Mitt barns farfar tar inte min sons diagnos på allvar

Mina föräldrar är inte fullt så gammeldags i sitt tänk men har även de svårt att förstå min sons diagnos och kommer ofta med bortförklaringar och konstiga råd. Förra året hade han en väldigt jobbig situation i skolan så då fick han helt sonika vara hemma två veckor fram till jullovet, då var min mamma väldigt noga med att säga att han borde ha det så tråkigt som möjligt, inga spel eller film så han började längta tillbaka till skolan. Joho...

Nåväl. Det jag gör är att jag helt enkelt inte pratar med dem längre. De vet att han har autism och jag skickade för länge sedan ett antal länkar som de förmodligen inte läst. Sen diskuterar jag inte sonens problem med dem. Han har de bra när han hälsar på hos dem och behöver inga särskilda anpassningar där, så där han är den han är, med eller utan diagnos.

Kan du försöka att bara ignorera din pappa? Jag tror det är svårt att lära gamla hundar sitta och få förståelse för något som är okänt för dem. Hur trist det än är att ge upp om det så är det bättre än att ständigt bli ledsen och besviken.

Jag har också ett barn med neruomotoriska och vokala tics och högfungerande autism (så heter det egentligen även om jag föredrar att säga asperger och tourettes).

Mina föräldrar reagerade likadant. De flesta från den generationen faktiskt. På "deras" tid så kallades alla som avvek kort och gott för idioter oavsett om de var det eller inte.

Ge honom ett par broschyrer och strunta sedan i det. Min erfarenhet är att det är omöjligt att få äldre att förstå. Man blir bara ledsen och lägger tid och energi i onödan och den behövs ju på annat håll om man säger så (!!!). Sök istället stöd från människor som kan ge det!

Och låt farfar bara vara farfar. På sina villkor. Så som han är bra på och klarar av :)

Har barn med autism och adhd diagnos.

Vissa människor förstår, vissa vill inte. Man kan ta hjälp av informationsmaterial och försöka prata med dem som inte förstår. Ibland funkar det ibland inte.

Att få någon som inte vill förstå att ändra sig kan vara som att springa in i en vägg. Om och om igen.

Att lägga massa energi på att tvinga fram förståelse kommer bara att göra dig själv utmattad och förbannad. Vill han inte förstå efter ett par omgångar med information så kommer han inte göra det. Lägg då din energi på annat istället.

Kanske kan det funka att ge konkreta tips istället än att hänvisa till diagnosen.

Ex att skaka hand med min son funkar mycket bättre än att kramas. Han gillar inte att krama personer han inte känner mycket mycket väl.

Tack för så snabba svar och att du ville dela med dig av din situation. 

Jag har som du också tänk skicka några länkar men precis som du insett att de inte kommer läsas. 

Istället funderar jag på att skriva ut kortfattade, lättsmälta och informativa faktablad om min sons diagnoser och ge dem till han så han får en möjlighet att läsa lite kort om hur det är att leva med ett barn med dessa problem. 

Jag kan inte bli arg på han och kräva hans förståelse men hoppas på något vis nå fram till han och försöka få han att förstå. 

Varför förstår inte den äldre generationen? Tror det beror på många saker.
Man hanterade problem på ett annat sätt förr. Visst känner man igen beteenden men man är uppväxt med ett annat sätt att hantera det.
Man pratade inte i termer av diagnoser, det är helt enkelt inget man är van vid.
Värderingar om hur man ska bete sig, hur man ska göra vid problem har ändrats.
Dessutom, Du har noterat ett problem i åratal, Du har hunnit se, analysera och bearbeta. Den äldre generationen har inte umgåtts lika mycket med ditt barn och har inte hunnit se eller smälta. Vid den första lilla avvikelsen när ditt barn var kanske några månader så var väl du inte bombsäker på att barnet hade en diagnos. Du behövde tid på dig att förstå.
När du har förklarat så behöver man helt enkelt en tid där man får tänka och smälta det som sagts. Möter du noll förståelse så är det kanske bäst att inte diskutera saken.

Där jag bor blev man erbjuden en föräldrautbildning om tre tillfällen. Även andra nära anhöriga kunde komma dit. Det kanske är något för farfar?

Om han kan förstå att det är viktigt för dig och ditt barn om han kommer.

Om du talar om för honom att de här tillstånden fanns förr också, men har fått namn först på senare tid och framträder mer i vårt samhälle, då kanske han också förstår...

Annars: strunta i det :)

Min pappa hade också svårt att ta till sig det där med Aspergers. Jag började då i stället prata om att dottern var lite "speciell" eller "annorlunda", och det fungerade bättre. Han var ju egentligen fullt medveten om att hon inte var som andra barn, så han behövde bara några konkreta tips. Han ville inte veta varför han skulle behandla henne på ett visst sätt, utan han ville bara veta hur.

