Vi har inte sex och jag klättrar på väggarna

Ni kan inte komma förbi problemet utan att prata om det och hon måste förstå att samtal och att lösa problem inom förhållandet är viktigt för förhållandet och kan inte undvikas för att frågan är obekväm för henne, då har hon inte tillräcklig prioritet av ert förhållande och av hur du mår i det.

Du måste vara mer tydlig i vad hennes undvikande ger för konsekvenser.
Vill hon trots det inte försöka hitta lösningar så skulle i alla fall jag överväga att lämna henne.

Har hon vestibulit? Eller endometerios?

Vad gör hon rent konkret för att lösa problemet?

Är det all form av sexuell kontakt hon undviker, eller får du nånting, hand/oral? Om inte kanske du kan försiktigt föreslå att du får nånting, på så sätt får du nåt och hon behöver inte känna press på ta av sig byxan, vilken kan resultera att det möjligen väcker hennes lust utan att du pressar henne.

Oavsett så borde du säga att det hela är ohanterligt, vill hon vara nunna så får hon ta det att du skaffar en side-chick eller att ni bryter upp.

Du kommer bara vara olycklig annars... Alltså, prata med henne.

Som tidigare har nämnt så kan man liksom inte undvika att prata om det om man vill lösa problemet.

Det är fint av dig att du visar varsamhet runt sexfrågan om den är jobbig för henne.
Men hon måste också försöka förstå att ni tillsammans måste kunna prata och försöka hitta en lösning, inte bara vänta och hoppas att problemet försvinner av sig själv.

Sex är något som för många stärker känslan av att man är tillsammans med någon, vi kan älska många människor men på väldigt olika sätt.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver om att man till slut börjar känna en annan typ av kärlek om man lever i ett sexlöst förhållande.
Det blir mer en familjemedlem eller en väldigt nära vän... men det var ju inte därför man blev tillsammans.

Tror man måste våga prata öppet om dessa känslor då de är väldigt naturliga.
Utan intimitet kanske förhållandet övergår till mer vänskap och då kanske det är bättre att man "gör slut" och förblir vänner än att bråka om ett sex som aldrig fungerar och slutar som ovänner.

Vill man försöka lösa situationen så måste båda anstränga sig.
Man måste hitta små steg för att försöka möta varandras behov, aldrig bara vänta ut det utan handling.

Det är mycket bra tankar ni har. Ja, hon har vestibulit och hennes kropp blir inte bättre av t.ex. pollenmedicin som torkar ut alla slemhinnor.

Det känns som det alltid kommer vara något ivägen för att sexlivet ska fungera.

Om jag pratar med henne kommer hon nog först bli arg, och sen ledsen över situationen. Risken är att jag sårar vårat förhållande mer genom att prioritera min sexlust högre än hennes problem. Det är i alla fall så hon upplever det, tror jag.

Ja, men då har hon ju ett faktiskt fysiskt problem att sätta fingret på, inget hemligt eller okänt problem.

Men tyvärr, du kan inte skydda henne från att hantera detta, hur jobbigt hon än tycker det är. Du har ingen skyldighet att anpassa ditt liv i en sådan stor sak p.g.a. hennes problem och därför måste ni tala ut om hur detta ska kunna lösas, om ert förhållande ska ha några förutsättningar att överleva.

Det här kan faktiskt likställas med att vara sjuk och p.g.a. sjukdomen stannar man hemma från jobbet, utan att söka vård. Till slut får man sparken om man gör så.
Man måste hantera det.

Men varför är det okej att HON sårar dig? Varför är inte dina känslor viktiga? Varför tycker hon att du förtjänar ett dåligt sexliv?

Man kan ha ett sexliv även med vestibulit, frågan är bara vad hon är beredd att göra åt saken? Vilka kompromisser och lösningar kan hon gå med på?

Vill hon inte nånting alls nånsin så har ju hon tagit ett beslut som du antingen får acceptera eller ta beslut om att gå vidare utan henne.

Det finns hjälp att få av mödravården. Dock är kunskapen om vestibulit och vaginism fortfarande skrämmande låg bland många kommuner.

Det tar tid att bli fri från vestibulit..

Känslan är som att någon kör in en kniv i underlivet. Självklart skrämmer den smärtan henne.

Om du bara har känslor för henne som du har som en bror tycker jag du ska lämna. Det är nog bäst för båda.

Det är säkert jättejobbigt att ha problem med underlivet och känna pressen att ha sex. Jag gissar att hon behöver professionell hjälp och en man som älskar henne på ett djupare sätt.

