Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Är det verkligen så obegripligt att förstå att alla reagerar olika och har olika behov under en sorgprocess?

Här du frågar henne cad hon tänker på?

Hur hon känner? Hon kanske gör det för att hon måste ha den pausen men innebär inte att hon nödvändigtvis tänker enbart på sig själv.

Här måste även du inse att du behöver en paus, kanske inte lika lång paus som din syster väljer att ta men en paus behöver du för att orka. Hade jag varit du så hade rest bort en vecka-10 dagar för att få tid att andas, få repa sig och ta vara på sig själv.

Min nära släkting är ingen avlägsen släkting utan en person som i många år stått mig nära. Så nej, det är inte något helt annat. Det är bara det att jag gör andra välj vad du gör. Jag förlorade min släkting för många år sedan i alzheimers så för min del har jag inget behov av att vara där. Träffade h*n förra sommaren och det är dem minnerna jag bär med mig. Jag behöver inte ha minnen från vak på dödsbädden.

Har du prata med din syster? Om hur hon känner och tänker? Om dina känslor och tankar?

Så varför gör du inte det då?

Nej, men ibland behöver man sätta sin egna behov och känslor först för att orka leva vidare.

Jag och mina syskon har en förälder som var med om en allvarlig olycka, ovisst om denne skulle överleva en tid (vilket denne tack och lov gjorde). Vi syskon gick och pratade med en kurator, både i grupp och själva. Där fick vi ventilera vad vi kände, vad vi hade för egna behov etc vilket var väldigt bra just för att det var npgon utomstående som också var med. För mig var det väldigt skönt att få prata med en utomstående ensam om mina känslor, då jag funderade mycket att det kanske var bäst om min förälder dog pga att vi inte visste hur framtiden skulle bli. Jag hade oerhörda skuldkänslor för den tankarna. Och det kan hända att din syster gå skuldkänslor för hon känner och för sina val. Se om det finns något kurator kontakt til vårdeneheten din mamma är kopplad till. Ta med din syster och prata där.

Nej, det är ingen avlägsen släkting. Denne har alzheimers sedan många år tillbaka och det var länge sedan h*n visste vem jag var. Därav känner jag att redan har förlorat h*n.

Jag tror du skulle nå bra att att prata med en utomstående, kurator eller något liknande. Jag hade också svårt att prata med vänner men jag hade förvisso vänner som fanns där, som tog med mig ut på picknick och var som "vanligt". Lät mig prata om jag ville och även fråga hur jag mådde. För mig var detta väldigt bra då det var tuffa veckor, både under den ovissa tiden, tiden i koma men ochså rehabiliteringstiden. Och tidvis är det fortfarande tufft att tänka på även om det är här gått några år sedan olyckan.

Mina föräldrar vägrade också ta emot hjälp till en början, mamma mer än pappa. Men när de väl skaffade hemtjänst så trivdes min mamma med det och min pappa kom tillbaka till ett annat liv som inte bara bestod av att ta hand om mamma. Han vågade till och med börja resa igen. En fiskeresa med gamla vänner, en campingvecka med mig och min familj och på slutet reste han ungefär en vecka varannan månad. Där samlade han kraft, energi och glädje som han sedan tog med sig hem till sitt liv med mamma och kunde dela med henne.

På din beskrivning så låter det lite som att du (och kanske även din pappa) gräver ett mörkt håll av sorg och självuppoffring och de som inte kryper med ned i hålet tillsammans med er sviker och gör fel i sin sorg. Jag har mycket svårt att tro att din mamma faktiskt vill att ni ska befinna er i det där hålet.

Min pappa har precis varit ute och rest med min bror, han ska åka med mig och min familj om en månad och nästa vecka åker min systers man och deras barn iväg en vecka. När pappa var borta turas vi andra i familjen om så

Jag har varit där du är, men som din syster. Jag var tvungen att åka iväg för att klara av mig, min familj och hela situationen med min syster, hennes sorg och krav på hur jag skulle vara och agera. Vår pappa fick sin cancerdiagnos och max 1 år kvar att leva. Min syster skulle efter det uppleva pappas sista sommar, hans sista jul och hans sista påsk. Jag fick samtal hela tiden om hur dåligt hon mådde, hur lite jag ställde upp, hur lite jag var närvarande och hur dåligt pappa mådde. Hon märkte bara det jag inte gjorde och aldrig det jag gjorde. Min pappa levde 3 år, det var 3 år som jag fick höra av min pappa hur jobbig min syster var och hur lite jag gjorde från min syster. Jag blev uppringd på jobb för min syster behövde prata, jag blev uppringd hemma, i bilen och i stort sett 24/7 för att min syster behövde någon att prata med. Det slutade med att jag åkte på semester för att komma ifrån, jag orkade helt enkelt inte mer. Jag var tvungen att tänka på mig själv för att kunna överleva och klara av att fortfarande finnas till för familjen.