Nu i efterhand, när jag förstår hur sjuk han själv var mitt i allt kaos, så är jag glad att jag inte bråkade om det där. Det spelade ju egentligen ingen roll om han accepterade diagnosen. Huvudsaken var att han accepterade dottern precis som hon var, och det gjorde han.

Är lite förvånad att den äldre generationen (som bör vara kring min ålder) som ni omges av är så okunniga. Att de har en inställning som jag inte mött på bland mina jämnåriga och inte ens i min förälders generation.

Tips, låt din pappa hänga med till någon träff eller när ni träffar någon som ert barn träffar i vården.

Att man inte hade namn på flera diagnoser när jag växte upp innebar inte med att kallades för idioter. Autism och tourettes visste man om redan då

Mina föräldrar är födda på 40-talet och jag på 70-talet. De skulle inte kalla nån idiot men har svårt att ta in sonens diagnos. Själv kan jag inte påstå att jag hade någon större kunskap om npf innan jag fick egna barn och började exponeras för barn med diagnoser. När jag gick i skola fick ju de barnen som hade svårigheter flytta till andra skolor. Vi hade en särskoleklass på skolan men de som jag så här i efterhand insett hade svår autism eller adhd de plockades bort ur klassen någon annanstans när det blev för jobbigt för alla inblandade. Och de drogs nog med en rätt stor mängd öknamn innan dess...

Jag tror det är individuellt hur man reagerar. Mina föräldrar är födda på 40-talet. Mamma accepterade direkt min sons CP-skada. Pappa har haft svårare att ?tro på diagnosen?, det stämmer inte med hans uppfattning om cpskador. Han verkar tycka att det är överdrivet, anpassningarna är lite pinsamma sådär. Båda var med på föreläsning på habiliteringen, men tog till sig informationen helt olika.

Sedan har jag kompisar som verkligen tycker att det är konstigt att alla ska ha diagnos nu för tiden, att minsta avvikelse ska förklaras med diagnos. Och på ett sätt kan jag nästan hålla med. Samtidigt finns så lite förståelse från omgivningen om man inte har en diagnos på pappret. Och det öppnar sig helt andra möjligheter för tex anpassningar i skolan osv.

Jag har hört flera ur den "äldre generationen" kalla människor med diagnoser för idioter. Det verkar vara ett samlingsnamn för många olika diagnoser. Det innebär inte att de alltid använder ordet nedsättande även om en annan har svårt att tolka det som annat än ett skällsord.

Tourettes var knappast något gemene man kände till för ens 10-15 år sedan. Psykiatriker med flera har säkert känt till problemen men inte allmänheten. Det var en diagnos som inte användes trots att människor naturligtvis hade tics då också.

"Den äldre generationen" som jag avser är 75+. Jag upplever att de har en helt annan inställning till psykiatriska eller neuropsykiatriska diagnoser än de som kom efter, de som är födda från 50/60-talet och framåt.

Mina föräldrar är uppvuxna under en tid då människor med mental ohälsa spärrades in, agades, tvångssteriliserades, gavs elchocker eller insulinchocker, spändes fast, sövdes ner, användes som försökskaniner i medicinska experiment... De vistades inte i övriga samhället varför människor heller inte kom i kontakt med människor som är annorlunda. "Idioter spärrades in".

Stökiga barn skickades istället ofta till uppfostringsanstalter där man försökte bota beteenden med disciplin och till och med aga.

Tänk dig att du läser en dagstidning och ser landets statsminister uttala sig om att allmänheten ska skyddas från "dårar" och "idioter". Tänk om de offentliga utredningarna skulle landa där idag! Det var vardagsmat förr. Därför är det också väldigt stigmatiserande för äldre. Det var så fult att lida av psykisk ohälsa! Än idag vill många äldre inte kännas vid att någon i närheten är drabbad för det är så skambelagt för dem.

När de var unga fanns det knappt ens öppenvård utan alla psykiskt sjuka lades in på mentalvårdsanstalter. Ja, de är ofta okunniga om dagens psykiatri. Men de är desto mer erfarenheter på andra punkter.

Min erfarenhet är att flertalet äldre personer har ett helt annat synsätt på neuropsykiatrisk och psykiatrisk problematik. Det är inte konstigt att de har en annan syn och inte riktigt kan acceptera diagnoser med tanke på det samhälle de har vuxit upp i.Jag har arbetat inom äldrevården och har hur många historier som helst att utgå ifrån. Både vad som har hänt människor förr eller hur de äldre diskuterar psykiska diagnoser idag.

Eller som när jag berättade för en släkting om min sons diagnoser och fick ett mycket argt svar: "Vad säger du? Han är väl ingen idiot?". En total kulturkrock mellan generationer! Sedan ville personen aldrig mera höra om det, blev oerhört arg över att jag som personen såg det kallade min son idiot (när jag bara berättade att han har tourettes syndrom).

