IVF hösten 2019

Visst är det tråkigt att läkarna här i Sverige inte är villig att ta mer hänsyn till kroppens signaler på hormonell obalans! Jag hade många tecken på för lågt progesteron; svårt att bli gravid, tidigt missfall, kort lutealfas (10-11 dgr), PMS, spotting före och efter mens, och kanske tydligast av allt låg progesteronhalt vid blodprovet. Ändå viftar de bort det som ingenting. Deras svar var alltid att göra IVF, redan 2016 då vi började försöka. De sa "är ni seriös så gör ni IVF, pga din ålder (då 36 år)". Det var inte kul för mig att höra eftersom jag alltid har varit emot att påverka kroppen med mediciner om det finns naturliga lösningar som man kan börja med först. 

I USA finns det flera fertilitetsläkare som jobbar med kroppen som en helhet och där kost, sund livsstil och "naturliga" hjälpmedel som örter och akupunktur är ett naturligt förstaval, innan IVF. Det finns säkert i Stockholm och andra större städer också, men vi bor långt upp i norr så det är helt omöjligt att få den hjälpen här. Jag har försökt på egen hand men det blev alldeles för spretigt, jag har mest gissat mig fram till mina obalanser och nu har jag som sagt gett upp. Men jag blir fortfarande väldigt provocerad av läkarnas ointresse. På IVF-startmötet hade jag skrivit ut ett helt år av cykler som tydligt visade kort lutealfas mm. Läkaren tittade inte ens på det! Sa bara att det där med kort lutalfas inte spelar någon roll. Och att progesteronhalten kan ha varit låg pga när det togs, men det togs ju exakt när det skulle tas! Suck! Kände mig som en utomjording.

Jag började iallafall med en naturlig progesteronkräm i våras, som förlängde lutealfasen 1-2 dagar och gjorde min PMS avsevärt bättre. Men gravid har jag inte blivit.

Åh vad det lät intressant! Hoppas att du kommer att få bra hjälp där. Berätta gärna mer sen :)

Vi har inte gjort IVF förut så jag har ingen aning om hur det ska/brukar kännas. Jag håller dock alla tummar och tår för att du ska få nog många ägg denna gång. 

Hej och välkommen! Kul att du också hittade hit :)

Ja verkligen, våra bebisar kommer att vara sååå efterlängtade! :)

Spännande med IVF, vi ska också göra vår första IVF nu, efter 3,5 år av hopp, sorg och frustration i en salig blandning.

Har svarat på resten av ditt inlägg men insåg att det blev både långt och djupt! Jag skriver om stress och förhållningssätt, något som jag tror kan ha stor betydelse, andra kanske inte känner att det har någon större betydelse och då förstår jag att det inte känns relevant att läsa. Så den som inte orkar sånt - sluta läs ;) 

.

Jag vill börja med att säga att jag förstår exakt vad du menar med att alla runt om en blir gravida, dessutom blir de gravida easy peasy, medan man själv står kvar på ruta ett och mår allt sämre och sämre. Jag har känt avundsjuka och missunnsamhet många, många gånger, och jag har inte klarat av att knyta an till mina kompisars bebisar, och värst av allt kände jag lika illa när min bror fick sina barn. Att inte klara av att vara känslomässigt närvarande med dem har varit en stor skam inom mig och jag har verkligen känt mig misslyckad. Ju mer jag fejkade glädje desto värre mådde jag. 

Men efter så många misslyckade försök att bli gravid, med ett antal känslomässiga breakdowns (flera per månad) kom jag tillslut fram till en vändpunkt då jag bestämde mig för att jag alltid ska göra mitt bästa för att släppa taget och lita på att vår bebis kommer till oss, precis när det är dags att komma, inte en dag före eller efter. Det är en tuff utmaning, det har tagit lång tid och mycket testande av olika tekniker för att faktiskt tro på det, men nu har jag hittat min grej och det fungerar ofta väldigt bra :) Det är min grej jag beskriver här nedan, med förhoppning att det kan hjälpa någon att minska sin stress och oro;

Poängen är att det handlar om att finna ett sätt att släppa stressen över sånt vi inte kan kontrollera. Att skifta fokus från rädsla och smärta till glädje och hopp, även fast att situationen inte har förändrats. För ibland kan det faktiskt vara stressen som sätter stopp för vårt reproduktiva system, framförallt om man är oförklarligt infertil/barnlös. Bevis för det är alla solskenshistorier om barn som har kommit till mot alla odds, där läkarna har sagt att det inte är möjligt att bli gravid, eller där det inte finns en förklaring men barnet kommer först efter många års försökande, när man har gett upp (slutat stressa över barn) så kommer det!

Jag har under flera år fått tipset - sluta stressa så kommer du bli gravid, och helt ärligt, jag har avskytt det tipset, kanske för att jag alltid trott att det har varit sant men aldrig har förstått hur jag ska lyckas dämpa stressen, vilket har gjort mig ännu mer stressad! 