Men om båda har det behovet får väl det stå för dig att du väljer att inte åka. Du har behov som du struntar i. Du har valt att strunta i alla dina behov för din mammas skull. Sen tycker du att din syster ska göra samma som du. Du skriver att du åker dit all din lediga tid. Jag skulle inte kunna sätta mig själv åt sidan så pass att all ledig tid gick åt till det. Man har sig själv, hus och hem, ev barn, ev sambo, fritidsintressen och vänner här i livet också. Hade jag en nära anhörig som var döende hade jag velat umgås med den mycket. Men inte all min lediga tid. Och hade den personen behövt hjälp med allt får man prata med kommunen.

Jag trodde du skrev trådstarten för att få input från vad andra tycker. Men du näbbar ju emot alla som försvarar din syster. Bara för att du har valt att vara den barmhärtig samariten så behöver inte alla bete sig som du gör. Låter tvärtom sunt att inte spendera all sin lediga tid men en svårt sjuk. Jag skulle inte orka det. Men det spelar ingen roll vad man skriver. Vet redan svaret. "Min syster är egoistisk".

Tycker det är helt otroligt att du inte kan skriva under på att alla andra inte vill spendera all sin lediga tid med någon annan bara för att du vill det. Du kallar din syster för egoistisk men det är du som bara kan se det från din synvinkel som är ego. Jag vet, svårt för dig att ta in eftersom du förknippar det med motsatsen att du för allt för sin mamma.

Allra mest anmärkningsvärt är det att du skriver att det är dåligt att hon lämnar allt ansvar att hjälpa eran mamma till dig och eran pappa. Men det är ju egentligen inte någon av ert ansvar utan kommunens ansvar. Att du och din pappa väljer att göra det ändå är ju upp till er. Det rimligare vore som sagt att ringa kommunen och se till att få hjälp.

Detta tycker jag du ska ta upp med henne. Men sen har hon väl lagt in om semester sedan länge, och då kan man inte ändra hur som helst. Vi har fasta perioder på jobbet som inte går att ändra.

Men res iväg då, istället för att sitta och göra dig till martyr!
Ni kan lägga era resor så att en av er är hemma. Man kan inte lägga hela sitt liv på vänt för att hon kanske dör. 
En släkting fick domen (pga cancer) att han hade ett par veckor kvar att leva, max en månad. Fyra år senare så dog han.
Det ni ska göra är att se till att hon får hemtjänst som hjälper henne, så att ni inte kör slut på varken er pappa eller er själva. 

Det där är trams, man kan visst få hjälp med sjukvård i hemmet om man är så sjuk att man behöver hjälp dygnet runt. Googla ASIH avancerad sjukvård i hemmet, prata med ansvarig läkare.

För att det är hennes mamma det handlar om och det är minst lika viktigt. Jag skulle säga att just nu är det viktigare eftersom mamman inte har lång tid kvar att leva, och denna tid kommer aldrig igen. Också barn måste lära sig att livet inte alltid kan vara roligt. Jag iallafall vill lära mina barn att det också är viktigt, och något fint, att man tar hand och bryr sig om sina anhöriga. Om man har små barn som ts har, så kan man försöka hitta en balans, inte åka på en lång semester så att man kan vara nära mamman, och sen emellanåt försöka hitta på lite grejer med barnen. Om min mamma inte hade långt kvar att leva, skulle jag också vilja att mina barn umgicks så mycket med sin mormor som de kunde.

Jag förstår mig inte på din logik, men sen har jag också en mamma som har varit väldigt kärleksfull under alla år och gjort allt för mig och mina systrar. Då känner man ju annorlunda såklart. Det handlar mycket om vad man har för förhållande till sin mamma.

Vet vi hur gammal den här mamman är? Min morfar dog härom veckan och jag har inte ens nämnt det för mina barn. Om det var min mamma, så hade jag berättat, men inte hade jag tvingat dem att sitta och förtidssörja bredvid hennes dödsbädd på deras sommarlov. Och då är min mamma 60. Vore hon 80 skulle väl ingen höja på ögonbrynen ens? 

Så bara för att din mamma är sjuk ska hela familjens liv upphöra? Din systers barn ska inte få nån semester, utan ska sitta och hålla en dödssjuk tant i handen hela sommarlovet? Det är ju du som är självisk, inte hon. 

Hej. Jag har varit "din syster" i en liknande situation. Jag var den som, efter ett negativt besked om en anhörig, reste bort ett tag och värderade min egentid högt. Jag vill bara säga utifrån mig själv att den tiden då jag reste bort, höll mig undan, var på jobbet (ja gud vad jobbet blev viktigt under den tiden, det enda stället där jag behandlades "normalt") var inte på något sätt kul. Jag behövde den tiden för att bearbeta och processa. Min pappa fick ett cancerbesked och bland det första jag gjorde var att resa utomlands med min sambo. Var det en rolig semester? Hade vi kul, skrattade på stranden, drack drinkar och badade i poolen? Nej. Vi pratade, pratade, pratade, allt genomsyrades av att min pappa hade cancer, jag var extremt ledsen och upprörd och behövde bara komma bort en stund för att få tid att gå igenom min egen reaktion, rannsaka mitt eget liv, hitta strategier för hur jag skulle kunna överleva alltihop. Min syster reagerade precis som du, hon var skuldbeläggande, kallade mig för egoist, att jag inte "bidrog", bara tänkte på mig själv samtidigt som det enda jag tänkte på var hur jag skulle kunna överleva, bidra, stötta. Hennes reaktion har satt en kil i vår relation som nog kommer finnas där för alltid. 

