Vi som försökt bli med barn i minst 8 månader

Vi hade visserligen ett uppehåll på drygt 2 månader och satte igång igen för drygt en månad sedan. Detta uppehållet behövde jag då jag bara var så ledsen och besviken för alla motgångar. Jag har nyss sökt hjälp men man får inte samma utredning som man skulle fått om man inte har något barn alls sedan tidigare. Jag får se vad som sker orkar inte hoppas för mycket. Blir bara så himla ledsen då. Min längtan efter ett syskon försvann ganska snabbt efter att min son blev till då relationen med hans pappa inte var den bästa. Jag hoppades väl lite mer när jag träffade min sambo för lite mer än 5 år sedan men ville inte rusa in i det för snabbt. Däremot har längtan efter ett till barn blivit starkare desto längre in i relationen vi kom. De senaste 3 åren har jag hoppats och vi har som sagt aktivt försökt 13 av de senaste åren 15 månaderna. Jag känner mig ganska sliten och har också givit upp lite av hoppet. Usch... jag som trodde det skulle hända inte jättesnabbt men iallafall efter ca 6 månader men icke sa nicke.

Ja om man bara visste att det kommer hända så skulle det vara lugnare. Jag längtat i många år innan men väntade på att sambon skulle bestämma dig för att han ville ha ett barn till,eftersom han tyckte att det räckte med dom 2 han har sedan tidigare. När han ändrade sig tänkte jag att det skulle gå fort. Fy och man kan inget annat än känna att det är så orättvist med alla som blir gravida av 'misstag', jag blir väldigt provocerad av att höra om sånt och börjar tycka illa om de människorna.

Så skönt att veta att man inte är den enda som känner så. Visst tycker jag det är trevligt för andra som lyckas på första försöket eller som gift sig och får barn inom ett år. Men jag känner ändå ett sting av avund och irritation över min situation. Det blir ju inte bättre av folk som stället frågan om man inte funderat på att skaffa fler barn. "JO, JAG OCH MIN SAMBO KÄMPAR FÖR ATT FÅ DET ATT SKE, VEM ÄR DU SOM FRÅGAR.... AHHH!!!" Men man svarar snällt. Jo, någon gång i framtiden, eller något i den stilen. Bläää... för alla lyckliga gravida och för alla med små söta barn i barnvagnar. Fast jag ändå gläds för deras skull. :'( när är det min tur. Tack och lov att jag har min grabb att krama om. Han är så älskad.

Hej alla!

Hoppas det är okej att jag skriver här. Har försökt med min nuvarande sambo i ett år, har aldrig använt skydd. Har en sjukdom som kan göra det svårare att bli gravid, men inget bekräftat. Han har två barn sen innan så det känns ju som att det är mig det är fel på i sådana fall... och det är tyvärr något jag tänker på ofta. Min mens äroch oregelbunden så har ingen aning när jag har ägglossning. Har köpt fertilitetsmonitor men hann knappt börja använda den innan mensen fuckades upp igen. Ska på utredning i augusti, vilket känns jättejobbigt (men ändå skönt). Är jätteorolig för att de ska säga att jag inte kan få barn överhuvudtaget!! Till råga på allt har jag ont vid sex så kan inte ha sex när som helst eller var som helst även om jag vetat när äl är. Senaste mensen kom 4 maj, men så här har det varit innan så tror knappast att jag är gravid. Drygt att vänta på mensen ändå, ännu drygare nu... vill inte ta ett gravtest, blir så ledsen då.

Ingen som har det som jag?? Känner mig ganska ensam

/Kittie

Ja,det är alltid skönt att veta att man inte är ensam att vara "hemsk" och känna sig ego och otrevlig som inte vill lyssna på andras tjat.

Men det är ju skönt att du kan försöka koncentrera dig på sonen som du har så länge:)

Nu klickade jag hem rosenrot som både jag och min man ska äta, jag tror det kan bli bra! Han är väldigt stressad på jobbet och energilös så det kan ju också påverka. Hoppas hoppas!

Igår fick jag reda på att en kvinna som jobbat på en annan avdelning där jag jobbar väntar barn. Hon och en annan kvinna från samma avdelning satt och pratade om barnet som skulle komma. Hon smekte magen sådär irriterade stolt. Fast det var egentligen inte det som jag störde mig på, utan det faktum att de pratade om huruvida man vill ha ett barn fött i december eller ej. Nä det ville ingen av dem hellre ett januaribarn. För tänk vad synd om barnet som fyller år sist på året och är "efter" hela tiden. Till saken gör den att min son är född i december, han är framåt, klok och tar för sig. Vilket innebär att han är långt före väldigt många i sin klass. Dessutom är han också före flera såkallade januaribarn och barn födda andra månader på året också. Men det som störde mig allra mest med deras uttalande, var att när man längtar och kämpar med att få barn så vill man bara ha ett barn ett friskt barn att älska och uppfostra. Ett efterlängtat barn som man inte bryr sig om när barnet är född utan bara att barnet har blivit fött. Det slutade iallafall med att jag låg i tårar hela kvällen igår och mådde riktigt skitigt. Jag blir tårögd bara av att skriva detta nu.

Fy, jag förstår dig helt. Jag klarar inte heller att höra såna saker utan att gråta sen. Jag har ens aldrig tänk på vilken månad jag vill ha ett barn, jag vill ha ett barn oavsett vilket månad eller kön på barnet.

Häromdagen satt jag med min sambo och hans dotter på fik, brevid sätt ett par tjejer och pratade högt om hon som fått barn och hur underbart och allt du vet om bebis är. Jag försökte så gott jag kunde att bara koncentrera mig på att äta,men det är svårt. Jag vet att det är inte bra att tycka så synd om sig själv men jag tror inte att den som inte försökt och längtar så mycket kan förstå att så enkla och glada samtalsämnen jag göra en så ledsen och besviken.