Hej Pontus

Jag har själv varit i din tjejs situation. Sex gör ont och till slut undviker man det för att även psyket tar stryk av smärtan och känslan av att vara otillräcklig för sin partner.

Han ville som du inte såra, utan led i tysthet, vilket ledde till att vi som du säger levde som syskon. Två år var vi helt utan sex, så pass att vi slutade kramas och mysa också.

Till slut var det jag som tog upp frågan om vi skulle leva så här så kunde vi lika gärna strunta i det.

Sakta började vi närma oss varandra genom att vara mer fysiska utan sex. Vi såg till att sitta nära, mysa, kyssas mm.

I början var det viktigt för mig att lita på att det inte ledde till sex.

Ju mer vi pratade med varandra om hur vi kände desto mer förståelse fick vi för varandra och med förtroendet och tryggheten i att vi gjorde detta tillsammans ökade även lusten.

Tänk på att för de flesta tjejer sitter lusten i tryggheten inte i hur man blir tagen på eller hur man uppvaktas.

Berätta absolut för henne att du saknar er tillsammans. Var ett stöd för henne att söka hjälp.

Ca sju år har gått sedan vi hade denna kris, lusten har kommit tillbaka med tryggheten och nu har vi ett mkt aktivt sexliv.

Älskar du henne och vill satsa. Gå varsamt och ärligt fram.

Lycka till

Världen är full med kvinnor.Gå vidare och träffa nån som vill samma sak som dig!

Vad som kommer att hända är att din självkänsla snart är i botten. Im det inte redan är så så kommer det snart bli att du bara fokuserar på de dåliga sidorna hos henne. Du kommer att störa dig och reta dig mer och mer och hon kommer göra samma tillbaka. Ni drar ner varandra istället för att lyfta varandra och stötta.

Vad du borde göra är att säga att det är viktigt för ditt eget mående att ha en plan för framtiden. Att leva i ovissheten kan få vilken mur som helst att spricka.

Ni kanske kan behöva hjälp utifrån men ta då det beslutet tillsammans. Det finns online tex.

För att DU ska kunna må bättre så måste HON hjälpa dig att förstå. Hon måste kunna svara på dina frågor, he dig lugnande besked, kompromissa om framtiden. Hon kanske kan tänka sig att tillfredställa dig på andra sätt än vid samlag. Som det är nu så får hon sina behov stillade. Hon har inte behovet att ha sex, hennes behov är att få förståelse och inte tjatas på eller pressas. Hon vill kyssas och kramas och du ger henne det. Men du är inte alls tydlig med vad DU behöver för att må bra. Tänk om hon aldrig berättat för dig om anledningen. Tänk så dåligt du hade mått då. Att inte veta. Du gör så mot henne nu. Du går och tänker och känner jättemycket men du involverar inte alls din sambo. Hon är din familj! Öva pp att vara tydlig. Skriv ner om det är jobbigt att prata. Men du måste börja visa hur du känner inuti, i ditt hjärta, din magkänsla. Varje gång du stoppar undan en känsla istället för att lyfta den med henne så tar du från din självkänsla. Snart finns inget kvar och då kommer du inte ens att förmå dig att ta dig ur relationen.

Hej Pontus.
Din tjej har ett större problem än vestibulit. Hon är helt fantasilös. Kan hon inte använda händer och mun? Det finns väl inget bättre än när kvinnan tar hand om en med händer och mun. Fråga henne.

Mycket bra skrivet. Du bryr dig om din man. Skönt att höra att ni forfarande är tillsammans.

Tack, det värmde mitt hjärta att läsa.

Mitt råd är följande: berätta för henne att du bara vill göra det skönt för henne, utan penetration på nåt sätt. Smek och kyss hela hennes kropp - viska till henne hur sexig hon är, bekräfta henne, slicka och/eller smek henne mjukt - var lyhörd - låt det ta tid. Låt allt fokus vara på henne - kräv inget till baka. Upprepa detta regelbundet. Tillslut tror jag detta kommer leda till att även hon kommer vilja ge tillbaka (och njuta av det).

Hej!

Återigen mycket bra tankar här i chatten.

