Hur går det för er?
Jag och min sambo ska äntligen påbörja infertilitetsutredning. Fick hem papper i veckan, först ska vi lämna några prover och sedan boka läkarbesök om tre veckor. Känner en sån lättnad! Gladare än jag vart på länge.
Vi väntar ytterligare 2 månader då mannen ska få lämna nytt spermaprov. Efter det påbörjas ivf :)
Åh så skönt för er!! <3 hoppas på bra resultat med utredningen!!
Vad skönt att hjälpen rullar igång för er nu! Jag längtar efter den känslan men vi kämpar på på egen hand i några månader till. Vid årsskiftet har vi försökt i ett år men vi ska till Thailand o februari-mars så jag tror att vi väntar med att söka hjälp till efter det, om vi inte plussat till dess.
Jag har ändrat inställning lite. Från att typ vara besatt till att tänka på det lite ibland. Slutat med ägglossningstest och går bara på kroppens signaler, säger inget till mannen om ägglossning förrän efteråt så han slipper pressen. Hänger inte så mycket på familjeliv eller läser massa längre. Försöker helt enkelt vara lite avslappnad i frågan o tänka att det kommer när det kommer.
Mensen kom igen igår, alltid lika stor besvikelse :( Det börjar bli dags för oss att söka hjälp och jag undrar vart ni andra har vänt er för hjälp? Till exempel mödrahälsovården, vårdcentralen, sjukhuset osv? Vi tänkte åtminstone börja med landstinget och inte privat.
Jag måste få skriva av mig, det här forumet är nog enda ställen som vi är flera som förstår alla jobbiga tankar och känslor. Vi har ju som sagt försökt få barn nu i över ett år och väntar på utredning. I flera år tidigare har jag längtat till den dagen vi skulle börja försöka. Jag har 6 syskonbarn som allihop är "hoppsan det var inte meningen". De tv å senaste tyckte jag var jobbigt att höra om eftersom jag själv började längta väldigt mycket själv. I fredags fick jag beviset på att vi misslyckats även denna månad, och jag är nog inte ensam om att känna att förstå mensdagen är hemsk, innan man dag två blickar framåt igen. Dag två denna månad berättade min bror och hans tjej att de väntar barn, jag försökte se glad ut och hålla inne tårarna tills de också talade om att det var inte planerat men de känner att de har ju fast jobb och allt så varför inte, då brast det för mig och jag började storgråta. Alltså va fan, missade hela min familj sexualkunskapen om hur ett barn blir till? Dessutom, som många utav oss som kämpar äter vitaminer och undviker både det ena och det andra för att vara fräscha och öka chansen till graviditet, denna tjej har så mkt problem med sin kropp men ändå tog det sig..vill bara skrika av orättvisa!! Och det värsta när man får höra hela tiden, det blir eran tur, det kommer att gå bra för er och ha lite tålamod, vi förstår...
Så, nu har jag gnällt av mig lite. <3
Tack, för förståelse<3
Ja, jag pratar mycket med min syster, hon som också blir gravid bara av att se kalsongerna. Men hon förstår inte riktigt. Även med min mamma har jag pratat mkt. Nu valde jag även att berätta för pappa och brorsan med tjej varför jag började storgråta, så nu vet hela familjen varför min reaktion blev som den blev. Så skönt att jag behöver inte dölja om jag skulle reagera lika i fortsättningen. Dock förstod Inte min sambo reaktionen utan tyckte att det var larvigt. Han och jag hanterar denna situation helt olika och han vill inte prata alls utan stänger sig. Det är ledsamt och frustrerande så det är skönt att jag kan prata med andra när det blir jobbigt.
Vi har ett par veckor kvar till utredningen drar igång.
Vad skönt för er att det är klart, men jag förstår att det blev jobbigt att höra det och att se framåt. Men ge det ett par dagar så du hinner smälta allt unna du får ny energi så kanske det känns lättare sen. Åtminstone vet ni vad ni ska koncentrera er på nu när ni vet vad felet är.
Har du alltid haft problem med ägglossningen?:vet man vad det beror på?
Styrke Kramar till dig!<3
Känner så med er! Så himla jobbigt när andra blir gravida o får bebisar hela tiden. Det är värsta babyboomen på mitt jobb (förskola) och det är så jobbigt att hantera varje dag :( Vi har nu berättat om situationen för min bror och hans tjej för de började fråga om barn. De har inga heller ännu. Min sambo gjorde ett hemma-spermatest som visade nästan på det sämsta... Själv har jag regelbunden mens och ägglossning. Det har gått precis ett år nu så vi har bestämt oss att söka hjälp. Men vart vänder man sig till en början? Vi tänkte börja med landstinget så får vi titta på privat längre fram om det behövs. Ska man ta kontakt med en mödrahälsovård till att börja med? Hur gjorde ni?
Jo, men det verkar som att det tar hårt på dom egentligen men att det är lättare för dom att bara trycka undan det och låtsas som att allt är bra eftersom de inte behöver känna efter och räkna dagar osv. Just om problemet ligger hos dom måste också vara svårt. Det är nog inte många som har sådan koll om man inte varit igenom den här situationen tidigare, vilket min sambo har i tidigare relation så sånt verkar han ha ganska bra koll på.