Oj, ingen bild jag känner igen, jag är ändå snart 60 år. Tourettes kände jag väl till för 15-20 år sedan, nog tidigare ändå.
Autism, asperger, ADHD var jag också bekant med.

"Mina föräldrar är uppvuxna under en tid då människor med mental ohälsa spärrades in, agades, tvångssteriliserades, gavs elchocker eller insulinchocker, spändes fast, sövdes ner, användes som försökskaniner i medicinska experiment... De vistades inte i övriga samhället varför människor heller inte kom i kontakt med människor som är annorlunda. "Idioter spärrades in". 

Stökiga barn skickades istället ofta till uppfostringsanstalter där man försökte bota beteenden med disciplin och till och med aga."

Väldigt bra förklaring till att den äldre generationen är helt ovetande om mental ohälsa både bland barn och vuxna!

Väldigt märklig slutsats.

Det viktiga är väl att din son har en bra relation till sin farfar?

Är ingen slutsats, bara en enligt mig en bra och rimlig förklaringen som hon/han gav att den äldre generationen kanske har svårt att hantera psykisk ohälsa.

För övrigt så har min far svårt med relationerna till alla hans barnbarn oavsett diagnoser och anledningen till min trådstart var att få råd att bemöta någon som tror att psykisk ohälsa bara är inbillning. 

TS, varför är det så viktigt att farfar känner till diagnosen, vet vad den heter och känner till allt om den? Kan du inte bara berätta det som är bra för honom att veta? När Pelle reagerar så här, är det bäst om du säger så här, Pelle är lite speciell, så om du gör så här, tycker Pelle det är konstigt och reagerar så här. I stället, försök att alltid göra x när du pratar med Pelle. Jag förstår att det är viktigt för dig med en diagnos som förklarar saker och ting, men farfar kanske inte är mottaglig för detta, men tacksam för lite konkreta tips. Min gamle pappa tror att en medicinskt orsakad depression kan bero på en släktings paranoida sjukdom etc. För det första är han noll insatt i några som helst sjukdomar eller avvikelser, för det andra tror han att alla kan allt, bara dom vill, och det råder total jämlikhet och lika chanser. Det är ju en fin bild, men tyvärr stämmer det ju inte. Strunta i att prata om diagnoser med farfar, berätta bara lite om vad som funkar bra med ditt barn.

Bemöta i vilket syfte? Din far verkar inte bry sig om dig heller.

Min mamma är likadan. Nu handlar det inte om en så pass svår diagnos som din son har utan om ADHD, vilket kanske är lite lättare att avfärda än Tourettes och Autism.

Min pappa köpte direkt diagnosen. Han förstod och hade sett tecknen själv och har dessutom ett bonusbarn med samma diagnos.

Min mamma har det varit betydligt svårare för. För henne handlar det om uppfostran. "Lämna han hos mig tre veckor så ska du se att det blir en helt annan pojke.". Hon ser inte hans svårigheter, vilket jag kan köpa. Hans svårigheter syns mest i kravsituationer och hos henne finns inga krav. När han är där är han ensam med henne, kan göra det som faller honom in. Hemma finns krav. Dels krav på att kunna dela med sig och samsas med syskon men också krav i skolan. Dessa krav ser aldrig hon.

Det har gått till den graden att hon inte medicinerar honom när han är där för att hon anser att han inte behöver medicinen. Att han är vaken halva natten och sover hela dagen spelar ju ingen roll för henne. Han ska inte upp tidigt till skolan dagen efter eftersom han endast är hos henne på lov maa långt avstånd. Istället får han lida av biverkningar när medicinen sätts in igen. TROTS att jag påtalat detta MÅNGA gånger till henne så kommer ursäkter som "Jag har helt glömt bort att ge honom medicinen. Tycker inte det behövs heller."

Hon skäms nå fruktansvärt över hans diagnos. Ingen av hennes bekanta vet om diagnosen och jag råkade nämna det en gång när hennes väninna var där. Tror min mamma höll på sjunka genom jorden. Hon anser att jag hittar på. Att alla barn får diagnoser idag. Att hon minsann hört på radion om bristfälliga utredningar och att läkare ger diagnoser till höger och vänster. Jag har förklarat flertalet gånger att man inte får en diagnos lättvindigt, speciellt inte en svår ADHD i kombinerad form och att utredningen är ordentligt gjord av läkare och psykolog.

Vet inte riktigt vad du ska göra i din situation mer än att försöka förklara och förklara och förklara. Jag gör det. VARJE gång denna icke diagnos kommer på tal förklarar jag hans svårigheter och varför han behöver medicinen, varför det fungerar så bra hos henne men inte i skolan t ex. Någon gång kanske det går in. Har hotat henne med att hon inte får ha sonen om hon inte ger honom medicinen också. Hon får foga sig, eller så han han inte vara där helt enkelt.