Nej, jag tycker inte det är egoistisk av syster att åka på bilsemester trots eran mammas diagnos. Din syster och även du (+andra syskon) måste få lov att fortsätta med erat egna liv trots att eran mamma är svårt sjuk. Man klarar inte att sätta hela sitt liv på vänt, i tillfälle det händer någonting.
Tack.
Jo hemtjänst kan man få som kommer och städar och duschar osv. Men eftersom mamma är så svag behöver hon hjälp hela tiden, hon kan inte stå knappt och hemtjänst kan inte vara hos mamma 24 timmar om dygnet. Därför har det inte blivit av att vi anställt hemtjänst.
Senare om det blir ännu svårare så kanske man måste tänka om.
Vi bad om att få låta pappa bli anställd som personlig vårdare eftersom han ändå gjorde allt men det verkade de inte gå med på heller.
Så det är lite luddigt vad man kan få hjälp med och inte. Men erkänner att vi inte varit duktiga på att kolla upp ordentligt i och med att vi själva valt att vara med mamma så mycket som möjligt.
Hon är inte i chock. Diagnosen kom i februari. Dock trodde vi väl då att det skulle gå att bli bättre men mamma har blivit jättedålig jättesnabbt och klarar inte ens att stå nu. Jag har svårt att tro att hon är i någon förnekelsefas faktiskt. Tvärtom tycker jag ofta hon sagt till mig hur hon märkt försämringar hos mamma efter att de setts.
Färjorna till deras eurotrip bokades förra veckan, så denna resa är inte ens planerad långt lång tillbaka i tiden, utan nu i dagarna.
Jag vill inte döma någon. Men jag kan inte låta bli att känna en enorm besvikelse över att hon väljer att ha en trevlig tid i över en månad med sin man, en tid när hon har tid att verklgien umgås med oss som faktiskt alla är i sorg nu. En resa som denna kan hon göra när som helst faktiskt. Att avvara en sommar åt sin sjuka mor, är väl ändå inte för mycket begärt. Varför tänker hon inte på det själv? Det är det jag inte kan smälta. Jag skulle aldrig någonsin kunna pritoritera en så lång resa i denna situation vi är i nu.
Den dagen min mamma fick stroke ringde pappa till mej och min bror och ville att vi skulle komma upp till sjukhuset direkt. Jag åkte givetvis men min bror valde att åka på konferens istället, trots att han inte visste om min mamma skulle dö där och då. När hon låg på sjukhuset var han nästan aldrig där och dom få gånger han var det satt han så långt ifrån mamma som möjligt och pratade i telefonen. Den dagen mamma gick bort var han inte ens där. Han och frun var på semester och la upp ett kort på FB på hur mysigt dom hade samma dag min mamma gick bort. Så totalt känslokall!
Min mamma gjorde allt för min bror och hans barn. Fanns alltid där för dom. Hon var verkligen världens bästa mamma och farmor! Tycker du då att det är för mycket begärt att man är där vid sin mammas dödsbädd istället för att åka på semester? Det sorgliga är att han inte hanterar sin sorg på sitt sätt eftersom han inte känner någon sorg!
Min mamma gjorde allt för min bror och hans barn. Fanns alltid där för dom. Hon var verkligen världens bästa mamma och farmor! Tycker du då att det är för mycket begärt att man är där vid sin mammas dödsbädd istället för att åka på semester? Det sorgliga är att han inte hanterar sin sorg på sitt sätt eftersom han inte känner någon sorg!
Det tycker jag också. Jag förstår inte resonemangen "alla hanterar sorg på olika sätt". Ja men man gör ett val också: man är ju inte helt lost när man har sorg. Man väljer antingen det ena eller det andra och väljer man semester så är det för mig också ett väldigt konstigt sätt att hantera sorg på. Jag kan förstå de som åker iväg efter ett dödsfall, där kan man ju då hantera sorgen. Men innan personen har dött och när denne behöver stöd och sällskap?
Nej håller med, känslokallt och obegripligt.
Det tycker jag också. Jag förstår inte resonemangen "alla hanterar sorg på olika sätt". Ja men man gör ett val också: man är ju inte helt lost när man har sorg. Man väljer antingen det ena eller det andra och väljer man semester så är det för mig också ett väldigt konstigt sätt att hantera sorg på. Jag kan förstå de som åker iväg efter ett dödsfall, där kan man ju då hantera sorgen. Men innan personen har dött och när denne behöver stöd och sällskap?
Nej håller med, känslokallt och obegripligt.
Det förstår jag att man kan. Jag är också lost. Jag ha yrsel nästan varje dag och jag är inte alls i form.
Dock är jag kvar och det blir ännu värre för oss att hon beger sig av. Det är väl det. Det hade varit bättre för oss alla (förutom för henne då) om hon också var med oss på semestern.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Ska man alltid sätta sig själv främst menar ni? Är det viktigast jämt att inte "pausa" sitt liv även om ens mor kanske har sin sista sommar i livet? Jag kan ändå inte förstå att det är viktigare än att vara ett stöd och sällskap till den som just nu har ångest inför att ha fått denna dödliga diagnos och inte kan göra någonting alls själv, inget roligt alls själv utan är helt beroende av oss för att ens ta sig utanför dörren. Hur kans ens eget ego vara viktigare än det. Varför är det så himla OK att tänka på sig själv i en sådan situation. Jag tycker inte det, jag tycker verkligen inte det. Och jag förstår inte hur så många här försvara det. För mig är det helt obegripligt hur man kan sätta sig själv först hur himla jobbigt det än må vara att se mamma tyna bort. Jag kan bara inte förstå det.
För mig är det ett val ändå. För mig vill hon inte vara med oss. Hon vill inte ha semester med oss bara för att det är jobbigt. Hon har gjort ett val. Lost eller inte.
Självklart beter sig alla olika. Jag vet inte vad som är acceptabelt och inte. Det är väl förmodligen inte acceptabelt att jag är irriterad på min syster heller.
Men hennes val gör att jag kanske kraschar i sommar. Hennes val påverkar mig. Genom att hon lämnar mig ensam hemma kommer jag få ta desto mer ansvar och jag kommer känna mer att jag måste hitta på saker med mamma, vilket jag också vill såklart. Men man blir psykiskt påverkad av att hon är så sjuk. Och det leder till att jag också blir knäckt och kommer bli mer knäckt. Hade hon varit kvar, kunnat ta ut mamma ett par gånger i veckan och jag ett par gånger i veckan hade jag kunnat känna mig lite mer lugn, fått andas jag också, tänka på något annat jag också om jag visste att mamma ändå hade sällskap den dagen av henne.
Nu blir det inte så. Även om mamma skulle ha hemtjänst är det inte samma sak: Mamma vill ju umgås, hon vill komma ut. Jag vill ta henne ut. Men jag är också knäckt.
Det känns som alla i den här tråden mer tycker att min syster behöver en paus och måste få den. Men ingen tänker på hur mycket hennes frånvaro påverkar tyngden som läggs på mina axlar. Jag som också är i en extrem sorg och just nu lever i en mardröm.