer runt oss och har pratat mkt om hur vi skulle vilja lägga upp det om vi separerat (vi var nära att göra det när yngsta sonen var ett år) och väldigt viktigt för oss båda två är just mkt tid med båda föräldrarna, att föräldrarna har en bra relation inför barnet. Just för att vi sett hur jobbigt det var för hans dotter.
Sist men inte minst - gör upp ett umgängesschema. ÄVEN om det just nu känns som om ni sjäövklart kommer kunna prata med varandra.. Bestäm iallafall i grova drag hur jular, lov, semestrar skall skötas. Vi hade tex varannan jul och det var oerhört skönt att kunna hänvisa till det när mamman ville ha varje jul, och försökte få barnet att "välja". Semestrar fick vi bråka mkt om innan vi fick till en överenskommelse, men tillslut kom vi överens om att vi varannat år fick välja veckor först. På semestern hade vi två veckor i sträck när dottern var mindre, för att övergå i fyra veckor i sträck när hon var i fyraårsåldern ungefär.
Lycka till.
Mår ni föräldrar inte bra i er relation märker barnet det. Även om "drömläget" är att barnet växer upp med två lyckliga föräldrar som lever ihop ser läget inte alltid ut så. Och är föräldrarna lyckligare isär mår ofta barnet bättre också. Att ständigt leva med konflikter runt sig är INTE bra för någon. Men försök hålla er relation vänskaplig under separationen om det går. Det underlättar väldigt om man kan prata med varandra utan bråk :)