Tror du att alla kan vara otrogna?

Det är inte omöjligt att vara stensäker på att man inte ska vara otrogen. För mig har det aldrig funnits ett alternativ om att vara otrogen för att jag helt enkelt aldrig skulle klara av att såra en person jag älskar eller tycker om väldigt mycket. Jag var inte ens intresserad av otrohet i 15- 30 års ålder trots att jag hade flera som uppvaktade mig.  

Jag ogillar däremot otrohet så starkt som vissa som haft alkoholiserade föräldrar avskyr alkohol. Jag vet att jag aldrig kommer agera så mot en jag älskar och när mina känslor tar slut så avslutar jag (så som jag alltid gjort).

Jag har inte varit med om otrohet heller så att jag på något vis skulle känna mig berättigad att hämnas eller liknande.

Ja, det stämmer jag är känslostyrd. Eftersom jag inte klarar av att såra de jag älskar eller har respekt för så kan jag inte vara otrogen. Jag accepterar att jag inte får alla behov uppfyllda i livet. Jag värderar vad som är viktigast för mig, och försöker få det så bra som möjligt, Vare sig det gäller arbete eller förhållanden.

Tycker det låter konstigt att vi skulle styras så mycket av våra behov och känslor att vi skulle tappa förnuft och tankeförmåga. 

Har varit i situationen att jag tappat känslor i förhållande förut. Så kan med säkerhet utvärdera att jag inte skulle vara otrogen. Jag har även blivit kär och förälskad i andra, det säger jag inte emot. Men det är inte detsamma som att vara otrogen, då jag avslutat förhållandet eller lämnat föremålet för förälskelsen.

Jag är ingen romantiker utan en realist.

Jag har genom hela livet haft och har fortfarande en hög sexdrift, jag skulle ändå aldrig vara otrogen. Då skulle jag avsluta den relation jag har. 

Vet att du menar hypotetiskt och andra problem kan komma senare men om det är något man stör sig på och mår dåligt av...extremt konflikträdd inget man helt plötsligt råkar bli, problemet har ju varit där sen dag ett.

De som lämnar direkt ger ju upp väldigt snabbt men de som accepterar har ju också av någon anledning gett upp, för att det är jobbigt att bryta upp?

Har man varit tillsammans i många år kan det vara svårt att bryta men i övriga fall har man nog en del att jobba på själv och är man kvar i ett dåligt förhållande eller bara saknar känslor för att man inte vill bryta upp kommer gräset alltid att vara grönare.

Om man inte mår bra i förhållandet är det då inte bättre att lägga korten på bordet och ställa ultimatum? Saknar man känslor är det ju bättre att jobba på att bryta än att glida med i förhållandet. Jag tror att man blir mer stärkt som person om man bryter upp än att gå och vänta på att det dyker upp något bättre, hur blir det om nästa förhållande inte funkar?

"Är detta fel? På vilket sätt?"

Ditt exempel utesluter inte att man avslutar den gamla relationen först.

Det hade varit en helt annan sak om förhållandet är bra men man håller gärna lite koll ifall gräset är lite grönare.

Är han den enda i världen som kan laga den där saken? Om inte så förstår jag inte varför du inte ordnar det på annat sätt? 

Det intressanta i denna undersökning är att det är mycket fler kvinnor som röstat på "nej" än män.  De flesta verkar ha röstat efter vad de själva skulle kunna tänka sig göra, och inte efter hur de tror att andra gör.

Nej. Men vi är alla olika. Vi är olika långt ifrån att kunna det men vissa jättenära och vissa i praktiken helt obenägna. Precis som några aldrig skulle äta kött eller klä sig i kortkort så finns det de som inte är intresserade av att vara otrogna eller som har mycket lättare att följa regler som de satt upp för sig själv.

Vissa klarar ju inte ens att hålla sig ifrån läsk och kakor ens när de själva vill låta bli. Och motsatsen till den personligheten finns ju också, DET är en typ av personlighet som jag dras till ;)

Jag förstod hur du menade i alla fall. Jag tror att vissa gör en dygd av nödvändigheten. Man vet egentligen innerst inne att man inte skulle få någon partner-in-crime, men då intalar man sig att man är en väldigt moralisk person som aldrig skulle göra så. För att det känns bättre så.  Blev du kär i henne innan du hade träffar henne i verkligheten? Det här är lite OT, men jag är nyfiken i alla fall. Blev du kär i hennes personlighet, efter vad hon skrev på ett forum, eller? Och det fanns inget hos henne som förstörde känslan när du träffade henne i verkligheten? För i min erfarenhet är det ofta så, att man blir kär i en fantasibild när man blir kär i någon på nätet, och sedan blir man besviken på personens kroppsform eller sätt att gå eller röst eller lukt eller något. 

