Tror du att vem som helst kan vara otrogen trots att många är övertygade om att de aldrig skulle kunna vara det?
Jag menar inga extrema saker som världens undergång, epidemier osv. Tänk dig världen som idag. Vad hade då kunnat få dig eller din partner att vara otrogen? Hade du varit trogen oavsett?
Riktigt supertrist att du bara har kvinna/man som alternativ. Trodde inte att okunskapen var så stor och utbredd.
Ja, självklart kan alla vara otrogna. Det finns ingen generell sanning som definierar exakt vad otrohet är, var gränsen går. I allmänhet anser den som känner sig sviken att den har tolkningsföreträde och har hela sanningen. Den som anklagas för att ha svikit anses ljuga så det spelar ingen som helst roll vad den säger.
Så självklart kan alla vara otrogna och de flesta är det eller blir anklagade för det. Om det inte är sexuell förbindelse så pratar man om emotionell otrohet.
Nej det gjorde jag inte.
Känner du till att det finns betydligt fler könsidentiteter än kvinna och man?
Klart att man visst styr över emotionell otrohet! Ex: Person A börjar nytt jobb där hen stöter på en kollega som hen känner dragningskraft till. Person A börjar då umgås med denna kollega onödigt mkt, mkt mer än vad jobbet kräver, för det är ju sååå spännande och trevligt med lite nytt... Känslorna växer sig större och större som det ju gör om man börjar bygga en relation.. Och vips så har person A fallit dit.
Person B är i samma sits med nytt jobb, stark dragningskraft till ny kollega, men person B väljer aktivt att inte umgås onödigt mkt och bygga upp en relation med den nya kollegan, annat än vad jobbet kräver. Person B värdesätter den befintliga relationen som hen befinner sig i och är därför medveten om att det blir svårt att vara trogen om man slutar engagera sig och börjar bygga upp nåt nytt vid sidan av. Person B är inte naiv!
Om man mår dåligt i sin befintliga relation kan man:
a) Avsluta
b) kommunicera med sin partner om att man inte känner sig älskad
c) Kräva parterapi eller ändring
d) Omförhandla villkor i förhållandet (öppet t.ex.)
Varför skulle otrohet vara det enda alternativet?
Här håller jag med, fast med tillägget att det inte behöver vara den nuvarande partnerns "fel". När man skaffar barn blir man ju - på gott och ont - Företaget Familjen.
Särskilt om båda ska arbeta heltid blir livet ett tröttsamt pussel som bäst, men även om den andra är hemma så kan hon bli trött av att ta hand om barn och sköta hem och hus hela dagarna. Hon har inte lika mycket tid och ork att hålla sig fräsch, frisera sigoch sminka sig och välja passande kläder varje dag, som mannens kvinnliga kollegor som ännu är unga och barnfria, eventuellt frächa milfs med stora barn.
Inte heller har den hemmavarnade frun samma benägenhet att se på mannen med beundrande stora ögon, hon kan nog snarare - med fog - vara irriterad på honom för att han inte hjälper till mer i hushållet och med barnen. T.ex.. Och om mannen skulle gå vidare med kvinnan på jobbet, så skulle det snart bli likadant i deras vardagsliv...
Kan det vara så att många kvinnor som röstat nej till att alla kan vara otrogna i omröstningen tillhör den skara av kvinnor som tappat sexlusten?
Finns det någon kvinna som röstat NEJ som är riktigt kåt ofta men ändå inte kan tänka sig att vem som helst kan vara otrogen?
Nej, inte nödvändigtvis. Faktum är ju att även i bra förhållanden så händer det att någon av parterna blir förälskad i någon annan och har en känslomässig otrohetsaffär. Om du läst i tråden "Jag vill ligga med min kollega" så ser du exempel på en kvinna som har det bra i sin relation men som ändå trillat dit känslomässigt. Om du tänker dig att person A och B har två olika personligheter. Person A är en sådan som gärna förnekar och flyr från problem. Om person A har det bra i relationen så är det möjligt att hen lyckas stå emot en emotionell affär i exemplet, men har hen det dåligt så kommer hen garanterat att fly till någon annan. Detta stämmer i stort sett in på alla jag känner som haft en otrohetsaffär på ett känslomässigt plan. De är så som personer och känner sig själva dåligt.
Person B är person som värderar ärlighet väldigt högt och till skillnad från A brukar person B ta tag i problem istället för att förneka eller fly ifrån dem. Person B kommer då snarare vånda sig inåt i reaktionen och lägga sin energi på att få det bra igen, snarare än att dra nån annanstans. Iaf så länge person B tycker det är värt att kämpa för, annars kommer person B avsluta först och sedan ev inleda något med kollegan. Hänger du med?
Om jag blev uppriktigt förälskad i en annan?
Ja, då avslutar jag min gamla relation innan jag påbörjar en ny. Jag har aldrig varit otrogen och kommer aldrig vara det. Jag blir dock inte så lätt förälskad, det tar väldigt lång tid att vinna mitt hjärta.
Jo, jag är helt säker. Har jag inte varit det på snart 47 år så kommer jag inte börja vara otrogen nu heller.
Svarar så gärna hur jag skulle agera. Det är dock svårt eftersom jag troligen aldrig skulle kunna hamna i en exakt likadan situation.
Först och främst hade jag aldrig gått med på att den jag ska leva med är så konflikträdd att den inte klarade av att prata med mig. Vi hade troligen aldrig blivit tillsammans överhuvudtaget För mig är kommunikation så viktigt att det är en av sakerna som får mig att bli förälskad till att börja med. Jag vill ha en partner som lyssnar på mig och som jag kan och vill lyssna på. Jag skulle aldrig känna mig viktig för honom om det jag sa var ointressant, och vad ska jag med en partner till som inte bryr sig om hur jag känner?
Om jag trots allt hade hamnat i den situationen hade jag krävt att vi pratat ut ordentligt. Det hade varit ett villkor om förhållandet ska fortsätta. Kanske bett om professionell hjälp, ifall han är tillräckligt intresserad av att fortsätta vara med mig. Eftersom jag till att börja med aldrig hade blivit förälskad i en konflikträdd man som inte vill lyssna på mig. hade jag antagit att något gått snett med tiden. Vilket skulle innebära att det inte ligger i hans personlighet, utan finns någon bakomliggande orsak att gå till botten med. Då hade professionell hjälp varit ett alternativ, om det inte gick att reda ut själva.
I det fall att ovanstående inte hade hjälpt, hade jag inte haft något problem att avsluta förhållandet. Jag anser att det helt enkelt inte går att leva med någon som inte är intresserad av att kommunicera med mig, eller som inte bryr sig om mina känslor.
Det hade inte haft någon betydelse om jag haft känslor kvar för min partner. För jag hade inte ansett att känslorna var besvarade om han inte var mån om mig.