Vi snackar ju inte om någon liten stress, oro för vad någon ska tycka eller om man lyckas få det där jobbet eller huset man vill ha eller inte. Vi snackar djup stress, sån där som äter på ens själ. Det skulle ju bli så vackert, vi skulle göra vårt kärleksbarn och inte hade jag en tanke på att det skulle bli så här. Det är så lätt att bli nedslagen på den här resan, att känna att man inte duger för att man "inte fungerar". 

Men det är just den känslan som är så viktig att man släpper! Vi alla duger precis som vi är och vi är alla värda att få vårt efterlängtade barn. 

Så för att hitta ett sätt att komma upp ur det djupa svarta hålet, mer eller mindre hitta tillbaka till livet igen, har jag har provat det mesta, med varierande resultat. Följande har hjälpt mig mest att minska stressen;

Skifta från rädsla och oro till glädje och hopp: Jag bestämde mig för att börja använda ett mantra, något jag intalar mig själv gång på gång. Mitt mantra är "Jag litar på att vår bebis kommer till oss när tiden är inne". Från början högg oron i magen varje gång jag tänkte tanken, för jag hoppade direkt till tanken på hur det skulle kännas om det inte blev så. Stressen rusade. Men för varje gång oron hugger till i magen så andas jag 5 djupa, lugna andetag för att få kroppen att lämna fight or flight-mode, stressprocessen som ställer till oreda i kroppen. Om jag inte känner lugn efter 5 andetag tar jag 5 andetag till osv, tills spänningen släpper. Jag kombinerar ofta djupandningen med att ta fram känslan av tacksamhet, det är som motgift för rädsla och oro. Jag är väldigt tacksam över min partner som jag älskar djupt. Vi har såklart våra sämre stunder också, så det gäller att fokusera på guldkornen, de där stunderna då kärleken har bubblat inom mig och jag har känt djup tacksamhet för att ha honom i mitt liv. När jag känner oro så försöker jag alltså fokusera på det fina i mitt liv, det som redan frodas och det hjälper verkligen, när jag känner tacksamhet skiftar jag från spänd till avslappnad. Det här behöver jag ibland göra flera gånger per dag. 

Empati: Framförallt - var snäll med dig själv, behandla dig som du hade behandlat din käraste vän. Ibland är vi vår egen värsta fiende som verkligen kan döma och dela ut skam. Men det är mänskligt att känna den missunnsamhet och avundsjuka som lätt sköljs över en när man ser något man så innerligt gärna vill ha men inte har fått. Prova säga till dig själv nästa gång det händer - "nu är det jobbigt, det här känns tungt" och ge dig själv en kärleksfull kram, andas djupt, och se vad som händer. Att omfamna känslan istället för att låta den paralysera en kan vara mycket effektivt! Finns en metafor för detta: Tänk dig ett barn som söker uppmärksamhet, om det inte får uppmärksamhet börjar det gnälla och tillslut skrika allt högre och högre, men om man redan från början uppmärksammar barnets behov, visar att man ser det, kommer det med största sannolikhet att leka vidare, lugnt och tryggt. Behovet blev tillgodosett. Så är det med oroskänslan också, det handlar det om att bekräfta sig själv ? ?nu är det jobbigt och det är helt okej? och ge sig själv den där mentala kramen. Det är stor sannolikhet att oron lättar och ju mer man övar desto lättare blir det.

När det kommer till alla gravidmagar och bebisar som så ofta har väckt avundsjuka i mig - nu försöker jag se alla dem som ett tecken på att det är min tur nästa gång (minns mitt mantra "Jag litar på att vår bebis kommer till oss när tiden är inne"). För mig fungerar det bra, nu känner jag faktiskt glädje och hopp istället för avundsjuka. Åtminstone mer än hälften av gångerna ????

Jag hoppas att du kommer att finna ett sätt att hantera din oro och jag hoppas att ni snart har en liten bebbe i famnen  Stor kram

Hahaha, vet inte vad som hände i slutet av det jag skrev ovan, det kanske blev för långt!! En massa ?? hamnade i texten istället för citat och smileys  Så här ska det stå:

Finns en metafor för detta: Tänk dig ett barn som söker uppmärksamhet, om det inte får uppmärksamhet börjar det gnälla och tillslut skrika allt högre och högre, men om man redan från början uppmärksammar barnets behov, visar att man ser det, kommer det med största sannolikhet att leka vidare, lugnt och tryggt. Behovet blev tillgodosett. Så är det med oroskänslan också, det handlar om att bekräfta sig själv "nu är det jobbigt och det är helt okej" och ge sig själv den där mentala kramen. Det är stor sannolikhet att oron lättar och ju mer man övar desto lättare blir det.

När det kommer till alla gravidmagar och bebisar som så ofta har väckt avundsjuka i mig - nu försöker jag se alla dem som ett tecken på att det är min tur nästa gång (minns mitt mantra "Jag litar på att vår bebis kommer till oss när tiden är inne"). För mig fungerar det bra, nu känner jag faktiskt glädje och hopp istället för avundsjuka. Åtminstone mer än hälften av gångerna ;)