Åh, fy vad jobbigt att det inte funkar för dig..Förstår att det är ännu tyngre då:(
Ja men det är viktigt att inte glömma bort att man inte är ensam om svårigheter, även fast att det känns som det.
Jag förstår, vilka alternativ finns från vården för din del? Hur går ni vidare där?
Ja det kan nog vara viktigt att börja där eller åtminstone underlätta för kroppen.
Min sambo skulle jag vilja att han slutade snusa och röka, men det är kört med det. Får vara glad att han tar hand om hälsan för övrigt.
Vilken ålder är ni i?
Var skickade ni egenremissen? Har försökt kolla på 1177 men fattar ingenting...
Jag hittade den via 1177 sedan under gynekologimottagningen, där stod det att man skulle skicka in en egenremiss. Kunde skickas både via papper/brev eller digitalt.
Men det är säkert olika beroende på vart man bor. Om du vill kan du skicka ett PM till dig och skriva vart du bor/ditt landsting så kanske jag kan hjälpa dig.
Skönt att ni kommit igång med utredning och varit på första läkarbesöket! :) förstår att det känns tufft nu men räddningen är ju IVF! Vi har samma problem, min man har också få simmare (2,7 miljoner per ml, vilket jag tycker låter jättemycket men det är tydligen lite). Vad hade din?
Jag livar att det kommer kännas bättre snart! Tänk va bra att ni får hjälp, och inte väntade längre med att söka hjälp! Anledningen hade ju kvarstått även om ni inte vetat om dom :) kram i mängder!
Vi har det också lite tufft att.. kommunicera på sistone. Min sambo beslöt sig att ta ett steg tillbaka när vi slutligen bestämde oss för att söka hjälp, som om han vore rädd att det är något fel på honom. Får jag fråga hur går er utredning till? Vilka prov som ni började med? Jag satsar nu på att ta mina prov privat, men är nyfiken ändå. Håller tummarna för er och för att tröttheten inte tar över
[quote=80045234][quote-nick]Sirest01 skrev 2019-11-19 19:11:01 följande:[/quote-nick]8 miljoner, han ska göra ett nytt test i januari. Ivf lär vi få vänta ett tag med, är 25 ju årsgräns och jag är 25 om ett år.[/quote
Okej!
Min man ska också göra om sitt. Jaså har ni åldergräns i ert län?? Snacka om att vården i Sverige inte är på lika villkor!
Idag gjorde jag äggledarspolning, vilket gjorde skitont men allt såg bra ut, fritt flöde genom äggledarna :) Det konstiga var att läkaren sa: de ser ut som du har haft ägglossning. Jag måste haft ägglossning väldigt tidigt isf, jag är ju bara på cd8 idag. Det ska bli spännande å se om jag får mens om typ två veckor då!
Nu får vi vänta till januari, då sambon ska göra nytt spermaprov å därefter hör läkaren av sig till oss.
Vad skönt att allt såg bra ut:)
Konstig kroppen kan vara ibland, så dumt när äl kommer tidigare än beräknat ifall man missar det då. Bättre den håller sig till kalendern;)
Gjorde han spermaprov idag också? Fick ni reda på resultatet av det direkt eller tar det tid?
Åh så skönt att allt såg bra ut! Min ena äggledare var det inget flöde genom vad de trodde. :o
Visst kan man ha ägglossning typ 2 ggr samma månad va? Eller tar jag helt fel hehe.
Okej det SJUKASTE har hänt!!!! Har precis PLUSSAT!! Jag är GRAVID!!!!! Helt galet. Efter 15 månaders försök, i princip utdömda efter vår utredning och ivf planerad i januari. Så fruktansvärt glad och chockad på samma gång.
Skulle egentligen vänta några dagar till med att testa men eftersom jag fick så starka känslor idag att jag var gravid och att jag hade nidblödning i måndags och ingen mens i fredags tog jag ett billigt test. Nu får jag verkligen hoppas att det blir kvar... <3 ska ringa reproduktionscentrum imorgon och boka tidigt ultraljud i vecka 7. Vecka 5 nu.
Stort lycka till till er andra! Jag hänger kvar i tråden för tycker den är så bra och peppig! <3
Behovet lite råd/tips. Har flera i min omgivning (kollegor, vänner, familj osv) som ofta frågar när ska ni ha barn? Ska ni inte ha barn snart? Förut brukade jag svara att vi inte ska ha barn än, vill jobba ett tag först (nyexad). Men nu vet jag inte vad jag ska svara... Får ni dessa frågor oxå? Vad svarar ni? Jag blir lite stel när någon frågar, brukar skratta bort det.
Jag har fått frågan några gånger, men jag brukar bara svåra nåt i stil med "Ja, kanske det" eller "min syster har 6 stycken så det räcker till mig med". Jag är av den sort att folk brukar fatta direkt att det är ingen idé att fråga vidare utan de brukar bli tysta. Förstår inte varför det ska tjatas om sånt, typ som att det är måste i ett förhållande, samma sån som folk tror att det är ett måste att köpa hus.
Familjen däremot vet att vi har börjat utredning så där vet vi att vi inte får jobbiga frågor.