Jag tycker du lägger in mycket egna tankar i hur din syster prioriterar. Jag förstår att du tycker det är jobbigt, men i ärlighetens namn så är din reaktion lika egoistisk. Du förutsätter att din syster inte bryr sig om något, skiter i att er mamma är sjuk, bara tänker på sig själv. Det du säger är att din reaktion är "rätt" och din systers reaktion är "fel". Jag vill bara säga: Alla reagerar på jobbiga besked på olika sätt. Alla reagerar inte som du. Alla släpper inte allt, sätter livet på paus, för en anhörig som är sjuk. Om jag hade gjort det så hade jag själv gått under, och då hade två personer dött istället för en. Du behöver acceptera att ditt sätt inte är det rätta för alla. Om du mår bättre av att hjälpa till och finnas där för din mamma i livet slutskede så betyder inte det att alla andra sätt är fel eller dåliga. Alla är olika. Din syster kanske bidrar med något annat, någon annanstans, i ditt liv eller i din mammas liv under resans gång. Förstör inte er relation för att hon väljer att åka på semester, er relation ska leva kvar och hålla, även efter att er mamma gått bort. 

Trist inlägg. Blir bara ledsen. Varför har du inte nämnt för dina barn att din morfar har dött? Hur gamla är dina barn, är de väldigt små?

Vi pratar inte heller om någon dödsbädd här än, när de sista dagarna kommer då får väl ts se hur hon ska göra med barnen. Varför överdriver du? Och man "tvingar" inte sina barn att umgås och bry sig om sina mor och farföräldrar. Om de har bra förhållande så älskar de att umgås med varandra.

Trist syn du har verkligen. Är tacksam och lättad över att jag själv är från en familj där man bryr sig om varandra och tycker faktiskt synd om dig för ditt så cyniska synsätt på familjeband. Skulle du själv vilja ruttna bort ensam i ett hörn utan att någon höjde på ögonbrynen vid 80 års ålder? Är det så du vill att dina egna barn ska bli? Varför ens göra barn om de inte bryr sig om en? Speciellt på gamla dar behöver man ju hjälp, stöd och sällskap.

När min förälder hade kort tid kvar i sin obotliga cancer orkade hon inte med några utflykter så du har ju tur att din mamma orkar med detta. 

Kan tillägga också att när min mamma behövde hjälp och sällskap när min pappa reste var det till största delen jag som ansvarade för det, till viss del ett av mina syskon och det sista syskonet nästan inte alls. Det finns ingen bitterhet mellan oss syskon eller någon som räknat på vem som gjorde mest. Uppdelningen kom helt enkelt från att det för mig var mer praktiskt möjligt att hjälpa till mest då jag helt enkelt både har ett arbete jag kan sköta på distans och ett hushåll med något större barn än de andra syskonen så jag kunde lätt flytta in hos mamma några dagar. Och den som hjälpte till minst var helt enkelt den som har behövt ta ut semesterdagar för att kunna hjälpa till vilket jag inte tycker känns optimalt utan tycker det är bättre att de kunde sparas till barnens skollov.

Jag tycker att du får många som håller med dig och andra som försöker visa på att ditt sätt inte är det enda rätta utan att det finns andra sätt att hantera det på också som är precis lika rätt och att du inte betrakta din syster som en som alltid sätter sig själv först i alla lägen och se ned på henne så som du gör. Just nu i ditt resonemang framstår du tyvärr som en självpåtagen martyr. Om du kan acceptera att ni hanterar det på olika sätt och ändå kan vara bra och kärleksfulla döttrar kommer du ifrån den rollen och säkrar också relationen med din syster för framtiden.

Jag skulle gissa att om din syster hamnar i samma situation som din mamma så kommer hon lida mer av att hennes barn sitter vid hennes sida och sätter hela sitt liv åt sidan än av att de är där varje vecka i normalfallet men sedan Inte kommer på några veckor under semestern för att också leva sitt eget liv.

Och vet du ens om din syster har pratat med din mamma om att åka? Din mamma kanske har uppmuntrat henne att åka och ser fram emot att få höra om semestern och se på bilderna när hon kommer hem. Och du säger att du behöver en paus, tror du verkligen att hon skulle bli ledsen om du åkte iväg? Att hon blir glad av att ni kommer är inte samma sak som att bli ledsen om ni väljer att åka iväg och bry er om ett själva en liten stund.