Jag inser att en diskussion trots allt måste ske. Det kommer vara jobbigt för oss båda men min sambo är värd det. Jag älskar henne, men samtidigt mättar hon inte mig. Jag känner mig inte fullständig, vilket gör mig rädd. Jag gillar inte att lockas utav andra tjejer, även om det sker. Jag hoppas att en diskussionen leder till något bättre. Jag vill inte bryta upp med min sambo innan vi gett det en värdig chans. Men livet är för kort för att vänta... eller? Samtidigt kan jag många gånger inse hur fantastiskt min sambo är och hur tomt livet skulle vara utan henne. Är det kärlek? Vad är kärlek till en partner? Vad är kärlek till en bror eller syster? Jag känner mig förvirrad.

Mycket bra att du bestämt dig för att inte bara låta det fortgå så här. Ni kommer båda att få en mycket bättre relation om ni båda får komma till tals utan att den andre brusar upp eller tar det som personligt påhopp. Det är en konst att kunna diskutera rätt. Du uttrycker dig fint i skrift så var inte rädd för att lämna de stora tankarna skriftligt så din tjej har tid att fundera och inte könna sig tagen på sängen och då går i försvar och tar på sig offerkoftan. Alternativt att du vill prata om en viktig sak och att ni innan bestämmer reglerna. Inte avbryta varann, lyssna, fråga om nått är otydligt, återupprepa för att vara tydlig. Troligtvis är din tjejs självkänsla och kanske självförtroende nere i botten det med. Då kommer hennes reaktion vara att hon tycker synd om sig och ser dig som ett egoistiskt svin som bara tänker med kuken. Men så är det inte alls eller hur? Var beredd på att hon kommer reagera på fel sätt. Ditt jobb är att styra diskussionen så hon inte könner sig anklagad utan faktiskt som den viktigaste personen i världen just då. Känner du att det spårar ur så ta en paus.

Det kan vara dumt att nämna att du ser henne som ett syskon. Säg då hellre god vän eller rumskompis.

Du kommer att fixa detta galant! Följ ditt hjärta. Stanna inte för att du inte tror att du klarar dig utan henne. Stanna för kärleken.

Såna här råd får mig nästan att kräkas i munnen.

Helt seriöst skulle du säga åt någon som lever med någon som har depression att ska bara säga snälla saker och att personen ska rycka upp sig så löser det allt eller ?

Du pratar om någon som behöver medicinsk vård och / eller psykologisk hjälp inte ett par där de slutat ha sex för att de tröttnat .

Lägg ned självhjälpen du får från Harlequin böcker och vakna en smula.

Det här är en viktig diskussion rent principiellt. Hur hanterar man att ens partner inte kan ha sex? Det kan ju finnas många orsaker till det. Jag själv har den problematiken i min relation och det är en blandning av små irriterande fysiska hinder och hennes bristande intresse av sex. Vi har i grunden olika behov av sex och när hon upplever besvärligheter så väljer hon hellre bort sex än att försöka vara lösningsorienterad.

Så i mitt fall är det en kombination av att hon har en del kroppsliga besvär, dock inte kopplade till underlivet och det rent sexuella i sig, och en annan inställning till och ett annat behov av sex än jag har.

Men resultatet är dock det samma, att vi är på väg att hamna i en syskonrelation och det klarar jag inte. Jag behöver sex som en naturlig del av samlivet, annars klättrar också jag på väggarna och börjar betrakta andra kvinnor med nya ögon. Eftersom vi inte har gemensamma barn och inte har några hemmaboende så är det egentligen inte en så stor grej att separera. Men efter mer än 15 år tillsammans så är det ändå ett stort steg att ta, särskilt när det bygger på en så "lågintensiv" konflikt. Vi har ju pratat en massa om det här, gått i parterapi osv. men kommer liksom aldrig nån vart. Hade varit lättare om jag träffat nån annan och kunde ta det som en orsak för att lämna relationen.

Så jag förstår dig, TS, att du har det svårt. Jag brottas själv med samma problematik. Jag försöker också vara hänsynsfull och respektera min frus problem. Skulle jag lämna henne för att jag får för lite sex? På nåt sätt har jag en mental spärr mot att göra så eftersom det i mina egna ögon gör mig till en tölp. Men samtidigt tycker jag inte att hon gör vad hon kan för att lösa vårt gemensamma problem.

Det är att leva i ett slags medberoende. Man tvingas in i nåt man inte ville vara med om. Och visst, sånt är livet, saker förändras. Ska man bara lämna då och försöka hoppas på nåt bättre? Då kanske det är bra ett par år och sen är man i en liknande situation igen?

Sex är viktigt. Olika viktigt för olika människor. En ständig orsak till problem.