Din definition. I samtliga trådar om otrohet här på FL kan du läsa många med en annan åsikt. Jag brukar ofta hamna i just diskussioner om definitioner och diskrepans angående det mellan partners. 

Att chatta intimt med andra ser många som svartsjuka är mitt intryck. Att hemlighålla sådant för sin partner framförallt. 

Här är en artikel:

www.mabra.com/5-typer-av-otrohet-och-vad-du-behover-veta-om-dem/ 

Min åsikt är ovidkommande. Man kan väl säga att jag har mycket högt i tak och inte så snar att döma kring det här.

Men eftersom jag har en grav problematik i ämnet kanske det är missvisande. Vill man bilda sig en uppfattning och helhetsbild finns det många studier i ämnet. 

Ja det tror jag. Givetvis är sträckan dit olika lång för olika människor, och för vissa krävs det kanske extrema saker, men jag tror att alla kan vara det, speciellt om flera olika faktorer samverkar.

Tex. Man kanske kan hantera ett nästan obefintligt sexliv. Man kanske även kan hantera att en söt tjejkompis försöker förföra en när man är ensamma ihop. Men det där ihop med att frugan har avslöjats med att själv vara otrogen, man grälar kring detta och allt detta händer i kombination, då kanske man "trillar dit"?

Ja, det tror jag absolut. För vissa sitter det dock väldigt väldigt långt inne. 

Sen beror det på vad parterna i ett förhållande anser vara otrohet. Vissa har ju extrema krav. 

Viktigt är ju att man gemensamt bestämmer en riktlinje och håller sig till det. Om min partner anser att krama någon av motsatt kön är otrohet, ja då får jag ju välja om jag godtar det eller inte. (Gör jag inte, jag anser att det är extremt, just sayin´)

Sen får jag ju hålla mig till det som vi kommit överens om eller riskera att min partner kommer på mig. 

Personligen är jag en sådan som inte är otrogen. Har alltid trott att jag inte kan vara det, men nu börjar jag tvivla. Vi har det fruktansvärt dåligt jag och min man just nu. Problemet är att han inte tycker det. 

Och plötsligt fullkomligt vimlar det av heta karlar överallt! Men har ännu inte varit otrogen. Kan dock inte säga säkert längre att jag inte kommer att vara det. Jag är till 99% övertygad om att jag inte kommer att vara otrogen, men trots allt finns en viss tvekan numer. 

Det där var väl rätt givet, går ju knappast att säga att det inte stämmer. Lite roligt att någon motsäger sig det. 

OT 

Jag skulle vilja göra ett tillägg på ditt inlägg, vad jag tror också kan ha betydelse utöver tillfälligheter och valmöjligheter. Människor har olika bakgrund (jag, min syster och bror är extremt mot otrohet för det vi varit med om i barndomen).Om man t.ex haft otrogna föräldrar kan det nog slå åt båda hållen, att man blir extremt anti otrohet eller att man går i sina föräldrars fotspår. 

Människor är olika känsliga. Vissa är mer känsliga och empatiska och har svårare för att såra andra utan att själva må dålig, medan andra inte har lika svårt för sådant. 

En del ser ingen vinning i att vara otrogna eftersom de helt enkelt lämnar om de bli kära i en annan. De är inte rädda för att separera/skiljas vilket vissa andra är. En del stannar kvar i dåliga förhållanden, för att de hellre är i ett dåligt förhållande än ensamma. Andra är hellre ensamma än i dåliga förhållanden.

Vissa människor är inte lika intresserade av sex, så att de har svårt att motstå några ONS.

Det finns säkert fler avgörande faktorer men det var några till jag kom att tänka på när jag läste ditt inlägg.

Nej, alla kan inte och vill inte vara otrogna. Även vid världens undergång eller krig.