Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar
Jobbar din pappa fortfarande?
Jobbar din pappa fortfarande?
Min mamma har precis gått bort efter en längre tids sjukdom och min syster är svårt sjuk och kommer antagligen inte leva ens ett år till. En sak som både min mamma, syster och pappa tryckt/trycker på hela tiden är att livet ska vara fyllt av glädje och inte av sorg och att de inte kan stå ut med att vi lever deras sista tid i livet bara för att gråta över deras vedermödor och inte ha ett eget liv utan glädje.
Du väljer att gräva ned dig i sorg och din syster väljer att mitt i sorgen också leva sitt eget liv. Tror du verkligen att din mamma mår bättre av att ni lägger ert eget liv åt sidan för hennes skull? Självklart vill hon att ni ska vara med henne och blir jätteglad när ni kommer. Men antagligen skulle hon bli väldigt ledsen om hon fick veta att din syster inte åker på sin årliga semester för att vara hemma i sorg och ännu mer ledsen om hon dessutom fick veta dina tankar om det.
Min familjs sjukdomar ligger som ett skynke över mitt liv, men de vet att jag älskar dem, tar mig tid för dem och att de är prioriterade. Men jag lever också mitt eget liv med resor, middagar och stunder av glädje och om jag slutade med de skulle de inte bara leva sin sista tid med sjukdomen utan också med känslan av att vara en belastning i att alla sätter sitt liv på paus och inte kan känns någon glädje förrän man slutligen är borta.
Ni har olika värderingar och olika sätt att hantera sorgen och har förmodligen svårt att förstå varandras val. Kanske ni sett olika på saker även tidigare i livet vad gäller familjens roll och hur mycket man bör stötta varandra.
Jag pratade med en äldre släkting nyligen, en "hemmadotter" på landet av äldre snitt. Hon nämnde i förbigående: "Ja, de sista två åren när mor var sjuk så var jag ju inte hemifrån mer än för att åka till affären." (Det fanns en bror i hemmet också som lönearbetade och skötte det tyngre utearbetet, någon behövde finnas nära hemmet.) Det intressamta här är att hon inte sade det för att beklaga sig. Det var arbetsamt förstås men jag tror inte hon upplevde det som ett val. Det slog henne inte ens att det hade funnits något annat att göra när nu mamman behövde hjälp. Idag med vår mer individinriktade kultur är tänkesättet ofta ett annat.
Hej TS!
Beklagar verkligen, det är tufft att se sina anhöriga i den situation ni befinner er i nu.
Jag vill främst komma med en varning: Det låter som att din pappa drar ett alldeles för stort lass. Det är din pappa som behöver stöd för att kunna släppa vardagliga saker och bara kunna vara anhörig istället för att vara vårdare! Genom att någon annan (hemsjukvård, hemtjänst, hospice, avancerad hemsjukvård, avslastningsboende) tar över den grundläggande omvårdnaden och markservicen så kommer din pappa och din mamma, och du och övriga familjen, att kunna få kvalitetstid med din mamma istället för att all ork går åt till att bara hålla vardagen på fötter. Att din mamma inte vill är visserligen en viktig punkt - men det är inte bara hon som får tycka till i det här. Din pappa har rätt att få stöttning! Jag lovar att det finns ett upplägg som funkar åtminstone hyffsat för er om ni verkligen tar tag i diskussionen med biståndshandläggare och alternativ!
Ni verkar alla vara i behov av någon form av anhörigstöd, till exempel kuratorkontakt via mammas ansvariga klinik eller via vårdcentralen. Du måste också ta en paus och fokusera på dig själv ibland! Och var inte bitter på din syster. Du kan inte veta hur hon känner och hanterar denna stora sorg. Det låter som om både du och hon behöver hitta sina vägar att ta sig an sorgen över att livet inte blivit som ni förväntade er just nu.