Vi som försökt bli med barn i minst 8 månader

Äntligen har även vi fått tid för utredning!:) Känns nervöst men så bra att vara med i systemet och få reda på om det är nåt fel och så fall vad och så fortsätta därifrån.

Tack!

Knappt 2 månader sen vi anmälde. Så själva väntan för tid tog inte så lång tid som jag var rädd för. I början av december har vi fått tiden. Skönt att veta att det finns en tid för oss nu ialf, även om det är mer än en månad kvar.

Hur går det för er?:)

Ja tidigare funderade vi på privat, men inte här Sverige utan i utlandet. Sambon kommer från annat land där det finns väldigt bra hjälpt att få just med det. Men nu fick vi tid ganska fort så då lugnar vi oss med det. Svarade i dina dra tråd om åldersskillnad, den stressade mig jättemycket och därför har vi kollat runt desperat efter snabbare hjälp. Men nu så hoppas vi på det bästa. Vilket län tillhör ni? Håller tummarna för er också<3

Han är från Litauen. Ja det verkar väldigt vanligt, det är ju billigare så det är nog inte så konstigt:)

Ingen fara;) Ja det är mycket stress och oro pga åldern så det kanske inte så konstigt att det inte lyckas heller bara för det.

Ja, all vård är billigare där eftersom lönerna är lägre. Det finns en hemsida på svenska som går att läsa lite. Så jag antar att man inte måste ha medborgarskap. Vi kollade mest där pga sambon är medborgare där och talar språket. Annars är det väl populärt i Riga. Men som sagt det första finns att läsa på svenska så bara googla lite ifall att i framtiden:) Men annars bäst är ju att börja söka hjälp här ni Sverige först:)

Ja det har du helt rätt i:) Smidigast så. Utlandet var mer ett alternativ om väntetiden blev för lång här.

Ja, inom den vården pratar de flytande engelska så det är inga problem. En av läkarna hade även arbetat i Sverige läste jag om.

Men jag håller tummarna för att ni inte behöver nya så länge på tid när ni väl söker hjälp!:)

Jag måste få skriva av mig, det här forumet är nog enda ställen som vi är flera som förstår alla jobbiga tankar och känslor. Vi har ju som sagt försökt få barn nu i över ett år och väntar på utredning. I flera år tidigare har jag längtat till den dagen vi skulle börja försöka. Jag har 6 syskonbarn som allihop är "hoppsan det var inte meningen". De tv å senaste tyckte jag var jobbigt att höra om eftersom jag själv började längta väldigt mycket själv. I fredags fick jag beviset på att vi misslyckats även denna månad, och jag är nog inte ensam om att känna att förstå mensdagen är hemsk, innan man dag två blickar framåt igen. Dag två denna månad berättade min bror och hans tjej att de väntar barn, jag försökte se glad ut och hålla inne tårarna tills de också talade om att det var inte planerat men de känner att de har ju fast jobb och allt så varför inte, då brast det för mig och jag började storgråta. Alltså va fan, missade hela min familj sexualkunskapen om hur ett barn blir till? Dessutom, som många utav oss som kämpar äter vitaminer och undviker både det ena och det andra för att vara fräscha och öka chansen till graviditet, denna tjej har så mkt problem med sin kropp men ändå tog det sig..vill bara skrika av orättvisa!! Och det värsta när man får höra hela tiden, det blir eran tur, det kommer att gå bra för er och ha lite tålamod, vi förstår...

Så, nu har jag gnällt av mig lite. <3

Känner så med er! Så himla jobbigt när andra blir gravida o får bebisar hela tiden. Det är värsta babyboomen på mitt jobb (förskola) och det är så jobbigt att hantera varje dag :( Vi har nu berättat om situationen för min bror och hans tjej för de började fråga om barn. De har inga heller ännu. Min sambo gjorde ett hemma-spermatest som visade nästan på det sämsta... Själv har jag regelbunden mens och ägglossning. Det har gått precis ett år nu så vi har bestämt oss att söka hjälp. Men vart vänder man sig till en början? Vi tänkte börja med landstinget så får vi titta på privat längre fram om det behövs. Ska man ta kontakt med en mödrahälsovård till att börja med? Hur gjorde ni?

Ja det gör det säkert. De gånger min sambo öppnar upp sig så har han sagt att han tycker de tär jobbigt och orättvist. Både jag och min sambo har svårt att uttrycka våra känslor, iaf säga hur vi känner just inför detta. Men vi försöker prata mycket om det, och att det är fler som har svårighet, vi är inte ensamma.

Ja, vi hoppades ju på att sambons prov skulle vara bra så det blev et toar steg bakåt nu. Men vi pratar för fullt om hur vi kan öka chanserna för hans del. Viktnedgång och dra ned på godiset för oss båda, sambon måste sluta snusa och börja knapra vitaminer som kan gynna produktionen av spermier.

Jag tyckte det var värt att prova. Inte så dyrt, vi beställde från gravidkollen.se, tror det var två test för 249. Jag har ju lagt massor av pengar på ägglossningstester för att se så att allt funkar för mig. O eftersom vi ändå inte blivit gravida tyckte jag att det var nästa steg. Vi hade pratat om att vänta till våren med att söka hjälp. Men eftersom detta visade så dåligt känner jag att jag vill söka hjälp nu. Orkar inte vänta längre o gå runt o hoppas förgäves. Glad att vi gjorde det och fick veta.