Mitt barns farfar tar inte min sons diagnos på allvar

Min pappa hade också svårt att ta till sig det där med Aspergers. Jag började då i stället prata om att dottern var lite "speciell" eller "annorlunda", och det fungerade bättre. Han var ju egentligen fullt medveten om att hon inte var som andra barn, så han behövde bara några konkreta tips. Han ville inte veta varför han skulle behandla henne på ett visst sätt, utan han ville bara veta hur.

Nu i efterhand, när jag förstår hur sjuk han själv var mitt i allt kaos, så är jag glad att jag inte bråkade om det där. Det spelade ju egentligen ingen roll om han accepterade diagnosen. Huvudsaken var att han accepterade dottern precis som hon var, och det gjorde han.